Bild: Svea Malmros
Eller ja, förutom den lilla detaljen att jag aldrig har backpackat i Asien då. Istället var jag utbytesstudent i gymnasiet och kombinationen av hybris och självförakt som drabbade mig när jag kom hem gjorde mig till en något odräglig medmänniska.
På utbytet förvandlades jag till en helt ny person; en coolare, extrovert, mer världsvan version av mig själv. Att komma som svensk till det Nya Zeeländska samhället Dargaville med sina 5000 invånare var som att gå runt i Lady Gagas köttklänning 2010 – på något sätt skandalöst men häftigt på samma gång. Snacket om den utländska tjejen gick i stan. Folk fnissade åt min dialekt när jag gick förbi i korridoren och jag bjöds på hemmafester där det kändes som att jag var huvudnumret, där för att roa de andra gästerna: “Är det sant att ni är kommunister i Sverige?” “Dricker ni verkligen inte vatten i Europa?”. I min nya vardag var jag konstant i rampljuset och jag förvandlades till någon som njöt av det. Jag skämde ut mig gång på gång och lärde mig att bli någon som skrattar åt det och går vidare. Jag var helt plötsligt någon jag tyckte om och andra verkade också gilla den här versionen av mig.
Vändningen kom när jag väl kom hem till Sverige igen och drabbades av min dittills största identitetskris. Det var som om den personen jag var i Dargaville var bundet till den platsen och plötsligt kände jag mig som mitt gamla tråkiga, tysta jag igen. Jag skämdes över mig själv och ville inte att nån skulle genomskåda vem jag verkligen var. Samtidigt kände jag mig överlägsen alla mina nya klasskompisar som inte fattade något om världen. Total självdissonans och 0% självdistans. Lösningen: Jag gjorde utbytet till hela min personlighet. Jag pratade inte om något annat. Jag blev precis som den där killen du har träffat på fest som hittade sig själv i Asien; arrogant berättade jag om mina upplevelser “som man inte kunde förstå om man inte hade gjort samma sak”. Om någon bytte samtalsämne lyckades jag på något vis vrida tillbaka allt till att återigen handla om utbytet och jag visade total respektlöshet inför min samtalspartners upplevelser och berättelser.
Med tiden förstod jag att vem jag är inte är kopplat till en plats, att mitt värde inte ligger i mina upplevelser och framförallt att det inte är så roligt att lyssna på någon som håller monolog och jag började skämmas över hur jag hade betett mig. Men ärren sitter kvar. När jag sitter på förfest i en svettig korre på Sparta och hör mig själv komma in på en berättelse om utbytet, eller någon annan utlandsvistelse för den delen, blir jag kallsvettig av fasa. Låt mig aldrig bli den där personen igen. När det istället är min samtalspartner som är nyhemkommen från en resa “som såå förändrade deras sätt att se på världen” så känner jag ett visst ömmande för den där stunden i livet som, trots att den är lite störig för alla andra, är så full av förändrade perspektiv och nytt självförtroende.
Jag vill därför härmed skicka ut en officiell ursäkt till alla som drabbades av mig vid den där stunden i livet efter mitt utbyte, och om det är du som precis kommit hem från en livsomvälvande resa vill jag hälsa att för all del berätta om den drogade tigerungen som du gosade med i Thailand, men se till att låta din samtalspartner få något sagt också.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Svea Malmros, Skribent
