Bild: Wikimedia Commons
“Oh, baby, baby”
Alla vet vem som gjort låten och alla har hört den. Om du inte gjort det har du levt under en sten. Britney Spears är en av 2000-talets mest kända popstjärnor, vars låtar alltid kommer att kännas igen på klubbar och hemmafester. Hon är en ikon och hennes talang är inget som jag ämnar ifrågasätta. Samma år som Britney Spears släppte låten som exploderade i musikvärlden, lanserade en annan popstjärna sin karriär – Xtina!
Som stort Christina Aguilera-fan möts jag ofta av förvirrade blickar när jag försöker diskutera denna donna. För den som är obekant med hennes karriär släppte hon år 1999 “Genie In A Bottle” och är mest känd för Grammy-vinnande albumet Stripped (2002). Precis som Spears var hon även med i programmet “The Mickey Mouse Club” som ung tonåring och blev känd för sin starka kraftfulla sångröst. Likheterna mellan de två var otvivelaktiga, med sina blonda hår, unga ålder och samarbete med svenska producenter. Däremot var inte skillnaderna obefintliga. Spears hade å ena sidan en tydlig good girl-image med skolflicksoutfit och sina “ma’ams” och “sirs”. Aguilera å andra sidan var från start en fri själ som gärna uttryckte sig om sexualitet och feminism. Trots detta var amerikanska medier snabba med att utmåla de två sångerskorna som rivaler och jämförde dem flitigt, där Aguilera blev den tydliga underdogen. Nu, över tjugo år senare, så är Britney Spears den kommersiella vinnaren. Varför floppade Xtina?
Medias behandling av Xtina är utan tvekan en bidragande faktor. Det är sen gammalt att Hollywood hade (och har) svårt, för kvinnor som tar ställning och försöker rucka på sexistiska strukturer. Många av hennes låtar handlar om ”female empowerment” och påpekar den dubbelmoral som finns vad gäller kvinnors och mäns dejting- och sexliv. I låten “Can’t Hold Us Down”, tillsammans med rappartisten Lil Kim, sjunger Aguilera explicit om detta.
“What am I not supposed to have an opinion? Should I keep quiet just because I’m a woman? Call me a bitch because I speak what’s on my mind.” – Christina Aguilera (2002)
Jämfört med dagens politiska klimat är Xtinas lyrik däremot inte särskilt banbrytande och jag skulle akta mig innan jag kallar henne för en uttalad feminist. Även om hon i viss mån var mer progressiv än många andra artister, hindrade inte det henne från kulturell appropriering i form av dreads, likt många vita kändisar under 2000-talet.
Vad gäller medias behandling av kvinnliga artister så har inte särskilt mycket förändrats på tjugo år. Nicki Minaj och Cardi B utmålades illa kvickt som rivaler, som om det bara kunde finnas en kvinnlig rappare på hiphopscenen. Det är med andra ord svårt för två talangfulla kvinnliga artister att samexistera i samma genre, utan att bli konkurrenter, enligt nyhetstablåer.
Utöver media är Aguileras egen musikaliska prestation självklar att granska. Nu råkar min egen bias tala för henne, men även som fan kan jag vara realistisk och konstatera att hennes album sedan Stripped (2002) inte har hållit samma kvalitet som andra pop- och R&B-artister. Xtina har även framstått som aningen spretig genremässigt då hon fluktuerat och experimenterat i stor utsträckning. Kreativ utforskning är något som sällan uppskattas kommersiellt. När det verkligen gick utför var år 2010 när hon släppte Bionic – pop med en technotwist och fler element av elektronik. Kritiker var snabba med att påpeka att soundet hon försökte efterlikna redan hade producerats, exempelvis var Lady Gaga en av dess konnässörer. Aguilera var tyvärr för sen på bollen. I nästan alla efterföljande projekt har den känslan följt med. Känslan av att hon försöker efterlikna andra artister och misslyckas, men också att hennes musik inte egentligen är hennes. Den är bara en kopia av någon annan.
Det är en musikalisk skandal att Christina Aguilera inte fick större genomslag. Med sin kraftfulla röst och musikaliska kreativitet vill jag tro att hon hade kunnat bli mer än bara en coach på amerikanska The Voice. Jag tror hon hade kunnat bli lika stor, om inte större, än Britney Spears. Med det skrivet – lyssna på Stripped! Lyssna på Xtina! Allt annat vore en skandal.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Thea Erlandsson, Skribent
