Bild: Wikimedia Commons
I augusti 2018 påbörjade jag mitt första gymnasieår, utan en enda tanke på vad jag skulle göra efter studenten. Samlad i en sal med 29 andra elever som skulle gå i min klass, var de tre kommande åren i mitt liv redan schemalagda och mitt största bekymmer var rädslan för att mamma och pappas vodkaflaska skulle frysa efter att jag fyllt ut den med vatten. Nu sitter jag här och grubblar över min framtid var och varannan dag.
Jag kan strunta i att städa min lägenhet, äta snabbnudlar till middag fem dagar i veckan och sova fram tills föreläsningen börjar kl. 13, men det är inte ett hållbart liv och därför gör jag det inte. Så långt har jag kommit. Det är de andra besluten som väcker ett konstant närvarande tvivel, som varje gång jag får frågan om vad jag pluggar. Skamset berättar jag om vad det är jag läser och svaret följs också ofta av ett “och vad ska du göra när du är färdigutbildad?”. Jag anstränger mig för att inte visa ångesten som sprider sig av att inte kunna besvara frågan, skrattar bort det och förklarar att jag inte riktigt är helt säker, men att allt nog löser sig tillslut. Mer i ett försök att övertala mig själv än personen jag talar till.
Vännerna som pluggade innan jag själv började på universitetet kändes alla så säkra i sina val. Aldrig pratade någon av dem om att utbildningen känndes fel och absolut inte om att utbildningen känndes rätt, men att det fortfarande fanns en tvivelaktig känsla som grodde inombords. På instagraminlägg och stories såg jag sittningar, korrefester, baler och ölmiler äga rum. Roliga utgångar och mysiga pluggsällskap. Nyfikenheten och längtan efter att börja plugga satte sin prägel i mig och när jag väl hittade utbildningen jag var intresserad av fanns det ingen anledning för mig att inte påbörja den. Som jag hade längtat efter den stunden, för när man väl börjar plugga så faller alla andra pusselbitar på plats. Eller inte.
Precis som under hela mitt liv, har jag i studentlivet konstant haft flera bollar i luften. Jag vill hänga med i svängarna, vara med i varje utskott, gå på varje sittning, följa med och dricka öl efter en pluggdag på Eden. Jag vill ha toppbetyg på tentorna, men vill inte gå hem från efterfesterna. Jag vill ha all förkunskap inför varje föreläsning, men upptäcker att jag sitter och läser fel kapitel. Helt plötsligt ser andras inlägg från fin- och fulsittningar inte lika förtrollande ut och jag känner mig fortfarande desorienterad, fast nu har bakfyllan blivit ett komplement. Dagarna smälter in i varandra och jag har ingen koll på vad som är helg och inte. Jag kan heller inte förstå varför jag upprätthåller en sådan livsstil. Är för att det är vad som förväntas av mig som student? För att fomo:n tar över? Eller för att det är enklare att låta middagar hos vänner och facebook-evenemang schemalägga mitt liv än att jag själv ska behöva ta beslut?
Under sommaren bestämde jag mig för att min andra termin skulle vara annorlunda, att jag nu med lite erfarenhet i ryggsäcken skulle finna den trygghet jag trodde väntade mig under vårterminen. Men september månad har varit densamma som hela våren; sångbokslåtar har blivit något jag nynnar på till vardags och min fest-spellista är nog mer lyssnad på än den jag har döpt till “plugg”.
Osäkerheten jag upplever handlar inte om att jag ångrar mitt beslut att börja plugga, eller att jag just nu hellre hade befunnit mig på en annan plats. Jag är nöjd med min tillvaro, men jag känner mig likväl snopen, av att den stora universitetsdrömmen inte var så idyllisk som jag föreställt mig. Att när jag påbörjade min vandring till det fantastiska studentlivet i Lund, var den gula tegelvägen missvisande. Precis som besvikelsen Dorothy och hennes vänner upplever av att den mäktiga trollkarlen från Oz inte är så mäktig som han påstås vara, fann jag mig otillfreds över hur det förtrollande i studentlivet inte alls gör mig mätt.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Selma Jahic, Skribent
