Bild: Pixabay
Lars Winnerbäck, den 47 år gamla mannen har släppt ett nytt album som han har döpt till Neutronstjärnan, och i höst åker han på turné i Sverige. Han kommer till Malmö den 4:e november och dit ska jag, det är obligatoriskt när det är höst.
För kärleken till Lasse medkom som ett födelsemärke från min mammas utsagor under söndagarna när det var dags att städa. Daugava låg på köksbordet och var det stoltaste mina föräldrar ägde. Min pappa som inte ens är så intresserad av pretentiös vismusik har hyllat “Om du lämnar mig nu” i alla år jag minns. Det var inget val att tycka om Lasse eller inte, det var en given gåva från mina föräldrar som jag bara fick spela med på.
Den första låten jag älskade var “Kom änglar” för jag var kär för första gången och han beskrev att den vackraste stunden i livet var den när du kom och allt var förbjudet, och jag satt på ett tak med min bästa vän och vi var eniga om att Lasse helt enkelt måste vara bäst. Sen fortsatte den kärleksfulla relationen genom “jag får liksom ingen ordning på mitt liv”; det kan va så förfärligt och det kan va så bra. För säg vem håller inte med om det. Den låten spelades alltid i bilen med mamma, varje gång jag var lycklig och varje gång jag hade ont.
Och sedan några år efter, kom en helveteshöst med alla livets bekymmer och vi alla lyssnade på Söndermarken då. Dagarna i Göteborg och det var nyponbuskar, nyponbuskar hela jävla vägen in till sjukhuset, men inte ens Lasse kunde bota sorgen då.
Mamma börjar plantera saker i februari, sätter frön i små små lådor och skojar om att vi borde odla en Hungarian Hotwax (det är en chili) för hans låt “Utkast till ett brev”. En tråkig januaridag när jag är 18 tatuerar jag in en chili på min underarm. Orkar aldrig förklara vad den betyder men det är lugnt, det tar ändå så lång tid.
Nu har Lasse släppt Neutronstjärnan. Hans vemod medföljer kroniskt i hans låtar, och trots att han alltid skriver om att livet är så vackert så gör han sorgen bäst förklarad. Får mig att inse nu att Lasse är en bestående del just för att sorgen och all annan skit också är det. Kommer sörja så mycket saker i livet men Lasse har redan förberett hur jag ska hantera det. Hans nya låt “rosor & champagne” handlar om hur kärleken förvandlas när man är gammal och har sett allt tillsammans redan. Den är min favorit, dels för att den är bra, men också för att jag gärna vill uppleva det han förklarar. Han hanterar även det som är bra. Jag ser så mycket fram emot att vara 45 år och förmodligen gift och lycklig och även då kan relatera till Lasses låtar. Han kommer till Malmö den 4 november och mamma ska åka 1500 km dels för att träffa mig men också för att vi ska se honom tillsammans. Det är obligatoriskt när det är höst. Egentligen orkade vi inte, för vi var så trötta på hans gnäll och kunde redan räkna ut att hans nya låtar skulle vara sorgsna. Men sedan sitter man där, häpen för de låtar som träffar min mamma i hjärtat nu, kommer att träffa mig i hjärtat om 20 år. Och i de låtar där han är ihärdigt nostalgisk över sin ungdom får mig att känna tröst, fast jag lyssnar på dem 15 år efter de släpptes. Miss Li och Lasses rader 2007 om allt de skulle göra om du lämnar mig nu är fortfarande lika relevanta. Och det är väl en trygghet ändå. Sorgen är bestående och våra upplevelser går i arv. Därför ser jag fram emot att se honom snart igen, det är ju trots allt inte valbart.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vanja Johansson, Skribent
