Bild: Lunds kommun
Kulturnatten: ett årligt sammelsurium av fin-, ful- och konstig kultur. Robotvernisager, balkanfötter, mandolinkonserter. Men bakom fasaden av ståhej och galej gömmer sig även en oanad berättelse om att växa upp i Lund.
Som varje lyckad kulturnatt bör, inleddes denna med att brygga mjöd. E hade införskaffat fyra kilo honung från internet och jag och S tog oss pliktskyldigt an uppgiften att tömma ut denna gula massa i en massiv plasthink. Aldrig förr har jag skådat sådan viskositet. En känsla av andakt infann sig då vi iakttog tio tusen bins livsverk långsamt rinna från en behållare till en annan. Gravitationen kändes i denna stund mer som ett påbud än en lag. Därefter tillade vi vatten och ett jästpreparat, förseglade hinken och skakade den på ett gediget manér. Bryggningen var färdig, kulturandet kunde börja.
E försvann på cykel för att rasta alkoholismen i några timmar på GBG:s dagsfest medan jag och S begav oss till fots mot stan för att påbörja kulturnatten. Denna afton är ett ytterst intressant lundensiskt fenomen. Som liten innebär den en möjlighet att kolla på coola lasrar på LTH och föräta sig på churros på föräldrarnas bekostnad. Under sen högstadieålder övergår detta oskyldiga nöje istället till ett uttryck för pubertal förvirring då man osäkert bjuder ut sin crush till att dansa salsa på dansbanan i lundagård, och sedan iscensätter den tidlösa svenska parningsdansen för tonårskillar: att hänga med sina grabbar utanför en livsmedelsaffär på behörigt avstånd från tjejerna man är intresserad av. Denna förvirrade inställning till kulturnatten lever kvar under gymnasieålder för att tillslut mynna ut i det säkraste ålderstecknet som finns: att finna sig tjugoett år gammal och genuint intresserad av att använda denna afton för att till fullo ta del av Lunds kulturliv.
Först ut var stadshuset, Lunds vardagsrum. På vägen dit stötte vi på två hundra små barn som dansade längs Lilla Fiskaregatan med ett marschband i hasorna. Vissa följde pliktskyldigt koreografin medan andra tog tillfället i akt för att maniskt skaka på alla kroppens lemmar i otakt till musiken på allmän plats. Väl på stadshuset kollade vi på några fotoutställningar, bredde ut oss i sofforna (det är trots allt ett vardagsrum) och iakttog en spelning som endast kan beskrivas som ‘alternativ’.
Därefter mötte vi upp M och besökte Lunds två största kyrkor där det pågick svårutgrundliga aktiviteter för ungdomar. Sedan sammanstrålade vi med E som (nu lite lullig) entusiastiskt visade vägen till robotlabbet på LUX där fem svettiga gubbar hade vernissage med sina skräckinjagande, humanoida robotar. När stämningen blev väl dystopisk, luften väl kvav och lukten väl ‘medelålders forskare’ begav vi oss istället till SOL där det pågick mandolinkonsert. Stämningen var sömnigare än på en narkosklinik. För att inte, likt Törnrosa, falla in i en hundraårig sömn, stack vi snabbt ner till S och M:s lägenhet för att dricka öl.
Efter denna välbehövliga dryckespaus var en av kvällens höjdpunkter i annalkan: Balkanfötter. Du har inte upplevt sann glädjefylld förvirring förrän du på en dansbana på Botulfsplatsen har dansat cirkeldans från Balkan med extatiska damer och besynnerliga gubbar. Vi upplevde sann glädjefylld förvirring. I folkmassan skymtade vi även de tonåringar som vi själva var för bara några få år sedan. Vissa bjuder försiktigt upp tjejer till dans, andra tigerr och kollar på på avstånd. Gruppen var nu i behov av att lugna ner sig vilket vi gjorde med middag och en tur på kulturnattståget runt södra Lund. På samma sätt som Londons uteliv på 90-talets drevs av ecstasy drivs Lunds eftermiddagsfyllor av en sak: Mojito on tap på Botulfs bar. S, E och jag anslöt oss till traditionen medan M tog en tupplur.
Nu genuint salongsberusade drog vi ännu en gång ut i den kulturella natten för att genomföra de tre sista punkterna på kulturschemat. Först ett “Nedslag i Universitetsbibliotekets kartsamling” där “…riktigt sällsynta, väldigt gamla eller bara helt och hållet konstiga kartor” presenterades (citat från Kulturnattens egna broschyr). Ett ord: uppslukande. Sedan ilade vi ner till Folkuniversitetet där Brave escape, ett progrock och postgrunge band som ser ut att bestå av fem pappor från Eslöv som släpper ut sin inre frustration över medelklasslivet, höll låda. Och tillslut, kroppsligt och kulturellt utmattade, sjönk vi ner i Kinos röda biostolar för att ta in Christopher Nolans debutfilm Following. Det visade sig vara en genuint bra rulle med den för denna kväll ytterst fördelaktiga egenskapen att bara vara en timme och tio minuter lång. Där tog kvällen slut.
Efter ett sådant sammelsurium av fin-, ful- och konstig kultur finner jag mig sedan utslagen på sängen innan midnatt en lördagkväll säker på två saker: under kulturnatten blommar Lund ut som en vitsippa om våren, och att döma av hur mycket jag uppskattar det håller jag snabbt på att bli väldigt, väldigt gammal.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hampus Ågren, Skribent
