Bild: Aline Forsström
Under de senaste tre åren har en ny subkultur uppstått: Avanzakillar. Vi har alla kommit i kontakt med en ISK-anhängare i vardagen – när man pluggar på EC, på ens favoritkafé och på sociala medier, där de predikar det snabbaste sättet att bli miljonär. Min koppling till denna undervärld är genom min korridorskamrat Anton. Genom sin (nästan färdiga) kandidat i företagsekonomi har han behörighet till att utbilda mig och mina andra korridorsgrannar i aktiebörsen på whiteboardtavlan i köket. Genom mina 25 avklarade poäng i nationalekonomi förstår jag en liten del av det ekonomiska. Däremot genom mina kunskaper inom skvaller- och populärkultur överlag, så kan jag urskilja en annan tes, som jag tror att Anton och andra Avanza-anhängare har missat: alla människor är en aktie och försöker sälja sig till andra.
I avsaknad av någon form av ekonomie kandidat, ska jag förklara på ett så utförligt sätt som möjligt hur “börsen” fungerar: ju mer tid man satsar på att marknadsföra sig själv, desto mer främjar man sin status och därmed sin aktie. När man syns mycket och ens karaktär är associerad med prestige, vill många investera sin tid med den personen. Detta gör de i hopp om att ens goda rykte ska smitta av sig på deras anseende och att de, i sin tur, kommer bli högre värderade på börsen. Det kan låta banalt, men det stämmer till viss del! Vi lever i en coolhetsekonomi, där den valutan som värderas högst är popularitet och prestige, vilket gör att en meritokrati inte är möjlig.
Ett exempel: I min ungdom arbetade jag på ett företag som är ökänt för att vara som Paradise Hotel, fast för äldre tonåringar, och som rimmar på Sköna Blund. Här bestod hela arbetsplatsen av tydliga hierarkier och de som utgjorde de högre skikten hade alltid mer makt och status på grund av att deras aktie var så högt värderade. Det blev en väldigt stark kontrast till oss nya, där man snarare blev identifierad som en nolla. Många gamla rävar höll sig aktivt borta från de som var nya, på grund av att de inte hade varit del av gemenskapen. Jag observerade ganska snabbt att kompetens inte spelade någon roll för att ens aktie skulle kunna öka, utan det snabbaste sättet att klättra på marknaden var att besitta rätt egenskaper, som att vara snygg och skön.
Det finns en viss attraktion med att ha ens aktie så högt värderad på marknaden; fler känner igen en, festinbjudningar flödar in och personen får nästan ikonstatus. Det gör det också mer förståeligt varför vissa blir besatta, och alltid strävar efter att inneha mer status, även om man inser att allt är byggt på ytliga faktorer. Jag skulle till och med hävda att vissa går över lik för att uppnå den status de vill ha.
Nu kanske man antar att det svåraste är att få ens aktie att stiga. Jag skulle vilja hävda, ja, det är svårt att få ens aktie att stiga, men när man väl är på toppen, blir det ett konstant jobb att behålla aktien på samma plats. Detta är eftersom många bekantskaper och vänskaper är baserat på ett skört skyddsnät. Ens aktie kan falla bara genom att man har varit ifrån rampljuset ett tag eller genom att man har agerat konstigt när man har träffat en ny person. Även att anspela på en jargong som har funkat innan kan plötsligt landa helt fel. Det gäller också att ju högre ens aktie är, desto större och smärtsam fallrisk.
På Sköna Blund såg jag många vars aktie helt plötsligt störtdök, och fick börja om från noll, på grund av att de blev irrelevanta; ens värde blir så fäst vid en plats att om man lämnar för en sekund är man helt plötsligt ingen. Därför börjar folk att bygga sin identitet runt den platsen och pausar resten av sitt liv. Om du tycker att det låter galet, kära läsare, är det just för att det är det, men man är som i en trans.
Stämmer denna tes? Ja och nej. Det är ett väldigt generellt sätt att se på världen, som kan bestå av missuppfattningar och förutbestämda bilder av människor i ens närhet. Det kanske också beror på att jag inte har någon självdistans och bara är en bitter kärring. Däremot vill jag hävda att det är en oro som många besitter och som man reflekterar över flitigt. Tyvärr tror jag inte att man någonsin kommer att fly från hierarkier och statushets; det kommer finnas på varje arbetsplats, varje större kompisgrupp och varje nytt sammanhang man får. Jag tror däremot att vi kommer bli bättre på att ignorera våra osäkerheter och kunna etablera oss själva utan att behöva sälja vår aktie för att klättra, för vi kommer att ha hittat vårat usp. Till dess, får Anton fortsatt utbilda mig i den faktiska aktiebörsen, så jag klarar mina återstående 5 HP i nationalekonomi.
Jag blev själv besatt av att klättra karriärstegen på Sköna Blund och var nära att bli spritt språngande galen när jag insåg att mina prestationer inte tog mig vidare uppåt, just på grund av att jag inte hade de egenskaperna som är betydande.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Aline Forsström, Skribent
