Bild: Shubhesh Aggarwal Unsplash
Gästkrönika – Polmagasinet, Uppsala
Årets första snö hade fallit den dagen. Vi satt ett gäng i en dunkel studentlägenhet, utklädda till karaktärer från våra favoritbarnprogram, med en valfri dryck i handen och redo inför kvällens sittning när någon plötsligt nämner att Chalmers under dagen förbjudit politiska manifestationer och affischering på deras campusområde. Den höga ljudnivån hämmas av de precis yttrade orden, och någon utbrister lika plötsligt tillbaka: “Vad säger du? Vadå förbjudit? De kan de väl inte göra?”.
Det vi inte visste då var att Chalmers, i form av en icke-statligt ägd högskola, faktiskt kan förbjuda politiska manifestationer, och vi visste inte heller att förbudet några dagar senare skulle upphävas efter omfattande protester från bland annat studenter. Men de orden som yttrats där i studentlägenheten var för oss lika världsomvälvande som att någon precis sagt att sjukvården inte ska hjälpa människor. Det fanns inte i vår värld att det skulle kunna hända på en högskola. Vi hade alltid sett det som en självklarhet att politiska diskurser, affischer och manifestationer var en del av allas studentliv – på samma sätt som att insparkerna och sittningarna är det.
Till en viss mån är vi statsvetarstudenter såklart färgade av vårt intresse för just politik, vilket skulle kunna förklara varför vår världsbild, likt snön, föll den kvällen. Samtidigt tror jag inte att det bara varit vi som slängt ett öga på alla politiska affischer som välkomnar en när man äntrar Ekonomikum för en föreläsning, inte bara varit vi som gått på de föreläsningarna där en före detta statsminister talar och det kan inte bara varit vi som någon gång gått förbi en manifestation utanför Universitetshuset. Universitetet hade för oss, och förmodligen för många fler, blivit en smältdegel. Studenter med olika intressen, bakgrunder och utbildningar fick en chans att tillsammans med olika föreningar och organisationer samlas i ett öppet utbyte av politiska åsikter och tankar. Dessutom är politik redan svåråtkomligt för många, och om användningen av campusområden kan göra det lättare för fler människor att ägna sig åt politik på fritiden – något som bör vara eftersträvansvärt för vår demokratis skull – borde det istället uppmuntras att exempelvis låta föreningar affischera på campus för att nå ut till fler.
Däremot är det nog många som kan se det goda med detta, men som inte håller med om att det ska vara en självklarhet med politik på landets högskolor och universitet. Att de inte finns till som en arena för att sprida politiska budskap, samt att vissa budskap helt enkelt kan upplevas som hotfulla mot och för vissa. Delar av det kan jag inte annat än att hålla med om. Det ska aldrig någonsin vara acceptabelt att inte alla ska kunna känna sig trygga vid sina lärosäten, och det är därför vissa yttranden helt enkelt är förbjudna enligt lag. Det vill jag vara tydlig med, ingen ska någonsin känna sig hotad, och det är något som det aktivt bör arbetas mot. Att de däremot inte ska få vara en plats för meningsutbyte håller jag inte med om. Om något kan det vara i just dessa miljöer vi studenter får en chans att ställa frågor till politiska partier och representanter, att lära sig argumentera för sin sak och skolas i acceptans för varandras åsikter. I en värld som blir alltmer polariserad bör dessa möten, som kan få oss att förstå och närma varandra, också vara något önskvärt för samhället istället för att enbart lämna ut läran om politik till våra filterbubblor av liktänkande.
Dagen efter sittningen sken solen igen. Snön hade försvunnit, och om några dagar skulle vi få höra att förbudet upphävts vid Chalmers. Ordningen var återställd, och de möten som ofta inte annat än tjänar vår demokrati skulle ännu en gång fortsätta ostört vid alla landets högskolor. Det som var självklart för oss var igen självklart för alla. Däremot kanske det kommer ett nytt snöfall i framtiden. Den dagen hoppas jag att vi studenter ännu en gång reagerar lika starkt som vi gjorde nu, för det politiska samtalet som i slutändan kan stärka vår demokrati bör aldrig få bli gömt i snön.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Simon Brodin är politicesstudent och tidningsredaktör för Polmagasinet i Uppsala.
Simon Brodin, Skribent
