Bild: Erik Mclean, Unsplash
På senare tid har det slagit mig oftare och oftare hur sjukt det är att vi lever i ett så avancerat samhälle som vi gör, utan att reflektera över de magiska prylar som vi tar för givet i vår vardag. Här är ett exempel på en sådan.
Hur sjukt är det inte att man kan mikra sin mat? I nästan varenda byggnad på campus finns ett rum specifikt för att vi studenter ska kunna mikra vår mat och det är helt ofattbart om man tänker på det. Vi människor har alltså kommit så långt i vår samhällsutveckling att det:
1. Finns institutioner som enbart finns till för att folk ska lära sig mer om något som de är intresserade av.
2. Att det där går studenter som förväntas ta med sig en sedan tidigare tillagad maträtt i en liten låda för att äta under dagen.
3. Att det är så starkt etablerat att dessa studenter tycker att maten de tar med sig blir lite godare om den är lite varmare så att det finns specifika rum ÖVERALLT som enbart existerar för att dessa förutnämnda studenter ska tycka att sin förutnämnda medhavda mat ska vara lite godare än den annars hade varit.
4. Att det i dessa specifika rum finns fem till tio nästan identiska manicker, som är så avancerade att om man gav en (icke LTH)-student en bokstavlig livstid att återskapa den här mackapären, skulle den antagligen inte lyckas med det. För vem vet på riktigt hur en mikro fungerar?
5. Att trots det faktumet är den här prylen så pass ständigt närvarande att dessa studenter blir skitarga om en av dessa mikros typ glappar lite när de ska ratta in tiden på den.
6. Att även fast den är så avancerad att den är i princip omöjlig att återskapa för gemene man, tydligen fyller en så extremt viktig samhällsfunktion, att den numera bara kostar ungefär 1000kr.
7. Att det är så givet att alla ska äga en, att om man träffar någon som inte har en, så tittar man lite snett på den och frågar hur den klarar sig. “Men hur värmer du din mat? På spisen? Låter skitjobbigt.”
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Tobias Carlbring, Skribent
