Bild: Amanda Hallefält
Jag fångas i en åskstorm och överväldigas av världen runt omkring mig. Orden, vanligtvis mina bundsförvanter, kan inte fånga vad jag känner. Vad för betydelse har det som undgår beskrivning? Vad finns det kvar att tro på då varken religion eller ateism räcker till?
Mörka moln tornar upp i fjärran och rör sig hotfullt in i dalen. Den vidsträckta sjön vid dalens mynning, som tidigare speglat den ljusblåa himlen, blir mörk då ovädret passerar. Över klippan där jag sitter och ser ut över landskapet skiner fortfarande solen. Nedanför mig övergår fjällmarkens matta grönska till tät granskog och vidare till ängsmark och åkrar. Landskapet stannar upp när det första dånet ljuder. Fågelkvittret upphör och vindens vinande avtar som av respekt inför åskans kraft. För mig infinner sig en känsla av klarhet. Tiden saktar ner och landskapet sätts i skärpa. Skuggorna från molnen dansar över klippkanterna och trädens blad dallrar på grenarna. Jag befinner mig i Buerdalen i Norge, på väg upp mot en glaciär, och livet sprakar helt plötsligt av mening.
Skyfallet anlände som en urkraft, ursinnigt hamrandes på klippor och mark, och försvann lika snabbt som det kommit. Jag tog skydd under ett träd. Några timmar senare är jag på väg ner från glaciären och medan mina fötter rör sig från sten till sten på den smala stigen reflekterar jag över vad som hände. Jag slås av min oförmåga att sätta ord på vad jag kände när åskan dånade. Där förklaringarna vanligtvis tar plats råder nu tystnad. Vad för ord finns det för att beskriva något som känns så starkt och samtidigt upplevs så rofyllt? Hur kommer det sig att något jag knappt kan beskriva kan kännas så betydelsefullt?
I sin bok Granskogsfolk – Hur naturen blev svenskarnas religion stöter religionshistorikern David Thurfjell på en liknande tystnad. Boken undersöker den koppling som svenskar har till naturen genom intervjuer och historisk analys. Thurfjell besöker naturområden runt Stockholm och folket han träffar där berättar ivrigt om sin starka relation till skogen och hur den, allt som oftast, inleddes i barndomen. Men när samtalen rör sig till deras emotionella koppling till naturen börjar konversationerna, nästan utan undantag, att hacka. De intervjuade famlar efter ord för att beskriva de känslor av ro, glädje och gemenskap som skogen väcker i dem. Orden de slutligen finner har ofta en religiös eller övernaturlig underton, vilket de tycker förvränger vad de försöker säga. Thurfjell menar att den tystnad som uppstår till stor del beror på den svenska sekulariseringen. Det svenska vokabuläret för spirituella och andaktsfulla händelser har historiskt sett kopplats till kyrkan. “När det kristna språket känns belastat eller främmande, och inget annat språk tydligt tagit dess plats, blir det nödvändigt att tystna”.
Stigen jag följer korsar en bäck och jag böjer mig ner för att fylla min vattenflaska. Vattnet, som kommer direkt från glaciären, är isande kallt och mina fingrar bultar då jag sänker ner dem i strömmen. Alla våra liv är fyllda av upplevelser som sträcker sig bortom ordens sfär. Med metaforer försöker vi fånga dem: känslan av ändlöshet inför en storslagen utsikt, den bottenlösa ångestens yrsel. Det är först på senare år som jag börjat uppmärksamma till vilken grad mitt liv ramas in av de sinnesstämningar och händelser som av sin natur undflyr beskrivning. Ännu mer nyligen är det som jag började betrakta dessa upplevelser som bland de mest betydelsefulla i mitt liv. Jag reser mig från bäcken och tar en klunk av smältvattnet. Ord som förundran och andakt dyker upp för att beskriva vad jag kände inför ovädrets kraft, men de räcker inte hela vägen.
Min ordlöshet gäckar mig medan jag följer stigen som långsamt slingrar sig genom den täta granskogen. Men kanske är denna svårbegriplighet inte ett problem att lösa utan istället något att bejaka. Den tesen driver filosofen Jonna Bornemark i sin bok Det omätbaras renässans. Nyckeln till att förstå Bornemarks tänkande är begreppet icke-vetande. En människas kunskap om ett ämne är aldrig uttömmande: man kan aldrig veta exakt vad någon annan känner, aldrig beskriva en känsla eller en händelse i alla dess nyanser. I vår jakt efter förståelse försöker vi sätta ord på fenomenen vi stöter på, men de förminskar eller förvränger alltid verkligheten på något sätt. Vår kunskap om världen och orden vi använder för att beskriva den ramas alltid in av vad Bornemark kallar horisonter av icke-vetande. Enligt henne är detta inget problem utan helt enkelt en förutsättning för mänsklig upplevelse. Däremot är det något vi konstant måste förhålla oss till. De flesta trosföreställningar och religioner är enligt Bornemark försök att förhålla sig till detta faktum. Gudsbegreppet blir med detta synsätt ett ord för att beskriva det som överskrider mänsklig förståelse, det vi inte kan veta.
Men vad lämnas man då med om man, likt många svenskar, lämnat religionen och dess gudsbegrepp bakom sig och istället anammat ateismen och satt sin tro till vetenskapen? Enligt Thurfjell har detta inneburit ett krympande vokabulär för att beskriva de skeenden i våra liv som överskrider våra vardagliga kategorier. Enligt Bornemark innebär det även att vi överger de verktyg, religionen och gudsbegreppet, som vi konstruerat för att förhålla oss till det vi inte kan veta. Med dessa tänkare kan jag se sekulariseringen inte som slutstationen på människans jakt efter sanning utan som ännu ett otillräckligt försök att klistra ihop den ogreppbara världen i ett system av begrepp. Ateism och vetenskapstillvändhet gör oss mindre vidskepliga och mer kapabla till att undersöka och förstå den materiella världen. Men jag tror även att de lämnar oss delvis handfallna när det kommer till frågor om känslor, andlighet och mening.
Under stora delar av min uppväxt har jag klätt mig i ateismens rustning och gått till attack mot alla andliga eller magiska påståenden med vetenskapens svärd. I samband med att min ateistiska övertygelse har avtagit de senaste åren har jag, till min stora förvåning, uppfattat sprickorna i min rustning inte som smärtsamma revor i min världsbild utan som källor till förundran och djup mening. För att vara tydlig: att min ateistiska övertygelse har minskat betyder inte att jag har börjat tro på gud. Istället betyder det att jag har börjat tvivla på ateismen i kombination med vetenskap som en fullständig och tillräcklig förklaringsmodell för världen och vår plats i den. Aldrig förr var detta så tydligt för mig som i sällskap av urskog och fjällbäckar i Norge i somras. Aldrig tidigare hade jag känt detta så starkt som när åskmolnen rörde sig in i dalen och världen plötsligt stannade upp.
Jag når bergets fot just då det börjar skymma. Rastplatsen som under morgonen var högljudd och livlig har tömts på folk. Jag sätter ner min ryggsäck och lägger mig i gräset som fortfarande är blött efter regnet några timmar tidigare. Vandringen har satt sig i kroppen. Huden på mina axlar svider där ryggsäckens remmar skavt och mina ben är stumma. Även mina tankar tyngs av tröttheten. De brännande frågorna jag ställt mig hela dagen känns inte längre lika angelägna och jag njuter av utmattningen. Mina tankar går istället till David Thurfjells sommarprat som jag lyssnade på tidigare i veckan. Som religionshistoriker frågas han ständigt om vad han själv tror på, om han tror på Gud eller inte. Trots att han är trött på vad som enligt honom är en ogenomtänkt fråga använder han sin radiotid för att försöka besvara den. Ett citat sticker ut.
Det handlar då inte så mycket om att tro att Gud finns, som att bejaka att det som finns, alltså det som faktiskt finns, gränsupplevelserna, kärleken, det vilda landskapet, rymmer något heligt.
Jag följer bilvägen mot huset där jag bor över sommaren och när jag närmar mig staden är det natt. Det täta mörkret trycker in från alla sidor. Ibland tänker jag att vi människor befinner oss i mörker och på vår moderna vetenskapstilltro som en pannlampa. Riktar man den mot objekten runt om sig så framträder världen i skärpa och detalj. Men vänder man blicken mot skyarna är lampan inte längre ett hjälpmedel utan istället något som hindrar en att se vad som befinner sig där. Stänger man istället av lampan och väntar ett tag, uppdagar sig stjärnhimlen som från ingenstans, och man lämnas full av förundran över universums oändlighet. Likt stjärnorna var vår kapacitet till att uppfatta det heliga i världen där hela tiden, men dess strålar dränktes i pannlampans sken, i den kon av ljus vi vanligtvis kallar ateism och reson.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hampus Ågren, Skribent
