Bild: Vendela Selegård
Ända sedan jag var ett barn, har min mamma berättat historien om hur hon var 20 år, köpte en flygbiljett till Hawaii och flyttade hemifrån för första gången. Mormor och morfar kvar i den västgötska byn blev informerade om resans långvarighet via telefon, då dottern redan befann sig på andra sidan Atlanten. Mammas historier om att vara ung och dum och bara göra vad man känner för, har etsat sig fast djupt inom mig. Ända sen jag varit ett barn har idéen om att vara 20 år och flytta kors över ett hav varit en idyll, just den upplevelsen har känts som kulmen av vuxenlivet.
Väldigt plötsligt blev man själv 20 år och lika snabbt som klockan slog över till födelsedag, känns det som att man slog över till vuxen. Jag gick i mammas fotspår, även om jag bara flyttade över den smalaste delen av Östersjön och faktiskt berättade var jag skulle innan. Men jag begav mig till en europeisk storstad, betalade en överprisad hyra och tragglade grammatikpapper på en språkkurs i hopp om att rädda mitt CSN. Var och varannan dag åt jag pasta pesto och bråkade med grannarna på knackig tyska. Jag umgicks bara med andra 20-åringar på sabbatsår, som också vände på slantarna varje månad för att ha råd med öl. Kanske var det våran första fot ut i vuxenlivet, men ändå gjorde vi väl det mest för upplevelsen?
Men hösten kom lika snabbt och det vuxna beslutet kändes ändå som att börja plugga. Jag välkomnades av mentorer på novischperioden, vars främsta mål verkade vara att guida oss genom Lunds festliv. Vi lär oss vikten av förköp till klubben och att kunna slå sidorna snabbt bland alla tusen ramsor i sångboken. Hur viktigt det är att INTE köra lambo på en sittning och var den bästa falafel-boxen i Lund kan köpas. Att det är bättre att springa till garderoben än att stanna på dansgolvet vid Stad i ljus. Jag slås av studentlivet, det här med att läsa kurslitteraturen eller vara i tid till föreläsningar verkar hamna i skymundan. Vår föreläsare mumlar besviket att det är vi som ska vara Sveriges vassaste akademiska vapen, när ingen räcker upp handen en tisdagsmorgon. Trots att vi alla typ helst vill jobba på FN, men skulle kunna nöja sig med att bli diplomater, vet vi ändå inte hur man pluggar till tenta. En dag så påpekar någon för mig att Lund är som en lekstuga för vuxna och det slår mig hur mycket jag älskar vårt påhittade lilla vuxenliv.
För de enda deadlines vi har koll på, är för att inte missa ett biljettsläpp. Vi slänger med ord som novisch och qurator och spex och himlar med ögonen när utomstående inte riktigt fattar. Vi har säkert spenderat kollektiva miljonsummor på kaffe på Eden. Och på något vis blir någon annan 20-åring skattmästare och ska hantera några miljonbelopp på en nation. Men ändå så gör vi det i studiernas namn. Att vara student är att leva i en bubbla, vi lever ett liv bara gjort för oss och ingen annan. Min vuxen-idyll att färdas över Atlanten har ändrats, det räckte bara att ta tåget till Skåne. När jag fyller 21 och firar mitt andra år som vuxen ska jag göra vad jag kan för att ära studentlivet. Jag ska njuta av att äga min bostad (hyra ett korridorrum) och eget fordon (trasig cykel från blocket) och äta en riktigt lyxig måltid (nachotallrik och GT från diverse nationsbar). Jag tror redan nu att vi studenter har blivit så vuxna som vi någonsin behöver bli.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vendela Selegård, Skribent
