SVT ”FEM MYROR ÄR FLER ÄN FYRA ELEFANTER”
Bildtext: Magnus, Brasse och Eva.
Foto: Lars Wiklund/SVT
Sänds på SVT-play
Visst är det något med de polykroma animationerna och jättebokstäverna utstyrda i glittertyg, pälsimitation och lysande lampor. Eller jingeln, som med sin trallande gång kanske är den mest kända barnprogram signaturen som finns inom svensk TV. En melodi som viskar om 70-talets Sverige i efterdyningarna av folkhemmet och början på det revolutionerande årtiondet av folkrörelser.
Den ganska sparsamma ljussättningen och klippningen i jämförelse till dagens mångskiftande kameravinklar spelar ingen roll. När den jättelika “ mulliga, maffiga, mysiga bokstaven M” seglar ner från ovan likt en helig relik till bubblande jazztoner, då sprattlar nostalgin i magen på mig likt en maracas. Ändå är det inte M:et som är främst — det är den jammande, ikoni- ska trion som får mig att bli, om jag får säga…rörd? Samtidigt känner jag en sorgsenhet: vad hände egentligen med SVT?
Sällan finns det ett så tacksamt samtalsämne som gamla barnprogram när kallpratet sinar på förfesten. Ögonen tänds och lyser upp hos den mest blygsamme när Vilse i Vintergatan, Höjdarna eller Loranga och Mazarin kommer på tal. Flera ansluter snabbt till samtalet för att försvara Björnes Magasins trevande mjukhet och någon som är mandat för Anki och Pytte höjer sitt glas. Ändå finns det bara ett program som är älskat av alla i rummet och inte bara där, utan är fullständigt generationsöverskridande. Det handlar om ett gäng elefanter och myror, bokstäver och siffror. Det handlar om Magnus, Brasse och Eva.
Den 19 november i år 2023, är det 50 år sedan Fem myror är fler än fyra elefanter hade sin första sändning och jag undrar, vad är orsaken till myrornas triumf? Var det för sin tid vågade försök att kombinera pedagogik och underhållning i svensk barn-tv? Eller handlar det om programmets genomgående musikaliska ådra? Kanske handlar allt om de ofta gigantiska siffrorna och bokstäverna som oundvikligen fastnar på näthinnan? Jag tror det finns många aspekter som gör programmet till den framgångssaga det är. Inte minst musikens roll, melodierna i minnet är nästan intakta från tidens erodering och jag börjar direkt nynna “hipp-som-happ-som-huller-om-h” till H-låten när jag slår på ett avsnitt. Men succén, sorgligt nog för dagens producent som vill uppnå “ Fem myror är fler än fyra elefanter-effekten”, tror jag främst beror på samspelet mellan Magnus, Brasse och Eva. Något händer i gränslandet mellan dem själva och deras tillgivna roller som den pedantiska besserwissern, det slarviga charmtrollet och den finurliga problemlösaren med mjuk skånska. Trots balansgången att kombinera pedagogik med humoristiska sketcher behålls artikulationerna utan att skämten krystas fram. Till och med när de lär ut något så “rafflande” som prepositioner, finns alltid leendet som når upp till ögonen. Om du frågar mig, är jag fullt övertygad om att varje lyckad kompisgrupp om tre borde ha en Magnus, en Brasse och en Eva.
Betydelsen av programmet går knappt att föreställa sig och ändå vill jag spekulera vidare. Som hjälpmedel för barns tidiga läsande har det kallats för en “pedagogisk succé”, och kan vi ens tänka oss år av personliga upplevelser alstrade ur några minuters sketcher? Men också, mellan raderna med besjungande bokstäver, finner jag en frisk bris av jämställda förebilder. Att vara den kvinnliga karaktären i ett pedagogiskt barnprogram skulle absolut kunna förut- bestämma Evas karaktär till en sorts uppfodrande skolfröken eller en sorts “dum-vacker” flicka. Men Eva är kaptenen på skeppet, läkaren med stetoskopet och dansläraren när Magnus och Brasse är klädda i varsin tyllkjol, vilket känns nytänkande även för sjuttiotalets barnteve. Magnus och Brasse blir inte två reducerade bihang utan framstår som två trygga mansfigurer i deras spexande oavsett om de är cykelreparatörer, fotbollsmålvakter eller balettdansare. Varje person bidrar också till handlingen genom sina karaktäristiska problemlösningar. Även om Magnus och Eva ofta står för den kunskapsbaserade informationen och Brasses roll är bakom flötet, är han oftast den mest kreativa av dem alla. Att Fem myror är fler än fyra elefanter är fortfarande aktuell för vår samtid känns självklart och även om orden förändrats över tid, ligger inga förlegade könsroller och härsknar. Programmet håller än och jag är övertygad om att dess tid inte är förbi på länge.
Men låt oss ta fram elefanten i rummet på riktigt. Nej, inte elefanten ur Fem myror är fler än fyra elefanter utan dagens Sveriges Television. SVT har på något vis blivit en infekterad diskussion och ett känsligt ämne att kretsa kring i mina ögon, så jag ska försöka vara så ty- dlig som möjligt för att undvika missförstånd. Public service, där SVT ingår, är något helt fantastiskt! Särskilt i tider som dessa där desinformation sprids på plattformar i stor omfattning med allvarliga följder, behöver vi ett medium som är så oberoende som möjligt, tillgängligt för hela folket. Inte minst i barnprogrammens fall, där det inte ska finnas en riktad ideologisk agenda utan handla om hur man uttalar bokstäver eller räknar till tio. Men vi måste också kunna vara kritiska mot det vi älskar och SVT har spårat ur i takt med tablå-tv:ns sjangserande. Det räcker med att bläddra på SVT-plays urval för att fråga sig – Vad ÄR Detta?? Första dejten teens, att direkt överföra ett kul koncept från vuxna till “teens”, särskilt när det gäller dejting, känns bara fel? Gift vid första ögonkastet, behöver jag säga mer än carbonara? Och Överlevarna, (där jag under programmet frågar mig: är detta verkligen riktat till barn?) är en sorglig påminnelse om deras förlust av succén Bäst i Test till TV4. Någonstans tror jag att SVT har eftersträvat de kommersiella kanalernas lyckade reality och stream- ingtjänsternas massiva utbud av medier, men gått vilse på vägen. Men missförstå mig inte, SVT har såklart också otroligt bra satsningar. Deras fiktiva familjekrönika Vår tid är nu har jag tappat räkningen över hur många gånger jag sett om och talkshowen Bergfeldts har axlat Skavlans roll utan problem. Så kanske är jag den som är vilsen i min saknad av Fem myror är fler än fyra elefanter och inte fattar att SVT bara följer vår tid och publik? Varför romantiser- ar jag den långsamma och omständliga tablå-teven och de bokstavssjungande elefanterna? Vill jag att SVT bara ska sända På spåret och möjligtvis Bolibompa åt barnen i gråskala? JA!
Nej, det vill jag såklart inte. Men jag kanske saknar det där svävande bokstavs-M:et i linor, som seglar ner till bubblande jazztoner. Jag saknar den där långsamma produktionen när programmen idag är som fast fashion – snabb massproduktion med slit och släng prägel (fast återvinningsmetoden verkar fungera i alla fall…). Jag saknar de fåtaliga, men välgjorda programmen med den obeskrivliga charmen som bara finns i äldre produktioner. Idag hade jag hellre sett få satsningar med kvalitet och omsorg tillsammans med dagens representa- tion och bredd som inte riktigt fanns förr. SVT måste inte vara en sämre kopia av TV3 eller Discovery+, kanske är det bättre att vara “tråkig”men riktigt bra, än riktigt dålig på att vara hipp? Jag saknar Brasses lattjolajbanlåda och de stillastående kameravinklarna och om det gör mig till utdaterad, då är jag gladeligen det!
När jag firar myrornas och elefanternas femtioårskalas finns en bitterljuv eftersmak. Att det också är trettio år sedan Eva gick bort 42 år gammal och att varken Magnus eller Brasse finns kvar är en förlust av tre banbrytande ikoner. Debatten om att kraftigt begränsa public service är minst lika skrämmande som satsningarna som görs idag. Men trots det så ler jag ändå, för hur kan jag göra annat när jag ser mina barndomsidoler dansa till jukeboxens muntra melodier på Jussis J-café?
(Elefanten i rummet kommer in)
Nu är det slut
(lång trumpetton)
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Molly Fornell, Skribent
