Foto: Signe Ljunggren
Ena stunden är du en stolt Jantemotståndare som längtar till kontinenten, och nästa så står du bland tafatta Erasmus-studenter och saknar folk du hatade i Lund. How the tables turn, som man brukar säga inom den anglosaxiska sfären. Detta är ett längre kåseri om min lika långa resa till Paris.
Jag har under en stor del av mitt liv stoltserat med min intalade så kallade ”osvenskhet”. Jag är minsann inte rädd för att säga vad jag tycker, eller kanske till och med för att vara lite fräck, och jag har inga som helst problem med att vara högljudd vid de mest olämpliga av tillfällen! Många har gångerna varit då jag glupskt roffat åt mig av det sista chipset med motiveringen ”jag motsätter mig bara Jante”, eller då jag pratat illa om svenskar med människor från andra delar av världen. Varför är vi ett så lamt folk, utan viljan eller förmågan att gå ut och protestera mot något varje helg – och varför är vi inte mer frisläppta, mindre pryda och har mer civilkurage? I augusti lämnade jag moder Svea, för att uttrycka det som Ebba Busch, och en utbytestermin i Paris låg framför mig. Mina förväntningar var höga och jag siade nu att jag, i egenskap av frankofil, skulle fullständigt assimileras i det okomplicerade parisiska livet.
Men väl på plats så dröjde det inte länge förrän spår av svenskhet började att visa sig i mig. Jag tvivlade på mig själv. Varför njöt jag inte till fullo av stadens puls och liv? Jag har bott i Frankrike en gång tidigare, och ändå så förskräcktes jag nu i det allmänna rummet av det anarkiska systemet och av muttranden från diverse avdankad personal. ”Vous n’avez pas d’espèces?”, har du inte kontanter? Nej, för jag är inte från ett u-land och kontanter är fake-pengar. Då jag tog refuge till en av stadens många parker dröjde det inte länge innan mina kompisar och jag möttes av hobos hungriga blickar, eller då den initiala känslan av naturupplevelse ödelades till följd av en doft som jag bara kan tänka mig finns hos uppvärmda kadaver (september var en mycket varm månad).
Min assimilering hindrades delvis av ekonomiska faktorer. Jag kunde exempelvis inte börja röka som en borstbindare då ett paket cigaretter i Frankrike kostar motsvarande en njure, något som inte blev lämpligt med min månadshyra. Den hindrades även av det faktum att jag gick på landets mest pretentiösa universitet. Bland utbytesstudenterna samlades förutom ett gäng drumliga skandinaver en hjord av rika amerikaner, australiensare och britter, tillsammans med EU-connaisseurer från Rotterdam och lantliga förstäder till Madrid. Dessa människor hade framförallt vallfärdat till Paris för att kunna lägga till universitetet till sina Linkedin-profiler (jag klandrar dem inte), eller för att kunna fylla sina instagramflöden med bilder på Eiffeltornet och croissanter. Jag insåg snart att jag var bra mycket mer kräsen socialt än vad jag idealt hade behövt vara… En lärdom som å andra sidan gav mig väldigt nära vänskaper i slutändan; kvalitet före kvantitet, och så vidare.
Då december månad ankom tvingades jag till sist att krypa till korset och erkänna mitt svenska öde. Är det ett brott att tycka om svensk humor, att efterfråga lite ro på morgonmetron, att gå på en gatan utan turister – eller att, hör och häpna, vilja få ett slut på icke-svenskars ändlösa skrytande? Svaret är nej. Världen är full av humorbefriade spanjorer, världsfrånvända amerikaner och otrevliga fransmän (föga förvånande), och det är okej. All hail Jante, integritet och fungerande kösystem, för jag vet nu min plats. Jag är blott en i mängden av de många svenskar som jämt och ständigt klagar över Sverige och i synnerhet svenskheten, men som i slutändan utgör en naturlig del av den.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Signe Ljunggren, Skribent
