Foto: Wikimedia Commons
Året är 1974 i Oslo och kaos utbryter bland socialdemokraterna när ryktet sprider sig om en oförutsedd intervju. Piporna tänds, telefonlinjerna brinner och sista ölslurken dricks upp. Det tidigare, trevliga ideologiska samtalet tystnar och man kliar sig i skäggstubben, vem är nu på tur? Kampen om makten har redan börjat innan svärtan nått tidningspappret där det imorgon kommer att stå “Statsministern avgår!”
“Baserat på lögn, sanning och dåligt minne”; kommer jag berätta om förra fredagskvällen, eller vadå? Nejdå, du kan än vara lugn! Den vaga beskrivningen ackompanjerad av punkiga toner visas till introt av nya serien Makten (Makta, NRK). Det påföljande avsnittet varvas sedan med arkivmaterial, instabila kameravinklar och en möbelhandlares inställsamma berättarröst. De sjuttiotalsklädda skådespelarna kryssar över gatorna i ett Oslo fullt påklätt i 2020-talsstil, något som först känns mycket märkligt. Varför inte spärra av en gata eller två, hänga upp ett par storblommiga lakan och klistra in ett proggband? Men efter hand finner jag att den otidsenliga miljön inte blir störande. Tvärtom. Föreställningarna mot kvinnor i den offentliga makten blir gestaltat i en historisk kontext men kan likväl utspelas i en nutida miljö. Utkristalliseringen av detta sker genom narrativet av Norges första kvinnliga statsminister – Gro Harlem Brundtland.
Allra tydligast blir det när Gro väntar på att få träffa den avgående statsministern då hon ska bli minister i den nya regeringen. Hon står still med ryggen i förgrunden och på väggen syns tio fotografier på landets förra statsministrar. Alla är män. Det är en scen som vi numera är vana att lägga märke till och kritisera: I tunga historieböcker men också i vår egna statsministerföljd. Trots det, blir det ett par effektfulla sekunder som än en gång påminner oss om hur ovanligt det var (och är) med kvinnor i maktens korridorer. Jag hejar direkt på Gro.
Men Gro är mer än bara kvinnan i sammanhanget. Jag uppskattar porträttet av hennes rappa ordväxlingar och raka förhållningssätt, även om det kanske är förutsättningen för att bli respekterad av hennes manliga partikollegor. Trots hennes växande popularitet hos folket, försöker de grusa Gros chanser till mer makt. Jag frågar mig stundtals om maktkampen egentligen handlar om att förhindra en kvinnlig statsminister, snarare än att vinna mot oppositionen Høyre.
Makten är finurlig i sitt tonfall och tänjer gärna på det fiktiva berättandets gränser. Flera faktiska händelser tas upp, bland annat Altakonflikten där flera samer hungerstrejkade mot utbyggnaden av vattenkraftverk vid Alta-Kautokeinoälvarna. Skildringen av konflikten vågar visa Gro och kostymfolkets mindre charmiga sida, vilket känns nyanserande av den kvinnliga förkämpen. Även solen har sina fläckar, Gro Harlem Brundtland är inget undantag. Makten kan konsten att fläta samman humor och allvar, vilket Altakonflikten är ett tydligt exempel på. Men skickligast är den djärva förhållningen till historien tillsammans med den okonventionella filmkonsten. När Gro till slut tröttnat på den inställsamma möbelhandlaren talar hon direkt till mig genom kameran, men den fiktiva världen bryts inte. Vi blir en del av den.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Molly Fornell, Skribent
