Utdrag ur papperstidningen
“Makten” tänjer på fakta och fiktion i skildringen av Gro Harlem Brundtland
Året är 1974 i Oslo och kaos utbryter bland socialdemokraterna när ryktet sprider sig om en oförutsedd intervju. Piporna tänds, telefonlinjerna brinner och sista ölslurken dricks upp. Det tidigare, trevliga ideologiska samtalet tystnar och man kliar sig i skäggstubben, vem är nu på tur? Kampen om makten har redan börjat innan svärtan nått tidningspappret där det imorgon kommer att stå “Statsministern avgår!”
Vi vet alla att Afrika är en fattig kontinent, vi vet att människor på många ställen går hungriga och att många länder är djupt skuldsatta. Vi vet också att det en gång i tiden fanns kolonier varifrån människor fraktades som boskap över Atlanten och att dessa kolonier utnyttjades för sina naturresurser och arbetskraft för att göra kolonialmakterna än rikare. Vad man mer sällan kanske reflekterar över är vilka hinder de nya afrikanska regeringarna efter självständigheten hade att brottas med, vilka faktorer som tvingade in stora delar av Afrika i extrem fattigdom och skuldkris och hur den systematiska överföringen av tillgångar fortsatt efter självständigheten. Afrika har ärvt sina motgångar.