I dagarna och veckorna efter massakern på Utøya och bomben i regeringskvarteret var Norge ett land i sorg och chock. När jag nu sitter och skriver kommer minnena och känslorna från denna tid tillbaka till mig. Jag minns helikoptrarna i luften som fraktade de sårade till sjukhuset i Ullevål, jag minns den otroliga tystnaden i folkmassorna i staden och jag minns känsloladdade möten med vänner, klädda i svarta kostymer, som skulle se våra kompisar och kamrater begravas.
Mitt i det onda klarade det norska folket att hålla samman och trösta varandra på ett sätt som var så starkt och positivt att det stod som en inspiration för människor över hela världen. Med Jens Stoltenberg i spetsen började vi tala om ett nytt och större vi, ett hopp för framtiden om ett öppnare, mer inkluderande samhälle. Samtidigt upprepades mantrat gång på gång: Detta var inte tiden för att utpeka skyldiga, detta var tiden för att stå samlade mot sorgen.
I efterhand ser jag hur viktigt det var, just då, att prata om samanhållning och kärlek. Vi kunde vända våra blickar mot framtiden och se en väg tillbaka till vardagen och fostra hoppet om att denna skulle vara bättre än för. Men stora ord om gemenskap har sin tid, och sedan är tiden inne för att diskutera, kritisera och granska oss själva.
När bomben gick av i Oslo var det få som tvekade på att det var islamister som stod bakom. Några gick direkt ut på gatorna för att trakassera och slå ner muslimer, logiskt kanske för de som är uppvuxna mitt i en giftig invandringsdebatt som inte gör det svårt att rättfärdiga hot och trakasserier mot ett muslimskt Dem när man själv tillhör det vita Oss. Men, som alla snabbt fick veta, är mördaren Anders Behring Breivik inte en av Dem utan en av Oss. Hans hat och hans idéer, som för honom rättfärdigade denna ofattbara handling, finns uppenbarligen mitt ibland oss. Han är inget produkt av ett nordpakistanskt vapenläger, utan en produkt av det demokratiska norska samhället. Hans åsikter och hans hat kommer också dessa från en värld av människor och idéer som vi dagligen umgås med.
Som många andra tycker jag inte det är svårt att se vart Breiviks hat kan ha sitt ursprung. De senaste tio åren har invandringsdebatten präglats av en ständigt mer människofientlig och konfronterande retorik där invandrare misstänkliggörs, odugligförklaras och utnämns till hot. I politiken tilläts Frp att utöva ett monopol där bara de fick sätta premisserna för invandringsdebatten och bara de fick definiera Problemet, med stort P. Trots att deras argument i vissa fall är starka sanningsförvrängningar eller rena lögner så har vi andra sakta men säkert börja acceptera deras premisser. Det är lögn att säga, som Carl I. Hagen, tidigare partiledare och numera ordförandekandidat för Oslo Frp, att ett samhälle utan etniska minoriteter är ett samhälle i harmoni. Det är lögn att alla våldtäkter begås av icke-västliga invandrare.
De senaste åren har jag sett de mest osannolika människor ta kritik för sin härkomst eller för sina humanistiska åsikter. På skoldebatter under 2007 hörde jag norskpakistanska ungdomar säga att de tänkte rösta på Frp för att det ”er for mange pakkiser i Norge”. Även i SV, långt till vänster i politiken, pratades det om att vi var tvungna att ställa krav på invandrarna, som om de vore i opposition mot oss, och den så kallade norska ”snillismen” debatterades i mediernas breda lag. Själv vet jag att jag har blundat för den växande rasismen runt mig. Efter ett tag valde jag att skruva av TV:n eller bläddra till nästa sida i tidningen för att undvika ännu en paranoid och förbittrad utläggning från Siv Jensen i sin sedvanliga offerroll. I de sena, melankoliska, efterfesttimmarna har jag hört andra uttrycka sin rädsla för att detta hatet skulle leda till våld. Att någon skulle bli skadad. I våra vildaste fantasier kunde varken de eller jag ha föreställt oss det som faktiskt hände, men jag hatar att sitta här och veta att de hade rätt.
Ja, det är lätt att peka ut de skyldiga, men de behöver inte vara långt ifrån oss. Jag känner, mitt i allt detta, en oerhört stor personlig skam. Det var också mitt ansvar att kämpa emot hatet, ett ansvar jag inte har tagit på allvar. I efterhand ser jag att vi gjorde något som inte kunde göras om och som tillät rasismen att hitta fotfäste, att klättra in i alla medier, kanaler, diskussioner. Genom att, som man säger i Sverige, ta debatten, gav vi utrymme åt åsikter som varken var rationella eller konstruktiva, och extremism blev en del av vår vardag.
Som jag ser det är det offentliga rummet precis som vilket arkitektoniskt rum som helst. Genom tid och hårt arbete kan rummet utvidgas eller inskränkas, men rummets storlek är vid varje tidpunkt begränsat och fastställt. Det offentliga rummet kan fyllas med rationalitet och konstruktiva diskussioner, med tankar om hur vi skall lösa problemen vi möter som respektfulla, likvärdiga, människor. Men det offentliga rummet kan också fyllas av åsikterna till de extrema, platskrävande och oroväckande människor. Tillåter vi detta att hända, tillåter vi samtidigt att rationaliteten förträngs till ett hörn och kvävs, för hur kan man diskutera rationellt med en som ljuger? Hur kan man diskutera respektfullt med en som saknar respekt för andra? Hur kan man diskutera konstruktivt med någon som vill bryta ner, i stället för att bygga upp? Rummet fylls av konflikt, diskussionerna varvar runt och runt, men för oss ingenstans.
I mångt och mycket vill jag påstå att det var detta som hände i Norge. Medan vi ständigt var tvungna att förhålla oss till Frp (och andra) som skrek om invandringens problem, klarade vi inte att diskutera de faktiska problem vi såg. Som student i Oslo var jag vittne till stadens stora sociala orättvisor, särskilt på bostadsmarknaden där människor tvingades leva under ovärdiga förhållanden till omöjliga hyror. I stället för att debattera hur vi skall säkra bostäder som människor har råd att leva i, handlade debatten om huruvida invandrare var smutsiga av sin natur eller inte. Och inget hände. Det fanns inget utrymme att diskutera lösningar, bara lögnen om att invandrares personliga hygien låg bakom problemet. De rationella lät sig förträngas.
Men så kom 22:a juli. I den efterföljande debatten kom humanisterna, antirasisterna, de intellektuella ut från sin apati och trötthet. För den hoppfulle kunde det se ut som en motståndsrörelses resning. Samtidigt såg vi redan då att det på den andra sidan mobiliserades. Många har tagit till orda för att debatten inte skall ändras, att vi inte skall låta Behring Breiviks handlingar stoppa invandringskritiken, eller rättare sagt, hetsen mot muslimer och den liberala vänstern; ”kulturmarxisterna”. Men denna gång tänker jag inte vara tyst, jag tänker kämpa tillbaka. Jag vill att vi skall fylla det offentliga rummet, tidningssidorna, radiodebatterna, bloggarna och nätdiskussionerna, med riktiga problem och riktiga lösningar. Det är nu vi måste kämpa för att ta plats med vår världsbild och vår människosyn. Jag vill inte längre bläddra cyniskt förbi Siv Jensen, utan jag vill prata ihjäl henne med åsikter om bostad, utbildning, arbete och jordbruk. Politik för de som lever, lär, jobbar, äter men inte för de som hatar. På extremisternas lögner kommer jag att kasta sanningar.
Löftet om att göra är kanske det svåraste att ge. Vi har mycket att hinna med, mycket annat att läsa och diskutera, utan att ge oss ut på den obekväma uppgiften att se extremismen i vitögat och kämpa emot. Men det enda sättet vi kan vinna är om vi orkar, om vi engagerar oss för något som är gott, meningsfyllt och vackert, och om vi är många. Därför ger jag detta löfte och tänker samtidigt på mina kamrater som dog, för jag vet att de skulle vilja kämpa med mig, med oss. De dödades för deras åsikter, men deras åsikter skall inte dö med dem. Vi måste mena det när vi säger:
For alle døde kameratar, ikkje eit minutts stillheit, men eit liv i kamp.
Av: Agnes Bridge Walton
1 kommentar
Kommentarer är stängda.