LUPEF:s aprilresa till andra sidan Östersjön började okristligt tidigt en söndagsmorgon med tåg på väg mot Kastrup, där fjorton trötta studenter möttes upp. Frukost – eller för de mer flygrädda, rödvin – intogs på flygplatsen, och något piggare hoppade vi på det lilla propellerplanet och lyfte i morgondimman mot Riga. En och en halv timme senare landade vi på en grådaskig flygplats där snön fortfarande låg kvar i gråa högar. Eftersom vi kom från den skånska våren var besvikelsen påtaglig, men när de illgröna taxibilarna vi trängde oss in i rullade in i Riga började solen tränga igenom molnen och en strålande vårdag tog form.
Vi kånkade upp packningen till tredje våningen i vårt boende, ett enkelt men trevligt hostel i ett vackert jugendhus med koppartak. Alla var hungriga och första målet blev att hitta något att äta. Utan att egentligen ha någon plan hamnade vi snart på Riga Central Market, en stor marknad för allt möjligt, både utomhus och inne i gamla flyghangarer. Energin som krävs för att orka hitta fynd bland öststatskostymer (urtvättade träningsoveraller) och överdyra ullstrumpor infann sig denna gång inte riktigt, och vi gick istället till närmsta köpcentrum för att äta lunch på en snabbmatskedja som hette Chili Pica och serverade både pizza och sushi och allt däremellan. Den färgglada menyn med leende pannkaksfigurer och annan matkonst blev genast en favorit, likaså trelitersölen i en egen pump som bars ut och placerades på bordet. Eftermiddagen sovs bort och på kvällen orkade delar av skaran sig ut till Steiku Haosso, där vi blev bekanta med det faktum att man i Lettland serverar öl i tjej- eller killglas. Dagen avslutades sedan på Skyline Bar, högst upp i ett hotell, med utsikt över hela Riga.
På måndagen var det dags för det första studiebesöket, och det gick till nordiska ministerrådets kontor. Ända sedan självständigheten har Nordens länder haft ett nära samarbete med de baltiska staterna (Island var det första landet att erkänna de baltiska staterna 1991, och de andra nordiska länderna följde snart därefter), och vilka former detta kan ta sig fick vi veta mer om när kontorets chef, Imants Gross och några av hans anställda gav oss en genomgång av ministerrådets arbete, uppgiften att sprida nordisk kultur i Lettland, och de balt-nordiska program som anordnas för utbyte av erfarenheter och idéer. Efter presentationen fick vi själva gå runt i de ljusa trevliga lokalerna och bläddra bland böckerna i det lilla biblioteket med nordisk litteratur och nordiska filmer, öppet för allmänheten.
När vi var färdiga på ministerrådet var det lunchtid, och vi gick till ett närbeläget Lido, kedjan som serverar lettisk husmanskost i bufféform, och även om vi vid första anblicken var lite förvirrade av alla valmöjligheter och i vilken ordning man skulle ta maten var det något vi i slutet av veckan behärskade till perfektion. Efter lunchen gick gruppen åt olika håll, men sprang in i varandra igen – inte helt ovanligt i Riga, som trots att det är den största staden i Baltikum med drygt 700 000 invånare har en liten och överskådlig stadskärna. En del av oss gick till de berömda jugendkvarteren för att titta på de vackra byggnaderna, den ena pampigare än den andra, även om det fanns en hel del hus som var i behov av omfattande renovering. Riga är känt för sina jugendhus – en tredjedel av husen i centrum är byggda i denna art nouveau-stil, de flesta ritade av lettiska arkitekter och uppförda runt förra sekelskiftet.
På tisdagen var det i just jugendkvarteren som dagens första studiebesök gick av stapeln, närmare bestämt på svenska ambassaden; en vacker byggnad som den svenska staten köpte på julafton 1992 för en lettisk rubel – två svenska öre (för att byggnaden skulle vara i det fina skick den är i dag följde dock renoveringar för 32 miljoner kronor). På ambassaden möttes vi av viceambassadören Anna-Lisa Trulsson Evidon. Vi tog plats runt mötesbordet och bjöds på kaffe medan Anna-Lisa presenterade en överblick av Sveriges samarbete med Lettland och pratade om några av de aktuella frågorna i landet just nu: den höga arbetslösheten i kombination med en brist på välutbildad arbetskraft och låga löner som inte lockar, är det stora problemet efter finanskrisen som slog till i landet 2005. En finanskris som svenska banker i allra högsta grad var delaktiga i, och deras spår dröjer sig kvar – i nästan varje gathörn ser man en SEB eller Swedbank. Letternas komplexa förhållande till den ryska minoriteten i landet var en annan fråga som togs upp. I dag räknas ungefär en fjärdedel av den lettiska befolkningen som balt-ryssar, men reglerna för huruvida de ska inneha ryskt eller lettiskt medborgarskap är snåriga, och över 200 000 av baltryssarna saknar medborgarskap och räknas därför som ”icke-medborgare”, med alla svårigheter det innebär. Olika former av diskriminering mot de som inte är etniska letter förekommer, och frågan om det ryska språkets ställning i landet ger upphov till heta känslor. Det är tydligt att spänningen mellan letterna och ryssarna på många områden lever kvar även tjugo år efter att Sovjets järngrepp om landet upphörde.
Anna-Lisa avslutade vår visit med att påminna oss om att det varje termin behövs praktikanter på ambassaden. Hittills har ambassaden Riga aldrig haft en sökande från Lund – kanske är detta något som kommer ändras till nästa år? Ambassaden är relativt liten, med bara ett tiotal anställda, vilket innebär att även praktikanter får ta mycket ansvar och tilldelas många uppgifter, något som inte alltid är en självklarhet på större ambassader. Något som tål att tänkas på för den som är sugen på ambassadpraktik!
Efter ambassadenhade vi några lediga timmar till nästa möte, och denna dag sken solen i Riga så många valde att bara lägga sig i solen i den stora parken mitt i staden. Klockan två skulle vi vara på universitetet, och halv två möttes vi utanför huvudbyggnaden för att vara säkra på att vara där i god tid. Problemet var bara att en viss reseansvarig hade siktat in sig på fel byggnad – i fel stadsdel. Lätt stressade hoppade vi på buss nummer 15 som tog oss utanför kartan, till de södra delarna av Riga. Trots allt lyckades vi komma i tid, och hoppade av precis utanför den stora Sovjetbyggnaden, ursprungligen en sovjetisk pilotskola men nu ombyggd för att rymma den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Rigas universitet. Inuti var byggnaden nyrenoverad och lokalerna fräscha och fina. Vi mötte upp med professor Zaneta Ocolina, och hon hade med sig några av sina studenter som gav oss en snabb rundtur av skolan innan vi samlades i ett av klassrummen för filmvisning. Filmen, gjord med glimten i ögat, gav en kort introduktion till ”de baltiska systrarna”, Estland, Lettland, Litauen, och lärde oss bland annat att i Estland sägs tiden gå långsammare än i de andra baltstaterna, och att letter kallas för ”horseheaders” av esterna, för att Rigabukten ser ut som just ett hästhuvud. Det är alltså inte bara vi i Skandinavien som gnabbas med våra närmsta grannar. Något som däremot skiljer oss från baltstaterna är det faktum att balterna inte förstår sina grannars språk; de baltiska språken tre helt olika språk utan några likheter. Efter filmen följde en givande diskussion med Zaneta och eleverna, och diskussionen fortsatte när de tog oss med ut på lunch till, återigen, Lido, denna gång i vad jag bara kan gissa var restaurangens högkvarter, en enorm timmerbyggnad i Rigas utkant. Vi tyckte att vi befann oss långt utanför staden, men det visade sig att av eleverna vi pratade med var det ingen som bodde i centrala Riga. Samtliga bodde en bra bit utanför, och uppemot fyrtio minuters enkel resväg till skolan varje dag var ingen ovanlighet. Studentbostäder i anslutning till skolan finns, men inte i samma utsträckning som i Sverige, och det var dessutom, enligt Martijns, en av studenterna, mest för de studenter som är intresserade av att festa. Att bo kvar hemma hos föräldrarna medan man pluggar är vanligare för de flesta. Med svenska mått mätt är hyrorna även i centrala Riga överkomliga, viceambassadör Anna Lisa sa att man kan hitta en bra lägenhet för 3-4000 kronor i månaden, men då medelinkomsten i landet är cirka 6000 kr/månad är det ett dyrt alternativ att bo ensam. Studenter i Lettland får inte heller något studiebidrag, tvärtom betalar de flesta sina egna studier, och upprustningen av skolbyggnaderna har bekostats med studenters egna pengar, något de inte utan stolthet förklarade för oss.
Vi frågade studenterna vad de tänkte om det som Anna-Lisa hade berättat, att lönerna är låga och att utbildad arbetskraft försvinner utomlands. Det visade sig att även de var inne på samma spår – de flesta av dem tänkte bara ta sin bachelor i Lettland och sen sin mastersexamen utomlands, och efter det verkade det ”inte så troligt” att de skulle återvända för att jobba i Lettland. Detta förstärkte bilden av att Lettland står inför en stor utmaning, där man trots hög arbetslöshet riskerar ”brain drain”, det vill säga att den eftertraktade högutbildade arbetskraften lämnar landet för att söka sig till jobb utomlands med bättre villkor och lön.
Vi promenerade tillbaka in till hostelet (de som inte var lata och tog bussen, det vill säga), svidade om och mötte lite senare upp med Martijns, Arthur och de andra för att gå ut för kvällsmat. Inte på Lido denna gång, men i en källarlokal med en viss nationalistisk inriktning – kanske inte den typen av ställe som turistbroschyren skulle rekommendera. Nationalistkören utanför herrtoan och restaurangpersonalen klädda i folkdräkt gav en viss ”exotisk” touch till stället, men maten, som intogs sittandes på golvet i ett slags kuddrum för vuxna, var jättegod, särskilt de stekta bröden med vitlökssås, något som man kunde hitta på de flesta restauranger i staden och som definitivt kan rekommenderas för hungriga Rigabesökare.
På onsdag eftermiddag klädde vi oss lite extra fina och begav oss till parlamentsbyggnaden för ett möte med parlamentarikern Janis Reirs, ansvarig för subkommittén för baltiska frågor och även för parlamentets budgetkommitté. Onsdagar är dagen då många av parlamentets kommittéer har sina möten inför plenumsamlingen på torsdagsmorgonen, men Reirs hade lovat att ge oss en halvtimme för en pratstund. När vi kom dit visade det sig att det inte bara var Janis Reirs som vi skulle träffa – förutom honom var sju stycken andra parlamentariker på plats, i en av mötessalarna på parlamentet, med två simultantolkar redo att sköta samtalet. Vi blev nog alla lite överväldigade, men fick en kort presentation av de olika parlamentarikerna och deras ansvarsområden, en genomgång av några av de aktuella frågorna i landet, och så var det frågestund. Eftersom parlamentarikerna kom från partier både i opposition och regeringsposition blev det en liten diskussion även mellan parlamentarikerna själva. Kanske en uppvärmning inför torsdagens plenisammanträde? Vår tilldelade halvtimme gick fort, och vi fick höra parlamentarikernas åsikter om både de ekonomiska svårigheterna i landet och problemen med korruption bland styrande. Att mötet var slut betydde inte att vi var tvungna att lämna huset, utan vi fick också en guidad tur genom den vackra Saeima-byggnaden, som sedan den uppfördes på 1860-talet har inhyst riddarhus, presidentadministrationen, SS- och polishögkvarter och, sedan 1990, Lettlands parlament. Byggnaden har upplevt krig, ockupationer och bränder, men har genomgått omfattande renoveringar under de senaste åren och turen genom de vackra rummen blev en historielektion i sig.
Besöket på Saeima var det sista vi hade inplanerat för vår resa, och resten av den regniga dagen ägnades åt olika inomhusaktiviteter. Vi besökte Ockupationsmuséet, vilket ger en hemsk men lärorik bild av de olika ockupationer Lettland har utsatts för under åren, och även fick oss svenskar att skämmas lite extra när vi såg montern om baltutlämningen. Lettlands historia är, precis som resten av Baltikums, fylld av lidande och utsatthet medan man har slitits mellan olika ockupationsmakter i olika krig. Men där Finlands sak var vår, var utvecklingen i Baltikum inte något som svenskarna var särskilt intresserade av. Ambassaden kom visserligen på plats snabbt efter självständigheten från Sovjet, vilket innebar ett tydligt ställningstagande från svensk sida, men jag vågar nog påstå att det bland gemene man i Sverige inte finns särskilt mycket kunskap om denna grannstat.
Sista dagen i Riga ösregnade det, och därför blev det inomhusaktiviteter såsom museibesök och caféhäng som gällde. Framåt eftermiddagen begav vi oss ut mot flygplatsen i god tid, och hann titta på gamla sovjetiska flygplan och helikoptrar på flygplansmuséet innan vi hoppade på planet tillbaka – nu med celebert flygsällskap i form av Lettlands president, Valdis Zatlers. Resan kom till sitt slut, och jag, och förhoppningsvis alla som var med på resan, kom hem med en djupare förståelse för och kunskap om ett av våra närmsta grannland. Trots att Sveriges och Baltikums historia under långa perioder har gått hand i hand, vet vi svenskar ofta pinsamt lite om våra grannar i öst. Mötet med lettiska ungdomar visade tydligt hur de känner en anknytning till Sverige och svensk kultur, medan Östersjöregionen för oss svenskar är ett ofta bortglömt område, trots den både geografiska och historiska närheten.
Besöket i Riga och möten med studenter och politiker ger en bild av ett land i en komplicerad situation, med många hinder framför sig, men det är ingen nattsvart situation. Landets medlemskap i EU har gett dem en ekonomisk skjuts, och man arbetar för att kunna införa euron år 2014. Problemen som landet har i dag, en ökande arbetslöshet och en växande befolkning, kommer inte att kunna lösas över en natt, men Lettland har gått igenom stora utmaningar förr, och man är inte beredd att ge upp så enkelt. I år firar Lettland, tillsammans med de andra baltstaterna, tjugo år av självständighet, vilket gör det till ett relativt ungt land. De letter som växer upp i dag har samma möjligheter att arbeta och leva i Europa som alla andra EU-medlemmar, men för att kunna få landet på fötter behöver Lettland kunna locka tillbaka sina högutbildade ungdomar efter att de samlat erfarenheter utanför landets gränser, något som kan ses som en av de stora utmaningar som landet har framför sig i dag.
LUPEF tipsar om saker att se och göra i Riga!
Jugendkvarteren: är områdena kring Alberta iela och Elizabetes iela; 750 jugendhus gör Riga till världens mest jugendtäta stad. Vackra utsmyckningar och färger.
Skyline bar: ligger högst upp på hotel Reval, 55 Elizabetes iela. Bästa läget med utsikt över hela staden, dyrt för att vara Riga vilket innebär ungefär 60 kronor för en cocktail.
Krogs Aptieka: Maza Miesnieku iela 1. Bra musik (som man själv kan vara med och välja i jukeboxen), lagom ruffig lokal, lugnt på vardagar och mycket folk på helger.
Vitlöksrestaurangen: mins inte namnet, men den låg bara runt hörnet från Aptieka och hade vitlök i allt – inklusive efterrätterna. Gott, och som överallt i Riga, billigt.
Lido: finns överallt i varierande storlekar och utformningar. Lettisk husmanskost, bra priser, massor att välja mellan. Funkar även för vegetarianer.
Domkyrkan: Doma Laukums (Domkyrkotorget). Kyrkan är byggd 1211, orgeln i kyrkan är en av världens största. Ett av Rigas mest välkända landmarks.
Ortodoxa kyrkan (Nativity Cathedral): ligger i parken vid frihetsmonumentet, vacker byggnad men roligare att se på utifrån än inifrån.
Riga Central Market: är en stor inom- och utomhusmarknad som byggdes under 1920-talet, delar av marknaden är inuti gamla tyska zeppelinarhangarer. Här finns allt, mat, kläder, prylar, växter, skivor, böcker.
V Kuze Chocolate Café, Jekaba iela 20/22: Ett chokladcafé! Observera att i Riga är varm choklad just varm choklad, inte chokladmjölk. Om du är sugen på smält choklad i en kopp passar det alltså utmärkt, är det O’boy du vill ha får du leta någon annanstans.
Mysiga konditorier: de finns överallt och är billiga! (Double Coffee är Rigas svar på Espresso House, dvs deras version av Starbucks, de har fritt WiFi och helt okej utbud av mat och dryck, men konditorier är klart mysigare).
Sovjetflygmuséet på flygplatsen: det är dock lite oklart hur man tar sig dit, men inom gångavstånd från terminalen kan man i alla fall gå och kika över murarna på helikoptrarna som skulle kunna vara rekvisita i en Bondfilm från 60-talet.
Ockupationsmuséet, Strelnieku laukums 1: är ett måste. Gratis inträde, men donationer mottages tacksamt.
Av: Cecilia Widberg
1 kommentar
Kommentarer är stängda.