Foto: Unsplash.com De amerikanska och israeliska attackerna mot Iran väcker starka känslor, men i allt virvel måste vi komma ihåg att vi inte kan förutsätta ondska och godhet. De allra flesta människor i Sverige och västvärlden fördömer den iranska regimens förtryck. Detta är normalt. Vad som inte borde vara normalt Läs mer
“Vem är jag?”, har världen frågat sig år efter år, tro inte att ni får något svar här. Men vid en av livets många tanketillfällen och ältande kan du stanna upp och vara tacksam att du inte är den du en gång var, eller?
De senaste åren har Tarik Saleh seglat upp som den nya stora stjärnan på den svenska filmhimlen. Hans filmer har hyllats för sitt politiska innehåll, och gjort att han inte längre kan återvända till Egypten. På Studentafton tvingar han mig att inse att han inte var den jag trodde, och att det kanske är just därför hans filmer fungerar.
Tarik Saleh gästade Studentafton och bjöd på en oerhört gemytlig kväll. Istället för att försöka fånga bredden på allt som sades så ska följande artikel göra tre nedslag på specifika ämnen som behandlades.
I internationell politik talas det ofta om principer. Men när de prövas i praktiken visar sig en annan verklighet, där tystnad och selektiv moral väger tyngre än de värden man säger sig försvara. När strategiska relationer blir viktigare än civila liv blir principer retorik, inte riktlinjer.
Stora salen på Grand är fullsatt, men ändå är det en livepublik, säkerligen mindre än för hans eget program tänker jag. Högtalarna sprakar och på en duk bakom scenen river introfilmen igång. Studentaftons förman Simon Bernstone kliver upp på scen och introducerar kvällens huvudperson. Sedan efter en kort stunds spänd väntan intar äntligen Fredrik Skavlan och Martin Wicklin de slitna röda skinnfåtöljerna.
Det finns en social barriär som vi inte pratar särskilt mycket om och det är ålder. I Sverige kan ålder ofta upplevas som ett hinder jämfört med hur det upplevs i andra länder. Så hur kan vi motverka detta och bli bättre på att inkludera alla åldrar? Kanske har påven i Rom ett svar?
Vart är vi på väg? Ja, inte fan vet jag… På Spåret är slut för denna gång, mer än ett halvår till nästa avsnitt. Tur att man har Mello att förlita sig på. Storm och motvind över hela världen – jag som trodde det bara fanns i Lund… I jämförelse med DN:s Croneman har jag inte så mycket plats i mitt liv för negativitet, inte heller för Schulmans frånvända verklighet – men framförallt har jag inte plats i mitt liv för alla liv i världen.
De flesta personer tar människans rätt att bestämma över andra djur för givet, men med utvecklingen inom vetenskap kan detta snabbt förändras. I så fall kommer vår generation att bli utsatt för hård kritik.
Lägerelden. Redaktionen finurlar vidare och byter värmande och djupgående tankar, avbryts enbart av påtåren. Snart lämnar vi rummet – några lämnar staden, några bara tillfälligt, andra för alltid.
När Lydia Sandgren meddelade att hon skulle släppa en ny roman, efter hennes Augustprisnominerade Samlade verk, kändes hösten förgylld. Någon besvikelse blev det inte heller. Artens överlevnad fångar in mig i en värld av konstant förändring, plikter och kärlek – till författarskapet, musiken och framförallt ovissheten.
Varje år, samma visa. Det börjar med en vecka som slav under julkalendern, sedan kommer insikten att den faktiskt inte är lika bra som Sunes Jul. Då kickar biljettfrenesin för årets Lucia in – som om vi inte trängdes nog på gatorna och nu också i kyrkorna.