Jacob Kimvall, doktorand i konstvetenskap vid Stockholms universitet, gästade den 25e september AF-borgen för att diskutera nolltoleransen mot graffiti som konstform. Kimvall, som är aktuell med boken ”Noll tolerans – kampen mot graffiti”, kritiserar Stockholm stads hårda hållning mot fenomenet. Panorama tar tillfället i akt och gör en intervju på ämnet.
Av: Hampus Tarras-Wahlberg
Upptrappningen inför dagens fullkomliga nolltolerans har skett under 90- och 00-talet, men nådde sin kulmen 2006 i och med den borgerliga regeringens tillträde. Man gör inte längre skillnad på graffiti och klotter, och all väggmålning som upptäcks ska polisanmälas, fotograferas och saneras inom 24 timmar. Strafflängden för skadegörelse har dubblerats från sex månaders fängelse upp till ett år, och särskilda polisenheter har som uppgift att kartlägga och gripa graffitimålare. Det har till och med införts förbud mot laglig graffiti i form av utställningar, lagliga väggar, konstverk och skolundervisning.
Det har ju nu faktiskt öppnats lagliga väggar både i Märsta och Botkyrka; är nolltoleransen på tillbakagång?
Absolut. Det är definitivt så att nolltoleransen är tillbakapressad just nu. Den är tillbakapressad från dess tidigare väldigt unika position i vårt demokratiska samhälle. Den var ju väldigt, väldigt långt framflyttad. I Stockholms kranskommuner Botkyrka och Märsta, som inte har nolltolerans, kan det säkert räcka med att någon går runt en helg och klottrar så kommer väggarna att försvinna. Det är väldigt känsligt. Förespråkarna för nolltoleransen har en tydlig tendens att vara misstänksamma mot alla påvisanden att laglig graffiti minskar den olagliga. Däremot tar man aktivt på alla exempel där lagliga alternativ anses leda till större förekomst av olaglig graffiti. Man är selektivt skeptisk, är ett sätt att se på saken. Nolltoleransen är tillbakapressad, men så länge det inte finns några ekonomiska incitament att agera annorlunda kommer det finnas fortsatt stark nolltolerans nu när den redan är väl etablerad.
Tror du att repressiv tolerans i form av lagliga väggar kan minska förekomsten av olaglig graffiti?
Det finns statistisk på att repressiv tolerans har den effekten, exempelvis i Malmö som har lagliga väggar. Men det kan också speglas i hur mycket man tycker det är ett problem. Blir man väldigt orolig över att det är några ”tags” på baksidan av sitt hus, och tycker att området håller på att bli förslummat och otryggt kommer man sannolikt ha väldigt mycket större anmälningsbenägenhet. Jag tror det ligger en del i det som förespråkarna för repressiv tolerans har att säga – den skulle kunna minska mängden olaglig graffiti. Men sen har vi ju också frågan hur intresserade de flesta graffitimålare är av laglig målning, det är jag inte alls lika säker på. Väldigt få graffitimålare skulle enligt min erfarenhet erkänna att de bara målar lagligt, även om det finns många som faktiskt gör det – det är en slags bad boy-mentalitet över det hela.
Går det att komma runt nolltoleransen på något sätt, exempelvis genom att kalla det konst?
Ja det finns en del exempel där man får trolla lite så att säga, som att kalla det för ”urban konst” eller ”hip hop-konst”, vilket senare har lett till att byråkraterna blivit upprörda då de inte hängt med på vad det egentligen inneburit. Det finns också exempel där man har gått in och detaljstyrt den kommunala konstskolan och sagt att de inte får kalla det graffiti, och de får inte måla bokstäver. Det går alltså att komma runt nolltoleransen – men å andra sidan blir ju det en form av självcensur istället som är väldigt problematisk.
Kultursektorns motstånd mot nolltoleransen är ofta väldigt dåligt organiserad med många korta kontrakt och tillfälliga anställningar medan de som jobbar för nolltoleransen har ett välorganiserat nätverk med myndighetspersoner och poliser som jobbar nära ekonomiska intressen – det blir väldigt ojämna spelregler. Att det faktiskt byggts två lagliga väggar och att förespråkarna för nolltoleransen fått flytta tillbaka sina positioner lite grann är till väldigt stor del för att Riksteatern i Stockholm har gått in och engagerat sig i frågan. Det finns numera alltså ett institutionellt tryck som organiserar motståndet. Utan Riksteatern skulle vi fortfarande ha hundra procent nolltolerans.
Är inte lite av grejen med att måla graffiti att man gör det på ställen där det inte är helt lagligt och får en kick av det? Lockar lagliga alternativ tillräckligt mycket?
Det kanske tar av kicken lite grann, det är ju lite av tanken med den repressiva toleransen att man avdramatiserar det hela genom lagliga alternativ. Jag tror det delvis funkar så, däremot tror jag inte det funkar så hela vägen ut. Det är en komplex fråga. Själva samhällsorganisationen tänker att det kommer aldrig finnas tillräckligt med lagliga väggar för att inte måla provocerande. Man kan se flera aspekter på varför man gör olaglig graffiti, en aspekt är att det ses som en sportprestation, att det är lite prestige i att sätta sitt namn på staden. Det kommer ju nolltoleransen inte heller åt, den snarare triggar ju den aspekten.
Kan man stoppa graffiti? Är det överhuvudtaget möjligt med enbart laglig graffiti?
Nej, jag tror att det alltid kommer finnas olaglig graffiti. Det är ett av problemen med nolltoleransen, den har ett slags utopiskt anspråk. Det jag tror man kan göra med olika åtgärder är att reglera mängden olaglig graffiti genom att använda sig av mer eller mindre smarta strategier, och jag tror inte att nolltoleransen är den strategi som leder till minst mängd olaglig graffiti. Det jag kan säga är att jag ser mindre graffiti i städer som inte har nolltolerans – både laglig och olaglig. Däremot förstår jag, även om jag själv har varit graffitimålare, att det ligger i rättssamhällets och fastighetetsägarnas intresse att komma till bukt med problemen. Jag tror dock att man måste väga allas intressen mot varandra på ett sätt som nolltoleransen i Stockholm inte har gjort.
av Hampus Tarras-Wahlberg
foto: Sofia Åström
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.