Terminens sista Lupef-föredrag anordnades i samarbete med Tjejjouren i Lund och gästades av den feministiska debattören och författaren Maria Sveland. Feminismens viktiga roll i ett alltmer hätskt politiskt klimat stod i fokus, men trots dagens dystra bild ser Sveland ljust på framtiden.
Av: Maja Tolgraven
Om man googlar Maria Sveland får man över 180 000 träffar. Bland de översta resultaten syns Dagens Nyheter, Svelands egen hemsida, och så nätforumen. Hon är en minst sagt omtalad person och det var många som kom till Edens hörsal för att lyssna på samtalet mellan Sveland och kvällens moderator Annika Bergman Rosamond. Mest aktuell är hon i debatten om det politiska hatet, som Sveland drog igång på DN:s kultursidor i februari och som snabbt spred sig till bloggar och nätforum. Där beskriver hon Europas hårda politiska klimat där hatet mot mångkultur, invandrare och feminister gror samtidigt som fascistiska partier växer. I detta klimat har antifeminism blivit ett etablerat uttryck och allt färre människor vill kalla sig feminister. I Sverige ventileras hatet mot, eller ska man kalla det rädslan för, statsfeminismen och dess påstådda manshat främst på internet, där det råder en nära kontakt mellan konservativa, antifeministiska skribenter, jämställdister som de kallar sig, och de extrema, anonyma bloggarna. Sveland menar att växelverkan mellan dessa flyttar hela debatten åt höger, och att den ”nu är nere på någon slags grötnivå”. Uttalanden som ”en död feminist är en bra feminist” känns onekligen grötiga. Vi är många som frågar oss vad det är som har hänt.
Om man ställer dagens situation mot främst sjuttiotalet, men även mot nittiotalet träder en markant skillnad fram. Under nittiotalet var det en självklarhet att kalla sig feminist och Maria Sveland ler åt minnet av den radikala jämställdhetsministern Margareta Winberg. Denna optimism fick sedan ett abrupt slut när Feministiskt initiativ bildades och det ökända uttalandet ”män är djur” i en dokumentärfilm om kvinnojourer fick många människor att likställa feminismen med manshatande extremister. Feminismen började plötsligt anses förlegad och överflödig.
Det fnyser Sveland åt, den svenska självbilden som världens mest jämställda land utan behov av en feministisk agenda. Hon kopplar ihop det med bemötandet som många feminister möter i Sverige, att man borde nöja sig, inte vara så bortskämd, i Sverige är det minsann bra. Hon slår fast att ”en falsk självgodhet präglar Sverige”. För henne är feminism likställt med en rättvisekamp mellan könen, en kamp som långt ifrån är över. Att vi svenskor skulle nöja oss med den ställning den svenska genomsnittskvinnan har uppnått ser Sveland snarare som ett svek mot riktigt utsatta kvinnor, både i och utanför Sverige. Kontrollen av kvinnokroppen genom t ex abortfrågan och våldet mot kvinnor är både universellt och aktuellt och frågor om kvinnors rättigheter behöver allt engagemang de kan få. ”Kvinnorörelsen har alltid varit solidarisk med alla kvinnor, och det fortsätter vi med”, säger hon bestämt. Dessutom får vi inte bortse från den könskonflikt som enligt Sveland i allra högsta grad fortfarande råder i vårt svenska samhälle, där mäns våld mot kvinnor är den tydligaste och mest akuta feministiska frågan. Sveland framhåller att våldet inte bara handlar om dem som blir direkt utsatta, utan sprider sig och försurar långt utanför. Hon frågar sig hur det påverkar kvinnor när de ska ta plats i en universitetsaula, i ett lönesamtal, eller i kärleksrelationer. Det leder henne in på en annan viktig fråga – familjen.
Maria Svelands uppmärksammade antologi Happy Happy – en bok om skilsmässor utkom i september. Där väcker hon tankar om moderskapet respektive faderskapet och allt vad det innebär, framför allt de stora skillnaderna som finns dem emellan. Hon lyfter fram statistik som visar att äktenskapet har stor inverkan på människors psykiska hälsa, där männen generellt vinner och kvinnor förlorar, men som ger motsatt utslag vid en skilsmässa. Det handlar bland annat om kontakten med barnen och andra sociala relationer. Sveland hittar en förklaring till detta i våra könsroller som hon menar att vi på intet vis är fria från, där diskussionen om dagens mansroll är central. Frågan om en möjlig jämställd feminism kommer upp och min granne noterar att det är runt femton män i publiken, han själv inräknad. Av kanske femtio personer. Sveland tycker att det är synd att kvinnor både ska formulera problemen, och hitta lösningar på dem. Männens tystnad och frånvaro kring dessa frågor är sorglig. Hon anser att manliga normer kring ansvar, ideal och våld skulle behöva analyseras, gärna av männen själva, precis som feminister har analyserat och kritiserat den traditionella kvinnorollen.
En utmaning för feminismen är hur begreppet kan vidgas för att få fler med på tåget. Idag finns en viss tendens att feministiskt engagemang uppfattas som en slags hobby. Vår jämställdhetsminister är till exempel inte feminist. Sveland menar att det är synd, men understryker samtidigt att feminism inte ska vara pedagogisk, utan handlar om att visa ”att det ser förjävligt ut, kolla här”. Sveland erkänner att feminism till stor del handlar om makt, ”det kan vi inte blunda för”. Omfördelningen av makten skulle innebära att ta makt från män, vilket gör det komplicerat. Att det finns många män och kvinnor som väljer att inte se och erkänna orättvisorna menar hon är brist på samhällsinsikt. De som ställer sig oförstående till feminism vill egentligen bara stoppa dess framfart, och hon bestrider bestämt beskyllningarna om att hon skulle utmåla kvinnor som offer. Hon framhäver att feminismen pekar på orättvisor, i detta sammanhang den stora orättvisan mellan könen som finns nästan överallt. ”Det inte alls är samma sak som att avsäga dessa personer deras handlingsförmåga eller att göra dem till offer.”
Något annat som Maria Sveland ofta beskylls för är att vilja ta ifrån män rätten till sina barn. Värt att notera är att alla hennes främsta motståndare har genomgått en vårdnadstvist, som förståeligt satt sina spår. Paradoxalt i debatten kring maskulinitet och mansrollen är att Sveland och många med henne länge har drivit frågan om mäns roll i sina barn liv, där hon efterlyser antifeministernas och jämställdisternas engagemang i frågan om lika föräldraförsäkring. Maria Sveland hårdrar det och ser en kamp om rättigheter utan ansvar. En annan politisk åtgärd mot ett mer jämställt samhälle hon framhäver är behovet av att höja statusen för kvinnodominerade yrken, där värderingen utefter kön är så tydlig. Fungerande välfärd är ytterligare en, där kvinnor drabbas hårdast av bristerna.
Kvällen berörde på ett självklart sätt allt från prostitution, surrogatmödraskap och könskvotering till politiska aktualiteter som föräldraförsäkring och löner. Vidare till internets ofta skrämmande möjligheter att sprida hat och misstro och hur dagens könsroller styr våra liv. Sveland sammanfattar feminismens fortsatta viktiga betydelse på ett sorgligt sant sätt: ”du kan göra ett nedslag i vilket område som helst så kommer du att hitta orättvisor”. Kvällens många samtalsämnen visar att feminismen varken är en ”kvinnofråga” i singularis, eller en rörelse på nedgång.
När en åhörare talar om den fraktionalisering hon tyckt sig se inom feminismen i kölvattnet av den senaste tidens debatt håller Sveland inte alls med. Hon känner i stället ”att det pågår jättespännande samtal. Det är det som är häftigt med feminismen, vi är ingen liten sluten sekt, även om vissa tror det”. Sveland menar att det just nu håller på att bildas en stark kvinnorörelse, och hon ser ljust på framtiden. ”Det är värsta grejerna som är på gång!” Sveland pekar på kvinnorörelsen som världens mest framgångsrika folkrörelse där feminismen alltid varit nära sammanflätad med frågor som klassorättvisor och främlingsfientlighet. Lika behövd då som nu.
Slutligen får hon en fråga om hur hon orkar verka feministiskt, trots allt dagligt hat och motstånd hon möter från arga och rädda människor. Maria Sveland tänker några sekunder innan hon svarar att det viktigaste är något så enkelt som att ha humor. Undertecknad håller med och gör något som ligger i tiden. Med humor och framtidstro.
Av: Maja Tolgraven
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.