Bild: Cora Fromm
Svenska folket har sagt sitt. Vi har ett resultat. Vilka var egentligen vinnare och förlorare i Sveriges riksdagsval 2022, eller går det ens att säga? I ett försök att vara Mats Knutson presenterar jag härmed Panoramas och Lupefs eftervalsanalys.
Mycket har hunnit ändras sedan valet 2018. Då var fortfarande Alliansen levande och Sverigedemokraterna utfrysta från de politiska samtalen. Numera har två andra block utkristalliserat sig. Det rödgröna samarbetet med Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och högerblocket med Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Med tre mandat emellan fick högerpartierna knapp majoritet med 50,4%, motsvarande 176 mandat, och Ulf Kristersson står nu inför utmaningen att ena parterna under en gemensam politik och regering.
Valets stora vinnare är utan tvivel Sverigedemokraterna som inte bara ökade mest procentuellt, utan även lyckats säkra en stark förhandlingsposition gentemot Ulf Kristersson. Jimmie Åkesson har nämligen gjort SD till näst störst parti i riksdagen och samlar nu hela 20,5%, vilket motsvarar 73 mandat, och innebär en ökning på 3 procentenheter från 2018.
Moderaterna gör däremot ett svagt val i jämförelse med de starka siffrorna under den forna Alliansen. De minskar med 0,7 procentenheter och landar på 19,1% (68 mandat). Trots att den individuella prestationen brister är Kristerssons möjligheter att bli statsminister större än för fyra år sen. Liberalerna klarar spärren efter många om och men. Huruvida det är Johan Pehrson-effekten eller stödrösters förtjänst går att diskutera men L är kvar i riksdagen. De backar däremot med 0,9 procentenheter och samlar slutligen endast 4,6% (16 mandat). Även Kristdemokraterna minskar, med 1 procentenhet, och landar på 5,3% (19 mandat).
Alla högerpartier förutom SD har minskat i stöd, men blocket i sin helhet har vunnit. Detta förändrar dock dynamiken mellan partierna på flera sätt. Moderaternas försvagade position gör att deras tidigare givna roll som statsbärande parti går att ifrågasätta – är det verkligen Kristersson som borde bli statsminister när Åkesson är partiledare för blockets största parti? Samtidigt är det Kristersson som samlar regeringsunderlaget och har störst möjlighet att ena partierna bakom sig. SD är fortfarande beroende av Moderaterna för inflytande eftersom de själva inte kan sluta en majoritet bakom sig.
Ytterligare en avgörande aspekt är hur L ska förhålla sig till det sverigedemokratiska inflytande på politiken. Vilka sakpolitiska förslag kommer partiet tolerera och vad krävs egentligen för att L ska lämna förhandlingsbordet? Finns det en risk att enskilda liberala ledamöter vågar gå emot partilinjen och riva upp oenigheten i partiet igen?
Socialdemokraterna och Magdalena Andersson gick däremot starkt framåt i valet. Med en ökning på 2 procentenheter till 30,3% (107 mandat) befäste S sin position som största parti i Sveriges riksdag. Trots detta var Andersson tvungen att avgå som statsminister, i och med både Vänsterpartiets och Centerpartiets tillbakagång. Det rödgröna blocket snubblar på mållinjen, även om Miljöpartiet gör en marginell ökning på 0,7 procentenheter och klättrar upp till 5,1% (18 mandat). Centerpartiet och Vänsterpartiet landar på 6,7% och minskar båda med över 1 procentenhet vardera. De är förlorare både vad gäller antal mandat och politiskt inflytande i parlamentet.
Vågmästarrollen som C tidigare innehaft har nu övertagits av Liberalerna, men det betyder inte att Centerpartiets möjlighet att avgöra statsministerstriden är helt utesluten. Även om C just nu kan kategoriseras i det rödgröna blocket har Annie Lööfs avgång som partiledare öppnat upp för en ändrad positionering vad gäller SD. Hur troligt detta är går att diskutera, däremot hade ett mindre SD-kritiskt och borgerligt ledarskap kunnat närma sig Kristersson på ett sätt som inte gick med Lööf i spetsen. På samma sätt går det att resonera kring Liberalerna. Även om de just nu tillhör högerblocket visade förra regeringsbildningen att de liberala partierna har en annan flexibilitet vad gäller samarbeten. Ett nytt Januariavtal är inte omöjligt beroende på hur förhandlingarna med Kristersson utspelar sig. Blockpolitiken är inte tillbaka, även om det ser ut som så.
Även V hade mer politiskt inflytande för fyra år sedan, med möjligheten att stoppa Januariavtalets punkter och initiera en regeringskris. En orsak till deras försvagning går att finna i GAL-TAN-politikens fortsatta styrka. Trots att inflation och elpriser återcentrerat ekonomiska frågor är det fortfarande inte höger-vänster-skalan som styr det politiska samtalet. Istället är det lag och ordning, sjukvård och skola som dominerar. Frågor där Vänsterpartiets förtroende övertrumfas av Socialdemokraterna, vilket också förklarar varför partiet enligt SVT:s väljarströmmar har tappat flest väljare till just S. Även Miljöpartiet har sugit upp många av V:s bortfallna väljare. Rädslan att MP skulle åka ut ur riksdag kan ha manat många vänsterorienterade väljare att stödrösta.
I skrivande stund har Ulf Kristersson precis inlett sin talmansrunda. Han har två veckor på sig att samla acceptans i riksdagen och ena högerblocket. Om ungefär två veckor kommer den här texten publiceras och då får vi se om mina retoriska frågor har fått några svar. Om mina spekulationer var något att ha eller inte. Och om det kan bli en Mats Knutson av mig eller inte.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Thea Erlandsson, skribent
