”Vad blir man då?”, är en fråga många ställer sig när de första gången får höra om Freds- och konflikt och Politices kandidatprogrammet. Ett par år in i studierna på dessa program är vi fortfarande många som funderar på samma sak. Maja Ekman har gett sig ut på fältet för att intervjua LUPEF-alumnen Anders Östberg för att reda ut hur framtiden kan se ut efter LUPEF. I intervjuserien ”Vad hände sen?” återkopplar vi med olika alumner för att ge studenten en inblick i hur livet efter examen kan se ut.
Berätta om dig själv! Vad heter du och vad arbetar du med nuförtiden?
Jag heter Anders Östberg och idag arbetar jag som kanslichef på REV, en intresseorganisation för vägsamfälligheter. 75% av alla vägar i Sverige är enskilda vägar som sköts om av ideellt engagerade vägföreningar. Miljoner människor, transporter och livsviktiga funktioner som ambulans och polis är beroende av att kunna köra på vägar som vanliga människor har ansvaret över.
När var du verksam inom LUPEF och i vilken roll?
Mellan 1995-97ish var jag bland annat ansvarig för novish-verksamheten, ordförande under ett år, skrev i medlemstidningen och allmänt ”social” på alla möjliga sammankomster. LUPEF var där jag hittade plats för mitt engagemang och vänner för livet.
Vad läste du under din studietid? Hur kom det sig att du gjorde just de studievalen?
Jag läste statsvetenskap, och kompletterade med bland annat idéhistoria. Kan erkänna att jag aldrig orkade med D-uppsatsen, och fick således aldrig en pol mag, utan är en helnöjd Fil Kand i statsvetenskap!
Vad blev din största insikt i arbetslivet efter studentlivet?
Att ett positivt förhållningssätt och ett engagemang, mycket liknande det inom exempelvis LUPEF, har öppnat många dörrar. Tackar man ja till olika arbetsuppgifter och visar optimism oftare än ett nej behöver man inte jobba flest timmar eller vara ”bäst” för att hittar vägar framåt i karriären.
Vad är ditt bästa minne med LUPEF? Om du inte kan välja ett, får du gärna välja flera!
Oj… Alla fester, skratt och galna upptåg är det jag minns helst och mest. Personligen var jag en ”late bloomer” och det var i Lund jag vågade ta för mig mer, vågade ta plats och min personliga resa förknippar jag en hel del med LUPEF. Mina vänner fanns där och vi hade mycket roligt tillsammans. Visst, föreläsningar och arbetsmarknadsmässan var också givande, men inte lika givande som skrålande av ”Min gode vän Joel” vid diverse middagar. Om ni nu fortfarande sjunger den dryckesvisan…
Har ditt engagemang i LUPEF gynnat dig i arbetslivet? Om ja – på vilket sätt?
Jag fick mitt första jobb tack vare att jag hade varit ordförande i LUPEF, så verkligen ett stort JA på den frågan. Jag började som studentombudsman på Akademikerförbundet SSR, sedan har jag arbetat mestadels i min karriär inom fack- och intresseorganisationer.
Har du kontakt med några gamla LUPEFare än idag?
Ja, många tillhör fortfarande mina bästa vänner.
Finns det något som du vill hälsa dagens LUPEF-medlemmar? Några visdomsord?
Jag oroade mig alldeles för mycket under studietiden; vad ska jag bli, finns det verkligen jobb för samhällsvetare, klarar jag verkligen av det..? Utan att låta alltför nonchalant så vill jag bara säga; strunta i oron, njut bara! Det låter som en klyscha, men tiden i Lund var på många sätt helt underbar fast jag hade inte vett att inse det. Kanske att karriären inte är spikrak, eller att du inte alls hamnar där du tror men till största sannolikhet kommer det bli bra. Du är tillräckligt bra, var vaken för nya möjligheter så ”löser sig” resten det lovar jag. Herregud vad ”klapp-på-huvudet” jag låter, hoppas att budskapet kommer fram…
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
