Afrikas arv

Vi vet alla att Afrika är en fattig kontinent, vi vet att människor på många ställen går hungriga och att många länder är djupt skuldsatta. Vi vet också att det en gång i tiden fanns kolonier varifrån människor fraktades som boskap över Atlanten och att dessa kolonier utnyttjades för sina naturresurser och arbetskraft för att göra kolonialmakterna än rikare. Vad man mer sällan kanske reflekterar över är vilka hinder de nya afrikanska regeringarna efter självständigheten hade att brottas med, vilka faktorer som tvingade in stora delar av Afrika i extrem fattigdom och skuldkris och hur den systematiska överföringen av tillgångar fortsatt efter självständigheten. Afrika har ärvt sina motgångar.

Idag är många afrikanska länders skulder enorma. Pengar som skulle kunna användas till utbildning och hälsovård går istället till skuldåterbetalningar. Världens fattiga länders, inte bara Afrikas, samlade skuld uppgår till cirka 500 miljarder USD, och den rika världens samlade bistånd uppgår årligen till cirka 80 miljarder USD. De flesta skulder härrör från lån som togs på 70 talet i samband med oljekrisen. Medan de oljeproducerande länderna gjorde stora vinster gick det sämre för västländerna. Detta ”kompenserades” när oljeländernas vinster placerades i västerländska banker som genom utlåning av detta kapital skapade egna vinster i svåra tider. Men i slutet av 70-talet höjdes både räntan och dollarkursen kraftigt, samtidigt som råvarupriserna sänktes. Skulderna blev plötsligt enorma och 1982 var Mexico det första landet som förklarade att man inte kunde betala tillbaka på sina skulder. Fler länder följde och kort därefter var skuldkrisen ett faktum.

De nya staternas utmaningar

För att Afrika skulle utvecklas på bästa sätt efter självständigheten krävdes det att man gick från bondesamhälle till industrisamhälle. Man var tvungen att bygga upp infrastrukturen för att kunna frakta varor och produkter och man var tvungen att förse länderna med mycket mer elektricitet, man stod inför utmaningen att bygga ut ländernas undermåliga utbildningssystem och det mycket skrala allmänna hälsovårdssystem som kolonialmakterna lämnat efter sig. För att hjälpa folket framåt i denna utveckling behövde de olika länderna besluta sig för en plan eller strategi. Skulle man använda sig av den fria företagsamheten, kapitalismen, som hjälp eller skulle man använda den kollektiva, det vill säga den socialistiska företagsamhetens metoder? Vad skulle man prioritera? Landsbygden eller städerna? Jordbruket eller industrin? Efter att ha tagit ställning till dessa grundläggande frågor måste varje regering skapa nya metoder för produktion, bankväsende, handel och andra delar av det ekonomiska livet. Man var tvungen att besluta sig för hur man skulle få ihop pengar för att bekosta infrastruktur, industri och samhällstjänster och i vilket utsträckning man skulle förlita sig på utländska lån. Det var alltså en hel del man behövde åstadkomma med väldigt små resurser. Kolonialregeringarna hade knappt lämnat något kapital efter sig, alla vinster på export hade alltid gått utomlands, länderna var tvungna att på bästa sätt försöka utnyttja sina naturtillgångar och arbetskraft för att få ihop pengarna som var nödvändiga för deras utveckling. Detta var naturligtvis lättare i de länder som hade naturtillgångar i form av mineraler, olja eller diamanter medan de länder som tjänade det mesta av sina inkomster på kaffe, kakao eller bomull fann det svårare. En annan faktor som spelade in var graden av självständighet som ett land uppnått. Det fanns rika länder som Zaïre som fortfarande hölls kvar under stark utländsk kontroll. De nya regeringarna var alltså tvungna att ta kontroll över de nationella resurserna, men detta var svårt då utländska intressen ofta var djupt inblandade och visade sig nästan omöjligt i de mindre självständiga länderna.

Befolkningen ökade explosionsartat från 40-talet och framåt. Under 60-talet ökade de flesta afrikanska länders befolkning med 2,5 procent per år och samtidigt kämpade man mot ett stort underskott av produktionen av lokala livsmedel, en folkförflyttning till städerna hade skett och det fanns inte tillräckligt med arbetskraft på landsbygden för att producera maten som behövdes. Dessutom hade bönderna förväntat sig bättre priser för sina livsmedel efter självständigheten och missnöjet när de inte fick det ledde till att de började producera mindre livsmedel för inhemskt bruk och istället satsa på varor för export. Därmed ökade också behovet av importerade livsmedel. Handelsvillkoren var inte till de afrikanska ländernas fördel. Man fick sälja billigt och köpa dyrt medan exportpriserna, som dikterades av de rika länderna, fortsatte att sjunka.

Räntebetalningar och orättvisa handelsvillkor

Med utländskt bistånd menas de pengar, krediter eller varor i form av livsmedel som industrialiserade länder skänker eller lånar ut till före detta kolonier. Men det är sällan bistånden är helt gratis. I de flesta fall är det förbundet med återbetalningsplikt från de länder som mottar det, och räntorna är höga. Givarländerna har tjänat på biståndet lika mycket som mottagarländerna har gjort. Vad skulle ha hänt med givarländernas investeringar om de mottagande länderna hade gått i konkurs på grund av uteblivet bistånd? Detta är en fråga som fortfarande diskuteras.

Hur skulle man då utnyttja biståndet på bästa sätt? Mycket av det innebar fortsatt förmögenhetsöverföring i form av räntebetalningar till länder utanför kontinenten. Afrika var i stort behov av bistånd men att ösa ut pengar gav ingen lösning. Det krävdes en genomgripande ändring i den internationella ekonomiska världsordningen, alltså i relationen mellan de industrialiserade länderna och de före detta koloniländerna. De industrialiserade länderna behövde gå med på att höja priserna som de betalade till afrikanska exportörer och sänka priserna som de begärde av Afrikas importörer. Afrikas handelsvillkor måste med andra ord kraftigt förbättras. Ingen sådan förbättring kom, även fast ganska många afrikanska länder hade nått den punkt då de inte klarade av att betala räntorna på sina skulder. 1985 var Afrikas totala skuld till utlandet dubbelt så stor som värdet av kontinentens samlade exportförtjänst. 1987 var skulden tre gånger så hög som exportinkomsterna. Detta innebar att vinsten av exporter mer och mer gick till att betala de utländska lånen. Vilket ledde raka spåret till fördjupad ”underutveckling”. Afrikas ekonomiska kris blev alltmer katastrofal.

Strukturanpassningskrav

I det här läget svarade de stora finansinstitutionerna i den industrialiserade världen, främst den av USA-ledda Valutafonden (International Monetary Fund, IMF) med att kräva att afrikanska länder ytterligare skulle dra åt svångremmen. Man krävde att de skulle devalvera sina valutor, välkomna utländsk konkurrens, sänka skatter och tullar, privatisera, säkra den privata äganderätten och producera för export istället för att tillgodose sina egna behov. De skulle använda mindre pengar på social välfärd och var tvungna att överge många utvecklingsprojekt. Dessa, så kallade strukturanpassningskrav, accepterades vanligtvis. Och de afrikanska länderna blev allt fattigare. Biståndet minskade också i omfattning, särskilt efter att givarländerna själva råkade i ekonomiska svårigheter i slutet av 70-talet. Av detta kunde man dra två slutsatser, det ena var att biståndet verkligen var användbart och till och med nödvändigt om det verkligen gick till sociala förbättringar och utbyggnad av infrastrukturen, den andra var att man inte kunde lita på det utländska biståndet. Antingen innebar detta bistånd mer förmögenhetsöverföringar utomlands eller så kom det inte överhuvudtaget.

Skulder på en ”hållbar nivå” leder till demokratiskt underskott

1996 föddes HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor Countries) vilket innebar att en del av de fattiga ländernas skulder skulle skrivas av, men kraven var fortfarande samma som i strukturanpassningsprogrammen.

Skulderna skulle skrivas ned till en ”hållbar nivå”, vilket innebar att det inte spelade någon roll hur landet eller samhällsekonomin i övrigt såg ut så länge landet kunde betala av sin utlandsskuld. Hållbarheten definieras utifrån en strikt ekonomisk term som bygger på förhållandet mellan skuldbörda och förväntad exportinkomst. Denna definition av hållbar skuld liksom hela HIPC-initiativet, har fått kraftig kritik av rörelser från både rika och fattiga länder. Man menar att ingen hänsyn tas till fattighetsbekämpning och att de berörda länderna inte har någonting att säga till om. De olika programmen har också fått kritik för att de leder till ett demokratiskt underskott när demokratiskt valda regeringar i fattiga länder blir påtvingade en ekonomisk politik av IMF och Världsbanken som medborgarna i landet inte vill ha.

Illegitima skulder

Illegitima skulder är skulder på lån som inte kommit medborgarna till gagn. Det kan till exempel vara lån som beviljats till diktaturer där medborgarna inte tillfrågats och lån som beviljats trots att långivarna visste att pengarna inte skulle hjälpa befolkningen. Hösten 2006 beslutade Norges regering att skriva av sammanlagt 80 miljoner USD av landets bilaterala skulder till fem länder: Egypten, Ecuador, Jamaica, Peru och Sierra Leone. Den norska regeringen ansåg dessa skulder illegitima, vilket var ett stort genombrott i frågan om skuldavskrivning.

Vems är skulden?

Många rika såväl som fattiga länder och olika organisationer hävdar att det snarare är så att det är de rika länderna som står i skuld till de fattiga. Denna skuld har växt fram under åratal av kolonialisering och utsugning av rikedomar och har förstärkts av ojämlika maktförhållanden och orättvisa handelsvillkor. Och är det inte så? Den afrikanska kontinenten genererade otroliga rikedomar till kolonialmakterna, befolkningen blev förtryckt och särbehandlad från de vita nybyggarna och när självständighet vanns lämnade kolonialmakterna de unga staterna med så gott som ingenting och fortsatte att utnyttja dem hemifrån, och när länderna inte längre kunde betala sina skulder infördes struktureringskraven som i princip fråntog länderna deras suveränitet. Ja, vems är egentligen skulden?

Av: Emelie Andersson