Foto: Wikimedia Commons
Min självbild är att jag är en person som lever i nuet. Jag försöker i alla fall vara det. Vi lever här och nu och det ska vi ta till vara på. Punkt slut. För varje regel finns det dock undantag och det finns en och annan tidsepok jag hade velat uppleva själv.
Berlin på det glada 20-talet, New York på 60-talet, herregud Berlin igen precis efter muren föll! De första två upptäckte jag framförallt via litteraturen: Just kids och Farväl till Berlin. Den tredje är bara baserad på det min mamma berättat. Jag förstår själv att detta är förenklingar och att många mådde skit då men låt en pojke drömma. När det kommer till kultur kan jag romantisera i princip vad som helst. Men det finns en särskild liten tid och plats som jag vurmar extra för. Den platsen är Wien och tiden är strax innan sekelskiftet.
Fick jag chansen skulle jag göra vad som helst för att få gå på en av Secessionens tillställningar eller slå mig ner i Freuds soffa. Kultureliten var något helt annat, Adolf Loos, Egon Schiele, Oskar Kokoschka, Gustav Klimt, Ludvig Wittgenstein. Allt verkar ha sammanstrålat där. Jag har själv bott i Wien och denna tidsepok premieras än idag på museerna.
Min kompis tipsade mig därför om att läsa Världen av i går av Stefan Zweig. Perfekt tänkte jag, och som en skänk från ovan hittade jag den för en tjuga på Erikshjälpen dagen därpå.
Nedskriven mitt under andra världskriget i Brasilien efter författarens flykt från nazisterna, nedtecknar han sin självbiografi fritt från minnet då alla hans ägodelar antingen har försvunnit eller förstörts. Boken är dock så mycket mer än en självbiografi, den handlar egentligen om hur Europa har förändrats under hans livstid. Hans liv var rent utav extraordinärt. Han växte upp i Wien i slutet på 1800-talet för att sedan som författare och översättare resa Europa runt. Han tar sig därför till städer endast för att se någons barndomshem. Ett kapitel ägnar han helt åt att beskriva hur synen på kärlek och sexualitet har förändrats.
Jag tror att han kan ha varit tidernas mest ‘likeable’ person. Han är vän med varenda framstående person på den tiden; Rilke, Freud och Herzl för att nämna några. Dessutom var han ofta på rätt plats vid rätt tid, han är på den gränsstation där Österrikes kejsare för sista gången lämnar landet efter första världskriget, i Tyskland när hyperinflationen slår till osv. Så vem bättre att skildra århundradet.
Jag ska vara helt ärlig och erkänna att jag har sisådär 100 sidor kvar, hittills är den tio av tio. Men detta är inte en bokrecension, utan handlar om min fascination av dåtidens Wien. Han beskriver staden precis som jag har tänkt att det ska vara och precis som jag vill att det ska vara. De unga sket i politiken, det fick habsburgarna sysselsätta sig med. För dem andra var det bara teater, litteratur och caféer som gällde. Drömsamhälle. Universitetet skrev han bara in sig på för att det förväntades av honom – han spenderade all tid med att göra det som gav honom glädje. Alla som var någonting passerade genom staden. Varenda invånare hade oavsett klass koll på och brydde sig om de stora skådespelarna. Det var the time to be alive!!
Problemet är bara att det inte är detta boken handlar om. Jag inser sakta men säkert att det är fint att se tillbaka på denna tid, men att det inte går att se tidsperioder utan sin kontext. I detta fall är kontexten ett världskrig som börjar 1914. Vi reser vidare i tiden till det boken egentligen skildrar: Hur Europa kunde falla in inte bara ett utan två världskrig. Den handlar om hur bitterhet, girighet, stolthet, nationalism, fascism, nazism, ja en de flesta känslorna och ismerna, och hur allt detta kan få fredliga stater att starta världskrig. Detta borde verkligen vara nästa bok du läser. Den kan visa oss så mycket om det moderna samhället, inte bara om hur en annars fredlig kontinent med kosmopolitiska städer kan dras in i krig. Utan även mycket om oss människor som sociala varelser.
Min längtan till en svunnen tid har trappats av. Det som jag kanske mest påminns om av denna bok är just att man ska försöka se verkligheten som den är och blicka framåt, leva i nuet och våga prata om de farorna som finns här och nu.
I skrivande stund råkar jag faktiskt vara på resande fot i Österrike och bestämde mig för att avsluta detta kapitel i mitt liv i äkta Zweig-stil. Jag hade tre timmar i Salzburg och spenderade någon timme åt att leta upp hans gamla hem, först gick jag helt hel men sen stod jag framför det. Och nu är jag klar med detta specialintresse. För vår tid är rätt najs, och egentligen tycker jag att jag blir mer bestämd i min åsikt: All form av nostalgi är töntig. Och ska jag romantisera nåt bör jag nog ta reda på var det händer saker just nu (tyvärr är det inte i Lund), packa ihop mina grejer och sticka dit.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Alex Rappoccio, Skribent
