Foto: Alva Forsström
På onsdagskvällen var det dags för Ulf Kristersson att återigen inta scenen för det traditionsenliga årliga besöket alla statsministrar gör på Studentafton, och på plats i publiken satt Panoramas två korrespondenter Vanja Johansson och Alva Forsström. Det blev en minst sagt händelserik kväll, och båda skribenterna lämnade borgen med många tankar.
Jag förväntade mig en kväll präglad av snubbar i kostym som med glädje skulle ställa statsministern frågor om ekonomi eller säkerhet. Ulf som skulle bemöta dessa, och infinna sig i en situation av tacksamhet för dessa dedikerade, nyfikna ungdomar. Jag och mina kompisar skämtade innan om hur han skulle bete sig. Skulle han vara klassiskt folklig och dra någon slumpmässig anekdot eller skulle han agera som en typ av landsfader? Dramatiskt nog, blev kvällen allt annat än så.
Under Ulfs första mening på scenen blir han avbryten av en kvinna på läktaren som skriker att staten borde göra mer: Det sker ett folkmord i Gaza. Ulf skrattar till lite och nämner att i Sverige är det en fin tradition att låta alla tala en i taget. Jag och mina kompisar kollar på varandra. Det kändes förväntat att en sådan aktion skulle inträffa. Kort därefter ställer sig ytterligare en person och ropar, och efter att den har blivit eskorterad så tar det inte länge tills tre-fyra personer ställer sig upp, även de ropar ord. Dynamiken förändras. Det blir på något sätt en obehaglig känsla i lokalen, finns det fler aktivister som kommer ställa sig upp och skrika? Kommer något att hända? Ordningsvakter och arbetare för Studentafton ställer sig längs raderna och jag och mina kompisar kollar inte längre lite halvt roade på varandra. En kille ställer sig upp och börjar gå över stolar och människor mot Ulf på scenen innan han bärs ut samtidigt som han skriker.
I en tid av oroligheter, där Sverige har en nationell terrorhotnivå på fyra, är evenemang uppordnat ordentligt. Alla har lämnat in sina väskor och ingen utan biljett kan komma in i lokalen. Fastän dessa aktivister brinner på grund av en politisk situation och förmodligen endast har som vilja att sprida denna eld, så förflyttades mina tankar snabbt bort från deras budskap till känslan av att jag var obekväm och nästan rädd. Det kändes så enkelt att påverka ett evenemang i en obehaglig bemärkelse. Och utan att jämföra terrorattentat med det som hände på Studentafton, så är känslan av sårbarhet lätt att nå i dessa tider. Fastän Ulf slutade att kommentera varje aktion märktes det att han blev påverkad. Under den sista stunden upplevde jag att hans svar var defensiva och korta. Under hela evenemanget hördes demonstranternas ljud utifrån, och istället för den förtroliga stämningen jag hade tänkt mig skulle infinna sig på Studentafton lämnade jag salen med få reflektioner om hans faktiska samtal. Är det en passande känsla att ha efter en Studentafton?
Ulf kanske minns denna kväll och de röster som representerar ett missnöje för hans politik. Men i en tid av oro och osäkerhet är det också svårt att lyssna på människor som bidrar till oro och osäkerhet. En röst som skriker blir inte hörd alls. De enda frågor han svarar på är de som ställs med lågmäld ton. Men kanske kan man bara brinna och få faktiska svar om man gör det under välartade former, och att det således skulle leda till skillnad, ja det måste man väl tro på. Annars känns allt fruktansvärt hopplöst och dystopiskt och jag hoppas inte att vi är där ännu. Att det enda medlet för förändring skulle vara att skrika rakt ut och klättra över människor.
Vanja Johansson, Skribent
Sverige har blivit mindre svenskt. Detta är inte en slutsats gällande etnicitet och demografi, utan kring den nationella identiteten och vårt nya hävdande som världsaktör. Förbi är dagarna av strävan att vara en etisk stormakt, ett föredöme att se upp till och efterlikna – vi har mött världen, och så kanske också verkligheten, och blivit desillusionerade.
Ulf Kristersson har fått det folkliga mandatet att leda oss i denna nya era, vilken upplevs farligare och mer hotfull både inom och utom landets gränser. Hans fokus är därför säkerhet och försvar, vilket manifesteras bland annat i de upprepade tillfällen han under kvällen nämner att man som sökande av svenskt medborgarskap måste vara redo att ta till vapen för att försvara våra nationella värderingar. Dessa definierar han i praktiken som svensk lagstiftning, eftersom man ställer sig bakom att följa just dessa bestämmelser när man ingår i vårt samhällskontrakt. Att likställa svenska värderingar med juridiska formuleringar blir dock ett felslut – det går sällan att utkräva rättvisa i fråga om människors tankar och etiska principer i stater med yttrandefrihet. Värderingar kan ligga till grund för lagar, men är inte begränsade till dem. I en tid där formen för man för sig, kanske framförallt i politiken, är under förändring är vi i behov av en tydligare, men bredare definition om vi vill att människor ska ha en verklig chans att anamma dem.
Gällande Kristerssons egen ideologiska grund, sin “kompass”, har han svårare att definiera sin tolkning av liberalkonservatism. Istället för att tala om en vision eller en tro på individens förmåga pekade nålen under studentafton mot att framhäva pragmatismen. Att fatta beslut och öppna utredningar som ska nå lösningar till svåra problem har regeringen redan visat sig kapabla till – flera med utgång i tveksamma etiska avvägningar (exempelvis förslaget om angiveri i vård och skola). Att få insikt i statsministerns hopp för vårt land hade därför varit mer förtroendeingivande, och minskat känslan att han egentligen är VD för Sverige AB.
Den fråga där han uttalar sig mest konkret under kvällen gällande ideologi är intressant nog att man ska diskutera den och politik under respektfulla former utan att avbryta varandra – “det var så vi byggde vår demokrati”. Denna ‘svenska’ form av debatt ses dock sällan i politiken längre. Oavsett om detta beror på amerikanska influenser (Ulfs spekulation) eller inte, ligger ansvaret hos oss att värna om vår värdegrund – och att inte tappa vår etiska kompass när vi går in i en ny tid. I slutet av dagen måste vi ha något värt att ta till vapen för om/när krisen eller kriget kommer.
Alva Forsström, Skribent
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribenternas egna.
