Foto: Jonatan Sandelowsky
Hur kan Lund vara så magiskt? Det är något jag funderar på, en helt vanlig eftermiddag påväg hem genom stan. Det här är min reflektion, skriven i slutet på mitt första år som lundabo.
Det är en helt vanlig eftermiddag i april. Håkan spelas i mina öron, för det är bara 10 grader ute men solen lyser och att sommaren ligger runt hörnet, det märks. Jag kommer ut från saluhallen med två fyllda systemetpåsar. För det må vara onsdag och endast några fåtal dagar innan CSN, men jag har handlat alkohol för 600 kr. “Det är ju bara onsdag en dag i veckan” säger jag ursäktande till kassörskan som skrattar och håller med. För personalen på Systembolaget nr 1255 är, till skillnad från resten av Sveriges Systembolags stela personal, alltid på gott humör och förstående. För Lund är inte som andra städer. Lund är studenternas Mekka. Och det märks. Överallt.
När jag korsar Mårtenstorget tänker jag på den gången förra sommaren som jag först besökte stan. Jag kan inte minnas att jag någonsin tidigare besökt Lund, men ändå hade jag bestämt mig för att ta mitt pick och pack och flytta tre timmar från min hemstad för att börja plugga. Och jag hade i mitt huvud ritat upp en romantiserad bild av staden, som jag knappt ens sett bilder av. Så lite, tja, besviken blev jag den förmiddagen jag och mamma rullade in för att hämta nycklarna till den lägenhet som jag och en kompis hyrt i andra hand och såg att Mårtenstorget var ett helt vanligt torg och att Lund var en helt vanlig stad i Sverige och tänkte, hur ska jag någonsin kunna känna så stark för den här staden som jag gör för Göteborg? Inte alls såg det ut som den romantiserade bilden i mitt huvud. Ändå tog det inte lång tid innan jag föll för Lund. För magin ligger inte kullerstenarna på Mårtenstorget, i kebaben som köps på vänthallen, inte ens ligger magin i Lunds arkitektur, hur underbar den än må vara. I Lund ligger magin i studentlivet, i cykelfesterna, sångböckerna, spexen, i “Stad i Ljus” på ett av nationernas svettiga dansgolv kl 02 en torsdag, trots att man svor att vara hemma innan midnatt. Till och med i morgonföreläsningarna dagen efter, om man lyckats ta sig dit. Bara kanske inte just i stunden.
Jag svänger ner mellan Sesam och Apoteket och trots att sträckan mellan Mårtenstorget och Södra Esplanaden bara är knappt 250 meter lång, är den ännu en symbol för studentlivets varierade dagar. Någon joggar, en kille kommer på elspark med en kebab i handen och ett gäng som är utklädda till djur går sjungande in mot stan med varsin ölburk i handen. Inget konstigt här, tänker jag, för det är ju trots allt onsdag och klockan är ju trots allt 17.30 och det är och ljust och förfesten har säkert redan börjat. Så jag ler, byter till en låt av Maggio eller kanske en podd om politik och tänker på alla de gångerna jag själv gått den här sträckan in mot stan, klädd i träningskläder, solglasögon och hoodie eller lussebulledräkt. Och på hur människorna som mött mig reagerat precis som jag gör nu, alltså inte alls, för Lund är en studentstad och alla som bor här har sett samma typer av människor gå den här sträckan i hundratals år. Någon som aldrig bott i Lund kommer aldrig förstå, men alla som gör eller har gjort det fattar precis, att det här är en helt vanlig eftermiddag, en onsdag i april.
Jag visste egentligen inte mycket alls om Lund innan jag flyttade hit, men om det var något jag hade hört om så var det studentboendet Parentesen. Om valborg, stulna soffor, smutsiga korridorer och att Jesus kissar i duschen där. Kanske kom skräcken från min pappas enda anekdot om gången på 90-talet då han besökte Lund och var på fest på parentesen och det var hög musik och stök och någon stal en ugn. Nej, mitt mål var att aldrig sätta min fot på detta “Parentesen” under min tid som Lundastudent. Knappt fem månader senare flyttade jag in. Och det har varit kanske det bästa beslutet jag har tagit under mitt första år i Lund. Att bo i korridor är något jag fruktade innan jag flyttade hit, men som snabbt började locka mig och plötsligt så var det där med stökigt kök som bortblåst, mina pedantiska drag till trots. Istället såg jag bara alla filmkvällar, utgångar, eftermiddagar på balkongen när man egentligen borde plugga. Hänget i soffan kl 04 när alla varit ute på olika håll men råkar komma hem samtidigt och de där söndagarna när alla är bakis och vi städar och beställer foodora. Gemenskapen helt enkelt. Trots att det kanske inte är den bilden man har av Parentesen, är den en del av mitt Lunds magi. En central sådan. Om Lund är studentlivets Mekka måste Parran ändå vara Kaba, men istället för sju varv runt den heliga byggnaden blir det kanske ett. Och så skippar man den vita heliga dräkten. Dsvdv.
Jag kan inte förklara Lund för mamma och pappa, för syskon eller kompisar hemma. För de förstår inte Lunds magi. Så jag förklarar det för er istället, för jag vet att ni vet precis vad jag menar, när jag säger att magin finns överallt. Kanske ligger den trots allt i Mårtenstorgets kullerstenar, när man går där över med två fyllda systemetpåsar en onsdag. Kanske ligger den i kebaben som köps på vänthallen när man sitter där kl 03 med sina kompisar efter en utekväll. Kanske ligger den Lunds arkitektur, i UB och Eden och Sol och alla de byggnaderna där vi spenderar våra dagar. Jag kan egentligen inte säga var den är, men jag vet att magin fyller luften i Lund. Det är precis vad jag känner, när jag promenerar hem en helt vanlig eftermiddag, en onsdag i april.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Elsa Holmén, Skribent
