Foto: Pixabay
När panorama på det höstmysiga torsdagsmötet bestämmer sig för att ha tema “Kris och panik” för nästa tidningsnummer, får det både mig och gruppen att tänka på många ämnen som är aktuella i världen idag. Så som USA-valet, Paradise Hotel, livskriser och “följ med mig en dag när jag pluggar i Lund”-tiktoks. Likaväl som mina tankar följer med på just detta spår, får det även min hjärna att tända en alldeles ny gnista.
Efter flera somrar som vikarie på äldreboende, är min erfarenhet och vetskap stor om att de äldre besitter mycket vis och klok kunskap om livet. Jag har fått hundratals historier berättade för mig, timmar ut och timmar in. Om lycka, glädje, tacksamhet och sorg. Och gud vad jag är glad över det. Det har fått mig att inse många saker i livet. Har fått min tacksamhet att växa, och lycka för de där små stunderna att bli större. Om jag fick bestämma, skulle alla testa på att jobba med människor på ett sådant här sätt och få den stora gåvan i äldres trygga och fina sällskap. Men det får jag tyvärr inte. Däremot tände dessa tankar en gnista i mig, att i detta tidningsnummer ta med några av de, enligt mig, kloka människorna som har levt ett långt och händelserikt liv, för att få föra sin talan vidare till nästa generation.
En regnig oktoberdag tog jag mig därför till ett äldreboende i Lund, för att intervjua några som vill vara med i vår lilla studenttidning. Jag satte mig på min röda cykel och susade genom Lunds kullerstenar, gula hus och dimmigt dis. Min nervositet var stor, men den förväntansfulla känslan var större. Det skulle bli intressant att höra olika livshistorier, perspektiv och tankar om livet. Men jag ska inte ljuga om att den känsliga själ som jag är, tyckte att det var en aning läskigt att genomföra sådana här intervjuer. Väl framme ställde jag ifrån mig min cykel, tog mina steg in i den lagom stora byggnaden och påbörjade en förmiddag som skulle komma att bli mycket lärorik och spännande. Resultatet, det får ni här:
Kenneth, 80 år
Jag fick äran att samtala med Kenneth som är 80 år och har jobbat med VVS och som gymnasielärare. Han har under sitt liv bland annat bott i Halmstad och Båstad, där han byggde ett hus till sig själv och sin hustru. Han är tidig med att påpeka att hans arbeten har gett honom mycket lycka och att han har haft tur som aldrig behövt vara utan något. Jag upplever ganska snabbt att Kenneth är en väldigt jordnära person med många kloka tankar, vilket leder oss in på att diskutera vad som för honom har varit viktigt i livet.
Har det varit något du tyckt varit extra viktigt i livet?
“Ja, att ha bra kontakt med eleverna. Det är det viktigaste. Har man inte det så ska man inte bli lärare. Jag var ingenjör i botten och så var det som så att jag blev väldigt jävligt trött på det där ingenjörssnacket och ingenjör och jobba och beräkna och så. Och därför så sökte jag in på lärarhögskolan och där tog jag examen. Och det har gått alldeles utmärkt. /…/ Ja, det har gått så himla bra så det är nästan som att jag skäms när man ser på hur folk får kämpa idag.”
Vad har varit det bästa eller roligaste du gjort i livet?
“Asså det bästa jag har gjort, det var nog när jag blev lärare. För jag ville inte hålla på med det tekniska, utan jag ville jobba med människor, så man jobbar med dem direkt, och det var det jag trivdes med. Man måste ju tänka på en sak, att har du elever som sitter där framför dig, så lånar jag deras liv. Det är ju inte så att jag kan ta någonting, utan om jag lånar livet då ska de få något annat att bygga upp det med. Och det har jag alltid varit noga med.”
Vad fint att du känner så, jag förstår konceptet med att du får låna.
“Ja, så har jag alltid ansett, att för fan, tänk nu på att du lånar en annans liv. Och det har gått bra. /…/ Men det är bara det att man måste ha den biten med sig så att man förstår att jag har en människa framför mig som har behov av mig. Då får jag inte sitta högt på en pinne någonstans, utan jag ska ner på jorden.”
Har du fått några lärdomar under livets gång?
”Ja, det får jag väl säga att jag har fått, och det är det att aldrig sätta sig själv högst, utan det är alltid människor som ser på en som förebild och så. Då är det ju de människorna som ska ha alltihop. Och det har jag trivts med. Jag har trivts mest med att ha sett att det har burit frukt, det har jag tyckt.”
Finns det något i livet du ångrar?
“Ja, jag vet inte. Små petitesser och så, det har man väl. Men jag har trivts med det hela. Så var det ju det att jag bodde hemma med hustrun, men när jag fick det här att jag ska ta dialys, för jag bara har en njure som fungerar, då blev jag flyttad hit för min fru kunde inte ha all utrustning hemma. Nä, det var bra.”
Trivs du här?
“Ja. Nä jag trivs med alltihop, jag trivs med hela livet. Det är därför jag känner det nästan orättvist, jag själv känner ju att jag har haft det kolossalt bra. Det har jag haft.”
Har du något sätt att hantera krig och elände som det är mycket av i världen idag? Påverkar det dig mycket negativt, eller känner du att du kan borsta bort det?
“Nä, jag tittar på min familj och i första hand ser jag till att de har haft det bra. Och man får vara väldigt försiktig när man har med ungdomar att göra, som mina barnbarn är. Och jag skulle ju aldrig göra någonting som skulle göra dem ledsna. Nä, jag tycker, vi får nog leva med det. Det är tiden, vi har ju alltid haft något krig i ungefär 75 – 80 år. Så egentligen var detta bara att vänta på.”
Många mår dåligt i dagens samhälle, med elände och krig. Tror du att det finns något tips, från ditt perspektiv, på hur man kan hantera det?
“Jag tror att många lever in i det här livet med krig och elände och känner sig påverkade, men det får man inte göra. Varför ska jag springa och tänka på det? Nä, det gör jag inte. /…/
Jag är ju student i Lund, liksom många andra, och när man är ung kan livet vara lite upp och ner. Har du något råd eller tips på hur man kan tänka?
“Ja men du, det rådet ska du ställa till alla människor, så att du får ett brett svar. Ställer du den frågan till mig så är det kanske fel för tio andra, svaret du får alltså. Jag tycker om ungdomar, jag tycker de är så jädra kloka i mångt och mycket. Nä, jag tycker om dem. Och jag tycker de gör fullständigt rätt när de kämpar vidare nu, men jag hade ju önskat att vi inte hade detta samhället som vi har nu. Och sen vill jag ju säga det att när jag var ung så fanns det ju ett samhälle också, och det var det att “jobba jobba jobba” så mycket man kunde. Det tyckte man ju var jädrigt tråkigt, men jag hade ju nytta av det för att min farfar han hade en lantgård utanför Halmstad, och där har jag nästan växt upp. Ja, nä, nu säger jag det igen – jag har haft det så helsikes bra.”
Hur ser du på resten av ditt liv? Trivs du på boendet?
“Ja, asså jag har ju vant mig vid det här boendet. Och så kommer min fru hit och ibland mina döttrar och barnbarnen, och det är ju så jädra roligt. Nä men jag har accepterat att jag får vara här. Om inte jag är här då ska min fru ha hela belastningen, och det ska hon inte ha. Men vi pratar ju varje dag. Nä, hon får ju inte glömma bort att hon har en gubbe som sitter här.”
Magda, 100 år
Näst på tur har vi Magda, 100 år. Hon är född och uppvuxen i Norge, med en stor familj boende på ett hotell. Har under sitt liv arbetat som barnsköterska på sjukhuset. Vi har ett mycket trevligt samtal under den höstiga förmiddagen och jag får ta del av många intressanta erfarenheter, allt från bullbak till att bo vägg i vägg med tyska soldater under andra världskriget.
Vad tycker du är viktigaste i livet?
“Allt är viktigt. För mig har det varit det. Jag har många syskon, 8 syskon och många syskonbarn.”
Finns det något du har lärt dig under ditt liv, har du fått några lärdomar?
“Jag har lärt mig om livet ju. Jag bodde på ett hotell när jag var liten. Är född där. Mor och far hade hotell och affär och bageri. Så vi hade så mycket att göra när vi var barn. Sprang till bageriet och åt färska bullar. Och så var vi inne i affären och tog lite godis. Så vi hade en väldigt bra barndom, fastän vi var så många.”
Hjälpte ni också till på hotellet?
“Ja, det gjorde vi. Det blev ju krig då ju, och då fick vi göra mycket.”
Idag är det också krig i världen vilket många tycker är jobbigt, särskilt när man nu ser det på nyheterna och mobilerna ofta. Hur tyckte du det var att växa upp när det var krig?
“Vi hade alltid det bra. Vi hade ju hotellet och där hade vi god mat och en stor spiskammare som vi gick in i och stod där och åt. Fast de hade bageri så bakade dem själva i köket för de ville ha hembakat. Och där stod vi och åt. Och så gick vi till affären och åt godis i smyg. Så ja, vi hade en mycket bra barndom.”
Men kände du att kriget i världen påverkade er på något sätt? Märkte man av det?
“Ja, det gjorde det ju för vi hade tyska soldater där. Jag låg och sov vägg i vägg med tyska soldater. Men de var så hyggliga allihopa. De var så snälla. De var vanliga pojkar som blev utskickade ju.”
Kände du att det var jobbigt med kriget? Blev du påverkad, ledsen eller så?
“Det är klart, det var ju väldigt tråkigt, att det var soldater som sprang. De bodde ju på hotellet. Men de gjorde aldrig någonting mot oss, fastän vi var fem flickor. Nä, det gjorde de inte. Så de var hyggliga människor tyckte vi då, alla andra hatade dem ju. Men det är klart, vem vill åka ut i kriget när man är ung? I 17-18 årsåldern.”
Fanns det något sätt som ni hanterade kriget? Gjorde ni något för att underlätta tillvaron?
“Ja, vi gjorde ju det bästa vi kunde liksom. Vi fick ju vara hyggliga mot tyskarna, vi som hade hotell ju. Vi kunde ju inte sparka ut dem, det gick ju inte. Men jag har haft ett bra liv, det har jag.”
Finns det något i livet du ångrar?
“Jag kan inte säga att jag har uppfört mig så att jag har ångrat något. Jag tror inte det. Jag tycker nog, jag vet ju inte själv om jag har gjort något, men det tror jag inte. Jag har varit försiktig liksom, vad man har sagt och vad man har gjort. Det fick man vara ju.”
Det låter bra, jag tycker inte heller att man ska ångra något, det som har hänt har ju hänt.
“Ja det har det. Man ska bara skjuta ifrån sig det som har varit dåligt liksom. Man behöver inte gå och tänka på det, hela livet. Det tycker jag inte.”
Det är ju många som tycker det är jobbigt när det är mycket krig och elände, jag vet själv att jag blir påverkad av det och många i min närhet som tycker det är jobbigt. Du som också varit med tidigare när det varit så, har du något råd eller tips på hur man kan hantera det lättare?
“Ja, man får göra det bästa av allting ju. Och man behöver inte gå och hata någon, för det är ju inga unga pojkar som vill ut i krig. Varför ska man hata dem? Det tycker inte jag är rätt.”
Vi är många studenter i Lund, och många tycker det är svårt att bestämma vad man ska göra med livet och så vidare. Har du något specifikt tips till någon som är ung, hur man kan göra livet lättare?
“Ja, det beror ju på hur de har det. Jag vet ju inte hur andra har det. Men för oss, vi var 8 syskon och det gick bra för alla. Men det var ju andra tider då.”
Så du tror att det blir bra för alla tillslut?
“Ja, de utvecklas, allting utvecklas. Det blir bättre, det tror jag säkert att det blir. De är inte så dumma nu att de ger sig på några dumheter som så, det tror jag inte. Men ja det är klart, det finns ju olika människor och det kan man ju inte göra någonting åt. Jag tror att de flesta är hyggliga.”
Hur ser du på resten av ditt liv, trivs du här?
”Ja, jag tycker att jag har det bra här. Jag har inte vantrivts en dag här. Jag tycker att jag har ett bra rum, jag kan lägga mig när jag vill. Och vi får god mat. Och så kommer de och städar. Så jag har det jättebra här. Jag är nöjd, jag vet inte vad jag ska klaga på.”
Efter en mycket intressant förmiddag lämnar jag boendet och tar mig hem igen. Jag känner mig upplyst av nya tankar och idéer, och min nervositet, den har verkligen lagt sig. Jag tar med mig vetskapen om att livet är relativt och att alla lever olika liv som för med sig olika lärdomar. Att höra de äldres livshistorier om deras vardag, krig och arbetserfarenheter får mig att bli ganska lugn och positivt inställd till det så kallade konceptet att leva. Man kan inte alltid styra vilket liv man får, vilka situationer som händer en och vilka personer man har omkring sig. Men, man kan välja vilken inställning man har till det och att ha en positiv syn på saker och ting. Magda kunde inte göra något åt att sova vägg i vägg med tyska soldater, Kenneth fick vara nöjd med att flytta in på ett boende och du som läser detta kan inte alltid påverka krigen och eländet som finns i världen. Man kan inte alltid förändra, men välja att acceptera. När jag under dagen pratar med mina intervjupersoner, så får det mig att se en tacksamhet och förmåga att vara nöjd med det man har – något som jag själv upplever att dagens hektiska samhälle ibland kan tappa bort mitt ibland vardagsstressen och scrollandet på sociala medier. Jag tror att vi alla kan behöva påminnas om att inte ta livet för seriöst och att njuta av de små stunderna, de som faktiskt kan betyda som allra mest. Jag tycker att det är dags att vi lägger ifrån oss våra mobiltelefoner, kollar upp på himlen och tänker på allt det där som får oss att må så himla bra. Att ta en promenad i solen med sin älskade, att krama om sin allra bästa vän eller att i sin ensamhet sitta och läsa en otroligt bra bok. Det är där fokuset ska ligga, inte på att ha kris och panik.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Trine Jensen, Skribent
