Foto: Vanja Johansson Kauppi
Jag minns det första födelsedagskortet jag fick av min bästa vän, där hon skrev “man kan inte beskriva dig med ett ord, eller jo ALLT”. Som 11-åring tyckte jag att det var världens finaste komplimang, att jag kunde vara allt för någon. Vad skulle vi säga då om vi visste att det skulle fortsätta ett rätt bra tag. Att allt vi skulle lära oss om kärlek, vänskap, värme och trygghet påbörjades just där?
Sedan jag blev myndig och exponerad för världen på ett mer bottenlöst sätt har jag i mängder av tillfällen försökt att formulera den där bubblande känslan som infunnit sig så många gånger i mitt bröst. Frustrationen, rädslan. Jag har försökt att hitta ett alternativt svar till det jag egentligen känt, för att det helt enkelt känns för tidigt att vara så cynisk. Men efter tre intensiva år (såklart längre egentligen) undrar jag verkligen hur jag ska fortsätta leva som kvinna i en värld med män. Det kanske låter dramatiskt, men när samma historier blivit berättade av mig och mina vänner, oavsett åldern, kulturen, uppväxten och staden – då finns bara ett svar kvar. Den gemensamma nämnaren är mannen. Och tro mig, det är tungt nog att bära på våra kollektiva minnen, det är ingen som njuter av vreden också. Men det betyder inte att den inte är där. Det finns ett citat av Jessica Hallbäck som lyder “låt inte män som hatar kvinnor reducera feminismen till kvinnor som hatar män”. Det stämmer såklart, men det är också rätt svårt att inte reducera något som aldrig slutar koka. Om inte mannen blir reducerad då kanske jag exploderar själv? Ingen har gett mig ett recept på hur man kokar bort såren och ilskan.
Ingen vill känna hat, det är varken produktivt eller pragmatiskt. Det fick mig att tänka på den andra gemensamma nämnaren i alla dessa historier delade av mina tjejer. Det var just de. Det andra könet. Mina minnen från Spanien befläckas från mina oturliga interaktioner med män, men i utkanten av dessa minnen finns mina tjejkompisar. Direkt när vi träffades bestämde vi oss för att vi behövde varandra och skulle hålla ihop. Redan efter typ en månad flyttade vi ihop. Vår tid i kollektivet följdes av “How to loose a guy in ten days” i vår sjabbiga soffa, armar som höll om varandra när livet inträffade och sms om att “jag hängde din tvätt och la fram ipren till dig” när man hade feber. En förtrolig kärlek och värme som baserades på en vänskap som bara hade funnits i några veckor.
För att inte nämna mina älskade vänner hemifrån som inte kan åka någonstans utan att överraska med sitt besök. Det är en sån juvenil men helt obeskrivlig kärlek i att göra varje möte till en överraskning eftersom det är så givet att ingen kan önska sig nåt annat – mer tid med varandra. Vår senaste resa i Italien bestod av “hur mår du egentligen” till ”Kan jag lägga ut den här bilden på dig? Du var så fin.” till ”Det är fruktansvärt att vi inte får uppleva vår vardag ihop”. Jag kommer aldrig glömma tiden i livet där sorgen fanns på varje fest och vi jobbade som i skift av att uppleva och trösta alla dessa sorger. Samtalen i snön om hur kunde han göra så till hur ska jag någonsin vara tillräcklig eller hur fan ska jag våga lämna den här staden. Handen i håret som sakta strukit tårar och alltid svarat att jag finns här oavsett vad. Tack gud att vi inte längre är tonåringar och tack gud att vi hade varandra. Eller som Maja en gång sa, “ska vi verkligen tänka på det här nu, vi kan gråta om det imorgon”. Det är lika sant det. Förutom att alla mina vänskaper med tjejer lärt mig allt jag vet om kärlek, vänskap, värme och trygghet har de också lärt mig allt jag vet om glädje, lycka, självsäkerhet och stolthet. Att gå rak i ryggen. Att inte be om ursäkt förutom när det är nödvändigt. Att dra gränser. Lämna när det är dags. Att ta plats. Att ha genuint roligt, ut i varenda cell i ens kropp. Den där känslan jag så ofta känner när jag umgås med mina vänner, när vi väl sagt hejdå och jag bara vill skrika att jag älskar er för alltid glöm inte det eller kanske framför allt jag är så tacksam att ni finns i mitt liv.
Sen flyttade jag till Lund och jag oroade mig över mitt privilegium jag besitter, jag har så fantastiska vänner i mitt liv, hur ska det finnas plats för fler? Hur ska jag kunna älska nya personer när min kärlek till mina tjejer längs färden är så stark? Men plötsligt börjar hål fyllas som jag knappt visste att jag hade. Vi sitter i mitt rum med te i våra händer och tårar i våra ögon för vi har så lika upplevelser av livet. Plötsligt blir jag förstådd på ett plan ingen förstått mig tidigare. Samma förtrolighet utspelas. “Skriv när du är hemma” till “ja det är klart att du får sova hos mig” till “jag är så tacksam att vi träffats”. Jag förstår ju att det aldrig kan ta slut på plats. Inte när det kommer till kärlek. Vreden däremot tar mycket plats. Vreden skär in i kroppen och är rätt svår att släppa hur som helst. Tänker ibland att jag är alldeles för ung för att känna sån ilska. Tänker på min sjuåriga kusin som påminner så mycket om mig, hur kan jag skydda henne från världen? Det får ju inte hända henne något. Men jag tänker också att jag är alldeles för ung för att ha upplevt så mycket kärlek. Att redan veta vilka personer jag tänker behålla i mitt liv tills dagen jag dör (oavsett vad de säger).
Den slutgiltiga frågan blir alltså, hur ska jag förhålla mig till min vrede och när ska vreden ta slut? Men svaret landar i att den kanske inte måste ta slut, för tacka gud att jag är emotionell, hysterisk och blåögd. Hur skulle jag annars hittat mina vänner? Tacka gud att de trollar bort all vrede och läker alla sår. Tacka gud att jag är kvinna i denna värld för tacka gud att jag får ha alla er. Jag hade aldrig velat ha det på något annat sätt. Min framtida partner kan börja springa rätt så fort för jag tror att han kommer att ha uppförsbacke ett bra tag. Jag kan nämligen inte förstå hur mitt livs största kärlek skulle vara något annat än er.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Vanja Johansson Kauppi, Skribent
