Foto: Axel Alterius
Personlig kris och panik är någonting som alla upplever, men kanske framförallt något som upplevs av studenter. Det finns självklart stressen av plugget i sig, kommer jag klara den där tentan? Men även stressen om framtiden, vad ska jag jobba med, kommer jag kunna få den karriär jag vill ha, och vad vill jag ens ha?
Hur exakt man ska svara på frågor som dessa är jag definitivt inte kapabel att svara på, ens när det gäller mig själv. Men någonting som alla behöver göra då och då är att ta en stund och varva ner när stressen av frågor som dessa blir för mycket, och det är något som jag är (lite) mer kapabel att prata om (fast nu, skriva om). Hur man varvar ner varierar mycket från person till person men någonting som hjälper de flesta är att vistas i naturen. Så är det definitivt för mig, det finns många miljöer där jag naturligt bara slappnar av, men något som alla har gemensamt är att ju kargare miljön, desto bättre mår jag.
Kalfjäll, den yttre skärgården, snötäckta landskap, alla ger ett enormt lugn på ett sätt som inget annat kan. Vidderna är helt uppslukande, som om de inte hade någon början eller något slut, och ju längre jag är där börjar det kännas mer och mer som att allt annat i livet bara rinner bort, samtidigt som vidderna framför mig bara växer, som om världen blir både större och mindre på samma gång.
När det kommer till kalfjäll är det främst här som världen känns oändlig, framförallt när du blickar ut över en hel dal. Det finns så otroligt mycket att se vart du än vänder dig, och bortom horisonten finns det ännu mer. Efter ett par dagar på fjället kan det kännas som att det sträcker sig ut i oändligheten, som att världen aldrig tar slut, och det enda som finns är där och då.
Skärgården och havet är svårt att beskriva. Inte hur det ser ut eller vart det befinner sig, men hur det känns. Det kan vara det allra mest ödsliga landskapet sett, bara vatten och sten, men med aningen att under ytan finns mer liv än på de flesta platser. En stund kan det ge allt från otroliga naturupplevelser till kopiösa mängder av fantastiskt mat, men i nästa bli ett ostoppbart monster som slukar och sänker allt och alla. Havet ger liv samtidigt som det tar det, “there is death and beauty all at the same time” – Arthur Morgan.
Snö får allt allt att verka lugnare och framförallt tystare. Stora snöflingor som faller i en vindstilla natt bildar en tystnad som det nästan går att ta på. Ett landskap täckt i snö känns lite som att det sover, allt är tyst och vilar i väntan på våren, då allt kan få börja om igen. Dessutom kan man åka skidor på det, vilket är ett stort plus.
Jag vet inte riktigt varför jag blir så lugn av den här typen av karga miljöer. Kanske är det det faktum att de flesta sådana är väldigt öppna landskap, där man kan se flera kilometer i alla riktningar? Eller kanske är det känslan av att leva på en plats där få saker kan, att det får en att leva lite mer? Det enda jag vet säkert är att när jag befinner mig på de här platserna så mår jag alltid bättre än innan jag kom dit. Jag tror verkligen att naturen gynnar människans mentala hälsa och kan vara en helt otrolig plats för att varva ner och slippa studentlivets alla kriser och paniker.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Axel Alterius, Skribent
