Foto: Zoe Ravald
Det är en torsdag i slutet av september, strax innan fem, och jag hade lovat mig själv att jag skulle vara produktiv om jag gick hem tidigt från skolan. Istället för att städa, plugga, handla eller göra något annat vuxet hamnade jag, där jag som många gånger tidigare hamnat, i sängen med Tiktok.
Ångesten är lika olustig som den är förlamande, och min for you page är ingen hjälp. Flödet fylls av samma typ av videor, samma typ av spralliga tjejer med ett socialt batteri och en plånbok som aldrig tar slut. Hur pallar dem? Jag vet att det inte går ihop, att det inte kan stämma, men ångesten gnager i mig likväl. En frukost på Broder Jakobs, sen upp till UB för att plugga, kanske en snabb föreläsning innan de antingen ska gå på sittning eller jobba på nation. “Följ med mig på middag med tjejerna!” “Höstmys i lägenheten” “Krämigaste matchan till frukost!”. Jag är inte salty, jag är bara fylld av beundran. Och kanske lite skepsis. Det är för mig obegripligt hur dessa Lundatjejer, en grupp som trendigt etablerat sig på tiktok, har tid, ork eller pengar för allt de visar upp i söta och välredigerade videos.
Jag vet att allt man ser på sociala medier inte stämmer överens med verkligheten. Jag vet det, men videorna skapar ändå en olustig känsla i min kropp. Ett tvivel. Varför är jag inte som dem? Kanske grundar sig stressen i en större ångest över att inte utnyttja studentlivet till dess max. Jag kom till Lund med höga förhoppningar om mina lundaår. Nu, ett år in i plugget, börjar jag fundera på om jag borde ha ställt samma krav på mig själv som jag ställde på Lunds studentliv. Jag borde ha engagerat mig lite mer, varit lite mer social, haft lite mer energi från början.
För mig, var det nog en blandning av de överväldigande valmöjligheterna, samt en okunskap som satte stopp. Nu känner jag nästan att jag missat tåget, nästa kull nyanlända i Lund har anlänt och det är deras tur att lära känna stans studentliv. Jag försöker återigen hejda de jobbiga känslorna och intala mig om att det är lite bisarrt och oberättigat att känna såhär efter bara ett år in i studierna. Något annat jag intalar mig om är att jag vet att jag inte är en person som har orken att vara så flitig. Jag älskar att ha lugna kvällar, käka en tidig middag, kolla på en serie och sen slagga tidigt. Jag är inte den som köttar efterfest varje utgång, jag är den som drar en irish exit någon timme innan stängning. Varför vill jag uppnå ett orealistiskt ideal som jag inte ens önskar?
Motreaktioner på videorna är ju faktiskt många. Bland alla Lundatjejer på Tiktok finns det videos som beskriver en dag i Lund på ett sätt som stämmer överens med mig syn på studentlivet. Dagar med försovning, dålig studiemotivation och en lugn hemmakväll själv. Kommentarsfältet är fyllda med tjejer som jag. De känner igen sig, de tackar för att det här perspektivet också lyfts. De lugnar min sinnesstämning något.
Artikelns tes blir tillslut att de här känslorna är obefogade. Det är inte rimligt att efter bara ett år i Lund känna att det är för sent att engagera sig, det är inte rimligt att sträva efter att bli någon man inte är, och det är inte rimligt att jämföra sig med människor från tiktikvideos.
Jag försöker komma ihåg att trender växer fram och försvinner, saker överdrivs och förstoras – Jag sväljer ångesten och skrollar vidare.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Vera Kettner, Skribent
