Foto: Pixabay
I skolan läser jag engagerat Carole Patemans texter för att förstå och ifrågasätta samhällets orättvisor. Men när kvällen närmar sig och jag slår på Paradise Hotel försvinner hennes skarpa analyser från min tankebana. Istället njuter jag av ett program där maktstrukturerna som jag nyss kritiserat istället återskapas och förstärks – utan att jag lyfter ett finger.
Reality-TV går hand i hand med hösten och dess vardag. När livet mestadels kretsar kring matlådor, långa dagar på biblioteket, tentaplugg och andra måsten, är vi många som söker tillflykt i realityns värld och i synnerhet hos dess drottning: Paradise Hotel.
Varje gång Rebecca Stella melodramatiskt levererar sin ikoniska replik, “Och kom ihåg – allt kan hända på Paradise Hotel” blir jag genast ivrig inför nästa avsnitt. Vem hänger löst? Vem blir förrådd i parceremonin? Samtidigt, i mitt eget liv, så är allt stabilt. Ingen hänger löst, ingen blir huggen i ryggen, och jag funderar mest på hur jag ska hinna läsa de åtta kapitlen jag ligger efter med i kurslitteraturen.
Säsong 16, som sändes våren 2021, avslutades abrupt efter att en av deltagarna anklagats för att ha begått sexuella övergrepp under inspelningen. Problematiken, som egentligen legat och bubblat under ytan genom alla säsonger – att bygga ett tv-koncept på sex, alkohol och en allmänt hetsig stämning – skulle till slut koka över. Lösningen på detta blev istället en politiskt korrekt variant av programmet som skulle främja jämställdhet och mångfald, men som istället togs emot som en slätstruken flopp.
Den här hösten är original konceptet tillbaka, återigen med Rebecca Stella i täten. Dessutom har många “all stars” kallats in för att förstärka känslan av det originella PH. Säsongen serverar fylla, högljudda bråk, intriger, romanser och avundsjuka på ett silverfat, precis som vi vill ha det. Alla verkar vara nöjda och glada över att detta synnerligen problematiska koncept är tillbaka och det fick mig att ställa frågan: Hur kommer det sig, att vi som tillhör en generation som utmärker sig för stark etik och medvetenhet när det kommer till frågor om just samtycke, feminism och integritet ändå år efter år dras till ett program som så ofta motarbetar dessa värderingar?
I många avseenden är vi stolta över de här värderingarna – de definierar oss som en generation som ställer höga krav på jämställdhet, samtycke och respekt för individens gränser. Men vi är också motsägelsefulla. När det kommer till reality som Paradise Hotel, som bygger på en kultur av sex, alkohol och dramatik, verkar vi plötsligt se mellan fingrarna. Skamlöst åtnjuter vi oss detta program, trots att de många gånger visar beteenden och attityder som går helt emot de ideal vi annars kämpar för. De sexuella övergreppen som den manliga deltagaren gjorde sig skyldig för i säsong sexton är bara toppen av ett isberg. Paradise Hotel normaliserar den patriarkala maktfördelning som präglar vårt samhälle, och det är inte att gå jämställdhetens riktning. Så varför tittar vi? Vi söker antagligen en plats där vi kan släppa på de strikta moraliska filtrena och få en andpaus i vår politiskt korrekta värld. Samtidigt lockar det förbjudna och kontroversiella, det är spännande och annorlunda. Men framför allt ger programmet oss en känsla av att vara både duktiga och smarta i jämförelse med deltagarnas ofta dumdristiga beslut.Jag tror att det är just därför vi älskar Paradise Hotel – för att det ger oss en chans att släppa loss vår inre moralpolis och bara luta oss tillbaka en sekund. I en värld där vi ständigt förväntas vara upplysta, progressiva och ta ansvar, är det något märkligt tillfredsställande att titta på folk som gör precis tvärtom. Vi tittar inte på Paradise Hotel för att det speglar våra värderingar, utan för att det låter oss koppla av från dem – om så bara för en stund.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Tamia Kakuli Lionell, Skribent
