Foto: Svea Malmros
Nu är det ungefär 10 månader sedan kontroversiella Javier Milei valdes till president i Argentina med 56% av rösterna. Milei kallar sig själv för världens första libertarianska president och har lovat att lösa den ekonomiska krisen i landet genom att såga av allt som är ineffektivt och dyrt i den statliga förvaltningen. Hur har det blivit såhär och vad blir kvar efter Mileis motorsågsparty?
I 2 av dessa 10 månader har jag befunnit mig i landet och försökt förstå mig på gåtan som är argentinsk politik. Jag har ofta sett Milei beskrivas som Argentinas Trump i internationella medier och tänkt att det är en dålig jämförelse; Trump är ju konservativ och Milei libertarian, men snarare än deras politiska inriktning verkar det vara positionen som “sanningssägare” som förenar dem. I båda länder har politiken glidit ifrån medborgarnas vardag och behovet av någon som upplevs “säga det som det är” har dykt upp.
I internationella medier är det också mycket fokus på de många quirks som den excentriske Milei har; valkampanjen där han slängde runt med en motorsåg som symbol för nedskärningarna han skulle göra, hans älskade döda hund som han har klonat och vars ande han rådfrågar i viktiga beslut, hans brist på nära familje- eller kärleksrelationer, hans kärlek för cosplay, hans tidigare karriär som konfrontativ TV-kommentator, hans sätt att skrika på och förolämpa sina motståndare – listan kan göras lång. Hur kan en sådan här man väljas till president egentligen?
Trots att Milei valdes till president med stor majoritet verkar det vara få som tycker att han är en vettig människa och han beskrivs ofta som “un loco”. Samtidigt verkar många överens om att det kanske är en galning som krävs för att få bukt på en inflation som i stort sett varit oavbrutet hög sedan början av landets senaste diktatur 19761.
Argentina är bland länderna med högst inflation i världen. Det gör det svårt att veta vad saker är värda och gör det nästan omöjligt att spara pengar eller planera en framtid. Människor som inte har råd att investera sina pengar i till exempel fastigheter får hitta andra strategier för att spara pengar. Det har bland annat vuxit fram en svart marknad för amerikanska dollar där turister kan växla sina kontanter mot argentinska pesos i olika gathörn runt om i Buenos Aires till en bättre kurs än vad banken erbjuder eftersom dollar håller värdet över tid. Under de två månaderna jag har varit här har priserna förändrats märkbart, och med över 8 olika växelkurser som beror på vem du är, hur du betalar, vad du köper och vart du får tag på dina pengar blir det nästan omöjligt att veta hur mycket man betalar för något. I restaurangmenyer står priserna i suddbar penna eftersom de ändras så ofta och det krävs tjocka buntar med 1000-pesos sedlar för att betala för en middag.
Enligt Milei och hans anhängare är det statens ineffektivitet och ett konstant underskott i statsbudgeten som har försatt Argentina i den svåra ekonomiska situationen. I den Argentinska väldigt stora statliga sektorn har vänskapskorruption varit ett problem. Problemet är så utbrett att ett uttryck har myntats för att beskriva de beräknat ca 200 000 personer som varje månad plockar ut en statlig lön utan att ha något faktiskt arbete att utföra – los ñoquis, eller gnocchisarna, som refererar till en tradition att äta gnocchi i samband med löning. Kombinationen av de stora statliga utgifterna och ett utbrett problem med svartjobb har lett till budgetunderskott. De senaste 20 åren har vänsterperonism varit den ledande politiska inriktningen och en stark välfärdspolitik har funnits, med kortare perioder av mer liberala ledare. Ingen har dock lyckats bli av med budgetunderskottet eller inflationen, och ingen har tidigare varit så extrem som Milei; statliga bolag har sålts, nedskärningar i offentlig sektor har gjorts, pensionerna minskats, subventioner som tidigare gavs ut för bensin, el, gas, vatten och kollektivtrafik har minskats eller tagits bort, kulturstöd har strukits, statsanställda avskedats, institut såsom kvinno- och diskrimineringsinstituten har lagts ned. Planen är att det ska resultera i positiva siffror i statskassan för första gången på väldigt länge. Samtidigt blir vardagen dyrare för de flesta. Milei själv menar att det är nödvändigt att det blir sämre innan det kan bli bättre, något han har varit tydlig med under hela sin valkampanj. Först ska inflationen stoppas, sedan kan den fria marknaden leda till tillväxt.
Samtidigt som många får det sämre har inflationstrenden sedan i april 2024 (då på 289,4% årligen) vänt nedåt, vilket vissa menar visar att Mileis drastiska åtgärder fungerar. Trots nedåtgående trend är inflationen fortsatt extremt hög. Kritiker anser att förändringen inte kommer att vara bestående eftersom det bara är en chock-reaktion på den ekonomiska recession som Milei startat.
Under Mileis 6 första månader vid makten ökade fattigdomen i landet med över 10 procentenheter. Det är den högsta fattigdomen på över 20 år, med mer än hälften av befolkningen nu under fattigdomsgränsen. Milei själv skyller på arvet från tidigare ledare. Enligt mina klasskompisar har antalet hemlösa ökat efter maktskiftet, och på det statliga universitetet jag går på har det varit regelbundna lärarstrejker och studentprotester mot de extremt låga lärarlönerna. Det finns en oro att nedskärningarna kommer leda till nedmontering av statliga gratis universitet i landet och att det bara kommer finnas privata dyra universitet kvar. Det har också varit stora demonstrationer i Buenos Aires där folk uttrycker rädsla för att förändringarna kommer leda till bakåtsteg i mänskliga rättigheter såsom rätt till hälsa, sysselsättning och utbildning, och att nedmonteringen av viktiga institut kommer leda till minskade rättigheter för minoriteter.
Milei har också lagt fram andra kontroversiella lagförslag, till exempel att han ska kunna stifta lagar utan att rådfråga kongressen, allt för att kunna genomföra sin drastiska ekonomiska politik. Redan nu har han som president vetorätt i lagstiftningsfrågor, som vid användning gör att det krävs ⅔ majoritet i kongressen istället för en enkel majoritet för att få igenom lagändringar. Något han redan har använt flitigt bland annat för att stoppa höjningar av pensionerna och finansieringen av universiteten.
Milei har väckt starka reaktioner i Argentina. Vissa ser på honom som den förändring Argentina så länge behövt, andra som en populistisk ledare som hotar demokratin. Hela landet väntar med spänning på att få se ifall Mielis ekonomiska experiment kommer lyckas leda till långvarig förändring eller ej. Osäkerheterna inför framtiden är många. Kommer inflationen fortsätta att sjunka? Hur länge orkar Argentinas folk härda ut i det “sämre” innan de kräver en vändning till det “bättre”? Kanske mest aktuellt av allt är frågorna om vad, och vem, som man kan tänka sig att offra för en stabil ekonomi och vad som blir kvar av samhället efter nedskärningarna?
- Inflationen var som värst i Argentina direkt efter demokratins återinförande 1983 med en period av hyperinflation på mellan 2000-3000% årligen. I början av 90-talet stabiliserades läget något, men det har varit en fortsatt hög och konstant växande inflation de senaste 30 åren. 2021 var den årliga inflationen 50,9%, 2022 94,8% och 2023 211,4%, vilket ger Argentina en plats på topp 3 listan av högst inflation i världen. ↩︎
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Svea Malmros, Skribent
