Foto: Teo Widsell
Som nyinflyttad Malmöbo har buss 130 blivit en del av min nya vardag. Den slingrande busslinjen passerar till synes genom vartenda litet grannområde på vägen mellan Lund och Malmö, och även om resan är betydligt långsammare än andra alternativ kan jag inte undgå att tycka om den. Här får jag min mysiga lilla stund med Skånes småorter på bussen som tuffar på i max 40 kilometer i timmen; ingen motorväg där hela bussen andas av stress.
Men.
En kväll är hon där. Den galna kvinnan. Direkt när hon går på bussen i Burlöv Center förändras
något: hon snor min trevliga lilla stund. Genom att genast anklaga chauffören för att vara sen (det
var han inte!) och därför vägra betala, klampar hon in och slår sig ner några platser för nära mig i
min smak. Åh Nej. Som tur är sätter sig busschaffisen direkt emot och berättar att han inte åker
innan hon betalar. Salvor av svordomar för olämpliga att upprepa strömmar ur hennes mun. Hon
börjar skrika om att hon minsann är advokat och ska stämma honom, och en förvirrande
långrandig förklaring om att hon både bor i Malmö och i London. Det är någonstans här jag inser
att denna kvinna inte bara har druckit några öl för mycket, utan hon är på riktigt mentalt instabil.
Fler glåpord. Hon går till slut fram och betalar, men läget är inte på något sätt över. Bussen rullar,
men hon har den i sitt grepp. Kastar mordiska blickar lite här och var, skriker något mer, går runt i
bussen. Någon måste göra något. Jag själv, som ofta tänker att jag borde vara den personen som vågar göra det jobbiga, viker mig direkt. Skruvar upp volymen på musiken ännu lite till, och
försöker undvika hennes blick. Samtidigt är man människa och vill veta vad som ska hända: ena
hörluren ur.
Då händer det. En hjälte uppenbarar sig framför mig. Jag kan knappt andas. Killen vänder sig till
kvinnan och säger åt henne att sitta ner och hålla tyst, och att visa lite respekt för chauffören och
andra på bussen. Hon går direkt fram till honom och börjar sin visa för att demonstrera vilket stort
svordomsvokabulär hon har. Jag tänker att det är kört, och sjunker ner i stolen igen. Men då
kommer någon till, och någon till. En efter en börjar dessa medpassagerare, gamla som unga, att
skälla ut kvinnan. Det skulle vara en lögn att säga att detta gjordes med sakargument i lugn ton,
men jag har en känsla av att det inte är så det går till på bussarna mellan Lund och Malmö. Det är
ett laglöst land, och sådana är reglerna. Men där och då bryr jag mig inte, för ögonblicket är så
starkt. Mitt älskade civilkurage, trots att jag själv inte deltar, lyser upp bussen och fullkomligt
krossar denna kvinna. Hon blir tyst. Försöker återigen, men ärligt talat lite mesigt, och får direkt
mothugg. Freden på 130:an är åter.
När bussen nästa dag närmar sig Burlöv Center är jag på helspänn: både i rädsla och nyfikenhet.
Kommer hon dyka upp? Bussen stannar, bussen går, men kvinnan är inte där. Kanske vågar hon
inte, kanske får hon den hjälp som jag genuint önskar henne. Oavsett sitter jag där, och har min lilla
trevliga stund.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Tage Samuelsson, Skribent
