Foto: Olivia Lewan
”Våga vägra Linkedin” säger min bästa vän och jag instämmer. Finns det inte något sjukt
ogenuint med den appen? På appen får jag det att låta som att mina livserfarenheter berikat
min personlighet och utvecklat mina färdigheter. Jag skriver att jag jobbat på restauranger
och hur det har utvecklat mina ”skills”, såsom stresshantering, teamwork och bla bla bla.
Men vilken svensk ungdom har inte jobbat på en restaurang? Låter det inte ogenuint och
självgott att beskriva det som någonting som gör just mig speciell?
Att jag backpackat i några månader har jag på Linkedin beskrivit som något som skiljer mig
från alla andra, gör just mig unik och som gett mig prislösa erfarenheter. Visst det var kul att
resa och jag fick uppleva spännande saker. Men är det så speciellt och berikande som jag
beskriver det på min Linkedin profil? Nej. Jag var bara uttråkad på mitt sabbatsår, och driven
av min egna egoistiska nyfikenhet bestämde jag mig för att resa iväg. Dessutom är det väl
just att backpacka som alla gör efter studenten. Det är bara tack vare att jag växt upp i ett
land som 1) har ett starkt pass, 2) starkare ekonomi än länder i andra världsdelar, och 3) ger
ungdomar möjligheten att i tidig ålder bli mer ekonomiskt oberoende jämfört med andra
länder, som jag ens kunde bege mig ut och resa. Den som genomskådar Linkedin borde väl se
att det om något bara är personlighetslöst, och helt ärligt priviligierat, att jag på min ”career
break” har backpackat.
Det värsta är dock att nu när alla (inklusive jag själv som inte vågade vägra utan föll för
grupptrycket) i vår ålder har Linkedin, känns det som att de relationer vi bygger alltid har en
skugga av egenintresse. Vi bygger inte endast relationer för att vi bryr oss om människan vi
har framför oss. Vi ser profilen personen har skapat av sig själv online, vi ser vilket nätverk
människan har och slutligen ser vi hur den Linkedinversionen av personen någon gång i
framtiden kommer att kunna främja oss och vår karriär. Vi kanske till och med fortsätter
vårda relationer med människor vi egentligen inte bryr oss om, bara för att den personen
kanske har någon användbar kontakt.
Visst, att tänka på sitt egenintresse är knappast något nytt. Kanske har vi fortsatt haft kontakt
med en oskön DJ för att få lista, men med Linkedin når egenintresset en ny nivå. Det börjar
genomsyra våra liv och alla de relationer vi bygger. Linkedin gör oss till karriärhungriga,
egoistiska och jobbigt skrytiga människor. Vi gör ingenting utifrån vårt eget ärliga intresse,
eller den altruistiska viljan att hjälpa någon annan. Främst gör vi absolut ingenting i tystnad.
Alla våra erfarenheter vill vi rapportera om, och syftet att bygga upp en version av oss själva
som är attraktiv på arbetsmarknaden lurar alltid i bakhuvudet. Jag kanske är alldeles för
dramatisk men det hela har en American Psycho känsla, där ytan är det enda som spelar roll.
Är jag då moraliskt korrupt som laddat ner Linkedin trots att jag är så emot det? Ja, jag har
sålt min själ till djävulen och i utbyte fick jag möjligheten till en karriär. Jag har lagt ner
timmar på att bygga upp ”Linkedin-Olivia” med alla hennes erfarenheter som gör henne
SÅÅÅ speciell och unik. ”Wow vilken tjej” kommer min framtida arbetsgivare tänka… ”Hon
har backpackat och jobbat på restauranger… hon måste verkligen vara en på miljonen!”. Med
det sagt så kan alla som mot förmodan tagit sig hit i texten connecta med mig på Linkedin
(Olivia Cerulli Lewan). Jag har ju trots allt övergivit min moraliska kompass och ska nu bli
så ogenuin, skrytig och jobbig som jag kan! En riktig Patrick Bateman-lik finance bro!
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Olivia Lewan, Skribent
