Foto: Unsplash
Det är en grå och mulen dag i november. Jag kliver på pendeltåget till Malmö som är försenat för femte gången denna vecka, sätter mig på första lediga plats, tittar ut genom fönstret och tåget börjar sakta rulla mot Malmö. Mobilen plingar till i fickan, det är ett sms från en av mina närmaste vänner hemma i Göteborg. “När kommer du hem igen, jag saknar dig?”. Liknande meddelanden med samma klang och innehåll har dykt upp i mobilen titt som tätt sedan jag flyttade till Lund för drygt ett år sedan; “När kommer du hem igen?” “Det var så längesen vi sågs!” “Det är inte som det var när vi var yngre…”
Jag stoppar undan mobilen, tittar återigen ut genom fönstret och ser världen flyga snabbt förbi. Om jag bara skulle ta tåget i motsatt riktning, cirka 3 timmar upp i landet, kommer jag istället till staden där jag vuxit upp, hemstaden skulle jag vilja kalla den. Jag vet ännu inte vad ett lämpligt svar kan vara på dessa meddelanden. Skuldkänslor och saknaden efter nära och kära spökar hos mig ibland, kanske är det hemlängtan, kanske är det längtan efter ett hem som inte längre finns på samma sätt. Samtidigt slås jag av en främmande känsla: Vad räknas egentligen som mitt hem?
Livet som student känns ofta fartfyllt, stressigt och en termin går allt för ofta alldeles för fort. Man hinner knappt infinna sig i sitt sammanhang innan det är dags att packa väskan inför jul eller sommarlov på annan ort. Jag har länge funderat över denna intressanta kamp mellan Lund och hemstaden. Lund är en fantastiskt vacker stad som under hösten och våren erbjuder ett sprudlande studentliv vilket lockar många. Bland många unga vuxna finns en stark vilja att få inkvartera sig på ett korridorsrum, klä upp sig i aftonklänning och spatsera till AF-borgen i självsäker stil. En lika stor vilja finns det att ta sig ifrån Lund när staden visar sin mindre charmiga sida. Under sommaren när de flesta nationerna stängt och sommarhettan steker så känns Lund inte lika lockande. Då blir hemstaden helt plötsligt essentiell, för där kanske avståndet till en badplats är något närmare än i Lund. Det är bara att säga stort grattis till föräldrar, vänner och morföräldrar. Vi är äntligen hemma igen, men bara över sommaren…
När jag väl är tillbaka i hemstaden igen det slår mig att tiden hemma känns som en parentes, ett liv som satts på paus och snart kommer återupptas igen. En något rotlös tillvaro utan riktiga rutiner eller syfte. Vänner har flyttat längre bort, vänskapsband har skadats av distansen och föräldrarna har skaffat sig ett eget liv utanför oss barn. Men mitt barndomshem finns kvar, helt orört. Barndomsrummet står där, barnsligt inrett och stökigt. Allt känns bekant men ändå främmande på samma gång, och besöken hemma blir aldrig riktigt som jag föreställt mig.
Vipps är sommaren över och jag sitter på tåget ner till Skåne igen. Jag kommer in i rutinerna jag saknat så mycket när jag varit borta. Jag sitter och pluggar på mysiga cafeer, äter goda middagar med vänner och jag studerar, något abstrakta, teorier om världen i mina tunga läroböcker. Jag njuter av den tillvaro jag har skapat mig här, mitt eget lilla sammanhang och kanske är Lund hemma ändå, för tillfället i alla fall. Samtidigt är det bara ett begränsat antal år som mitt liv kommer se ut som det gör nu. Jag kan därför inte hjälpa att se bortom åren som student och fundera på framtiden. För framtiden som den ser ut just nu kommer nog att innehålla mycket mer borta än hemma. Utbyte, praktik, framtida anställningar, spännande nya möjligheter. Framtiden målar upp sig framför mig, färgstark och spännande, men troligtvis kommer denna utspela sig många, många kilometer från hemstaden. Samtidigt värker det i bröstet när jag tar upp mobilen i fickan och läser min bästa väns meddelande på nytt: “När kommer du hem igen, jag saknar dig?”
Ja du min vän, den som det visste. När får jag återigen känna mig hemma på samma sätt som man gjorde när man var barn? När kommer jag veta var jag ska bo i framtiden, var min utbildning ska ta mig och vem jag kommer att bli? Kanske jag aldrig kommer hem igen min vän, inte på sättet vi båda föreställer oss och längtar efter. Det känns som det kommer ta många år innan jag på riktigt kommer hem igen. Men det skriver jag inte såklart utan svarar bara med: “Jag vet inte“. Sen plockar jag ihop mina grejer och stiger av pendeltåget på väg mot en ny dag fylld av lärande, läsande och längtan hem.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Fredrika Andersson, Skribent
