Foto: Pixabay
Under sommaren 2021 blev jag förälskad. Det var varken första eller sista gången, men vad som gjorde det annorlunda den här gången var att det var i en plats. Vår familj var på roadtrip genom Sverige och vi besökte Studentstaden med stort S. Och nej, det var verkligen inte Uppsala. Jag hade förälskat mig i Lund.
Jag var mitt i gymnasiet när jag bestämde mig för vart jag ville plugga efteråt. Lund kändes bara rätt. Som kungen en gång sagt: ”det var nånting som sa klick”. För lite mer än tre månader sen så påbörjades vad vi kan benämna som ”det arrangerade äktenskapet”. Jag flyttade hit och var redo att få alla mina förväntningar uppfyllda. En av förväntningarna (eller kanske snarare förhoppningarna) var att flytten hit skulle innebära att hitta hem genast.
Men det är skillnad på att ”hitta hem” och att ”hitta ett hem”. Det sistnämnda är det som folk försöker med på AF Bostäder eller Facebook inför nästa termin. Att däremot ”hitta hem” är inget som sker över en natt. Man kan ha ett hem, utan att höra hemma någonstans.
Att höra hemma kan på engelska översättas till ”to belong”, alltså att man är en del av något större än en själv. Under mänsklighetens korta stund på planeten har vi försökt hålla ihop på ganska många sätt: genom nationalitet, religion, etnicitet, släktskap, samhällsklass, övertygelse och så vidare. Men hur ska vi som studenter höra hemma? Alla är ju så olika, kommer från vitt skilda platser i Sverige och världen, har sin egen historia – hur hittar lilla jag en plats att höra hemma?
Här är den roliga detaljen: det finns inget svar på den frågan. Vad vi lär oss från dag ett som studenter är ju att det inte finns ett svar på en fråga, fler svar kan vara rätt samtidigt. Det som är viktigt är hur vi kommer fram till svaret. Samma sak gäller hur vi hittar ”vår plats” i universitetsvärlden; det är upp till lilla mig att ta reda på det – på egen hand. Känns det inte rätt så prövar man något nytt. Det är det fina och jobbiga: vi är fria att välja, vilket också gör valet svårt.
Jag är fortfarande på min första termin i universitetslivet. Äventyren har redan varit många, utekvällarna långa och helhetsintrycket är svårt att fånga. Jag har definitivt inte ”landat” i livet här och hoppas att jag aldrig gör det heller. Det skulle ju innebära att man blir för bekväm och slutar upptäcka alla de skatter den här staden har att erbjuda. Ironiskt, eller hur? Här har jag pladdrat på om att hitta hem och höra hemma – ändå vill jag inte riktigt nå det målet. Inte än. Man säger ju att det inte handlar om målet utan resan. Kanske gäller nåt liknande när vi bygger upp ett liv som studenter: man kan inte hitta ett hem – man skapar det.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Valdemar Sfeir, Skribent
