Foto: IDA OTTOSSON, MAGNUS AND FRIENDS
Vad är det som försiggår? Vi har att göra med en B-psykos hos reseutskottet. Först Budapest, sedan Berlin och nu Baleal? Och vad gäller framtida resor verkar besattheten kring bokstaven B vara fortsatt tongivande – Lupef styr även skutan till alpbyn Bad Gastein nästa år. Denna bokstavsmani är såklart en förunderlig slump, men kan den ändå vara ett vinnande koncept? Jag var med när Lupef besökte surfbyn som börjar på B och anser mig därför ha mandat nog att yttra mig i frågan.
Enligt B-principen så är det alltså Baleal man hamnar i om man strävar efter surf. I denna by vid Portugals kust smyckas huvudgatan av surfbutiker, surfmotell och surfskolor på löpande band. Våtdräkten är så ständigt närvarande att den närmast går att betrakta som en folkdräkt. Och eftersom vi inte bemästrar surfningen själva fick vi tre instruktörer till hjälp. För mig föll lotten på Federico, en surffanatiker av episka proportioner. Ett original till människa som tar uttrycket “trivas som fisken i vattnet” till nya höjder. Han föddes på en surfbräda och skulle förmodligen kunna överleva på bara sjögräs och adrenalin. Eller i alla fall är detta intrycket vi fick. Särskilt när han, mitt i mitt i en lektion, kunde låta en ofantlig våg skölja över honom, stå orörd kvar och vråla “I am the ocean” innan han dök in i nästa våg. Denna solkyssta och långhåriga figur i femtioårsåldern redogjorde sakteliga för sportens grundsteg. Ett flaxande kroppsspråk och intensivt gapande med fraser som “ass to the sky” och “look to the wave”. Efter mer än en timme på stranden av vurmande för surfen släppte Federico oss ut i vattnet med de uppmuntrande orden “only positive vibes”.
Detta visade sig vara ett uttalande utan någon som helst förankring i verkligheten. Detta vattendjurs gestikuleringar lät sig inte vänta när vi misslyckats med surfkonstens ädla regler. När vi, eller åtminstone jag, placerat mig för långt fram på brädan, paddlat för sakta eller satt fel fot fram så hytte han med näven i luften, skakade på huvudet och brölade ens namn för kung och fosterland. Tänk er matadoren i Ferdinand, den motståndare som trasar sönder sina kläder och sliter av sig håret när Ferdinand inte vill stångas. Fast i en portugisisk kontext, där matadoren är en excentrisk surfinstruktör som tar surfning på högsta allvar. Jag blev Ferdinand och helst av allt ville jag bara sitta vid min korkek och lukta på blommorna.
Min korkek blev havsvillan, det boende där vårt Lupef-gäng på femton personer huserade. Ett fyra våningars radhus nära stranden med fantastisk havsutsikt från ett flertal balkonger. Här blev vi bortskämda med frukost varje morgon, dagligt dammsugna rum och ett flertal middagar. En så bekväm tillvaro att dagarna sällan innefattade några större förflyttningar än de mellan villa och strand. Undantag blev ett stopp på den fyndvänliga second hand-butiken i grannbyn samt ett besök på en vingård där vi fick prova goda viner under ledning av en charmant vinkonnässör. Utöver detta tillbringade vi även en eftermiddag och kväll i Lissabon. En huvudstad som fångade hela sällskapets hjärtan med sina pittoreska gränder, läckra sangrior och levande torg. Timmarna som blev över efter de dagliga surflektionerna förgylldes med rafflande Uno-spel, kopiösa mängder toast och daglig bevakning av Paradise Hotel. Vardagen i Portugal blev en flykt från studiernas allvar, och kanske även från den lilla prestationsångest som surfningen emellanåt innebar.
Dag två med Federico var i liknande regi som den föregående. Hans verbala kommunikation, en mycket högljudd sådan, brast ofta på faktumet att den levererades på väldigt långa avstånd. Inlärningsprocessen försvårades med råge av att kritiken ropades under tillfällen när man under ytan bearbetade en kallsup eller när man desperat duckade vågor. Vid de fall där jag inte haft bröstet tillräckligt högt upp, glömt att kolla åt vågens riktning eller återigen satt fel fot först på brädan möttes jag av uttrycksfulla missnöjesyttringar. Han plaskade med händerna hårt i vattnet, höjde händerna mot skyn och framförde fraser som “what are you doing?” och “am I speaking chinese to you?”. Trots goda tips ledsnade vi totalt på denna tvära attityd – här rådde konsensus hos nästan alla som hade Federico som coach. Därför vände vi oss till de andra instruktörerna, som var urgulliga svärmorsdrömmar, för att förklara att handledningen inte helt föll oss i smaken.
Efter tillsägelsen var vi alla, till vår förvåning, överens om att ett skifte hade ägt rum. Federicos hårda ton hade dämpats och ribban för hans godkännande sänktes avsevärt. Det krävdes inte längre stordåd som förut för att han skulle strössla med tummen upp och high fives. Några dunkar i ryggen och hejarop fick mitt agg mot vår coach att så småningom ebba ut, och den fick mig att faktiskt njuta av surfen. Efter allt mitt eländiga jämrande om denna vansinniga surfmogul, så tvingades jag tillslut, mot mina vänners häpenhet, erkänna att jag såg charmen i Federico.
Denna oefterhärmliga karaktär hade alltså lärt sig att bli snällare! Och jag lärde mig att kontrollera brädan i ett antal sekunder på grunt vatten, en surfning så gott som någon. Dessa två förändringar till det bättre, samt gassande sol och nya bekantskaper, ligger till grund för min resebedömning. Efter denna resa måste jag slå ett slag för B-principen. Städer på B är ett helt enkelt ett vinnande koncept. Men var går nästa resa? Bangkok, Barcelona eller kanske Borås? Oavsett verkar gänget i reseutskottet ha knäckt koden för framgångsrika resor och det är bara att lyfta på sin hatt och hänga med på nästa.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Isak Wickholm, Skribent
