Foto: Åke E:son Lindman
Alla som haft oturen att ha någon sorts konversation med mig har troligen fått höra om de 3 åren jag och min familj bodde i Prag, huvudstaden i Tjeckien. Jag flyttade dit som 9-åring och flyttade därmed hem när jag var 12 (9+3=12, märks att jag har läser nek2), och flytten dit var definitivt en av de mest dramatiska perioderna i mitt liv, men jag tror faktiskt att flytten hem har haft en större påverkan på vem jag är idag. Flytten hem är i alla fall något jag reflekterat över betydligt mer under åren.
Att flytta till Prag var, dittills, det absolut läskigaste jag någonsin hade upplevt. Efter att ha haft en 5 min promenad till skolan hela mitt liv och knappt rört mig mer än 5 km bort från mitt hem i vardagen, var en flytt till ett land över 1 000 km bort minst sagt skräckinjagande. Något som jag alltid tänkte på var dock att detta inte skulle vara för evigt. Vi skulle flytta tillbaka till samma hus, jag skulle få träffa mina vänner igen, vi skulle helt enkelt flytta hem. Den tanken var något jag väldigt ofta återvände till under de åren, och, till slut, blev den sann. Vi flyttade hem, tillbaks till samma hus och jag började mellanstadiet med min bästa vän, så slutet gott, allting gott helt enkelt. Eller?
Nu kanske det låter som om jag konstant ville lämna och flytta tillbaka till Sverige, men så var självklart inte fallet. De första månaderna var de svåraste, men med tiden lärde jag mig språket (engelska, jag gick på en engelsk skola, jag kan inte ett ord tjeckiska), jag lärde känna mina klasskompisar, fick vänner och jag upptäckte att Sverige är jävligt dålig på att fira halloween. Men hur allt detta skulle påverkas av min oundvikliga flytt tillbaka till Sverige var något som jag inte ens insett förrän min allra sista termin i Prag. Jag visste att oavsett vad skulle jag flytta tillbaka till Sverige och kunna återvända till det liv jag hade innan vi flyttade. Men det var under min sista termin som jag började inse att detta även skulle innebära att jag nu lämnade det liv som jag hade i Prag, och att det var något jag aldrig skulle återvända till.
Jag kände mig fast i någon slags konstig limbo där jag längtade efter att få flytta tillbaka hem, men detta innebar att jag behövde lämna det hem jag hade nu. Det här är någonting jag fortfarande tänker på. Helt plötsligt skulle jag lämna ett hem som jag aldrig skulle återvända till, något som var helt nytt för mig då. Jag var inte direkt ledsen under den här tiden, kanske för att jag ändå var väldigt glad att få flytta tillbaka till Sverige, men jag tror mest från chocken att jag först då förstod att det här främmande landet hade blivit mitt hem utan att jag ens insett det.
Jag hade hört talas om uttryck såsom “home is where the heart is” och “home is where you make it”, men jag tror inte att jag riktigt förstod dom förens då, framförallt inte att det skulle kunna ske utan att jag ens var medveten om det. Förhoppningsvis har jag gett dig (du som läser) något att fundera över. Jag är rädd att jag själv inte har mycket mer insikt in i detta än att påpeka mina upplevelser, 10 år senare och jag är inte direkt närmare ett svar nu än var jag var då.
Kanske är det så att allt som krävs för att en plats ska bli ett hem är att man vänjer sig vid den?
Jag tänker fortfarande ofta på de här 3 åren, och jag vet heller inte riktigt hur stor påverkan de har haft på mig som person idag. Det enda jag vet säkert från mina år i Prag är att den bästa parken för att hitta coola pinnar man kan fäktas med är Petřín.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Axel Alterius, Skribent
