Foto: Unsplash
Jag skrollar allt oftare igenom albumet ”Barndomsbilder” på min telefon och fastnar vid bilderna från Kenya. Det som då var mitt hem är numera bara bilder på en skärm. När jag minns min tid där, växer en längtan inom mig – som om något väldigt viktigt fattas. Är det bara nostalgi, eller är det ett behov av att hitta tillbaka till mig själv och de rötter som en gång formade mig?
Jag är tre år och sörplar i mig det genomskinliga spadet från Mwikalis kycklinggryta. Vi är hemma hos min mammas faster och hon pratar högljutt med sin son på något främmande språk jag inte förstår. I bakgrunden spelar Ben 10 på den gamla tjockteven och min bror blänger med stora hundögon på den knastriga skärmen.
Jag är sex år och får en get i present. Han är lite skygg, men ibland lyckas jag klappa honom inne i hagen. Utöver getterna så har morfar en massa spännande saker på sin farm. Bananer, ett vattentorn, kycklingar och så lär jag mig om en ny växt som, konstigt nog, får många kenyaner att somna i hans trädgård. Jag undrar varför.
Jag är åtta år och den brinnande solen sjunker sakta ner bakom grödorna i horisonten. Morfar, i sin vita särk och stora solhatt, slår sig ner vid plastbordet tillsammans med de andra gubbarna. De skrattar och skvallrar medan de dricker Tusker ur glasflaska. Jag och min bror samlar på öl-kapsylerna som läggs på hög under skymningen.
Jag är elva år och har fotbollsmatch på Farasi Lane under regnperioden. Mina vita fotbollsskor jag fått i födelsedagspresent blir orangea eftersom fotbollsplanen saknar gräs och istället består av röd jord som nu blivit till gyttja.
Jag är tretton år och går barfota genom djungeln med min kompis och hennes hundar, på väg mot en hemlig bäck som hon vill visa mig. Det känns läskigt att gå utan tofflor. Tänk om jag trampar på något farligt djur? Hon intalar mig att hon gått barfota här så länge hon kan minnas och aldrig trampat på några farliga djur.
Mina minnen tar slut här, och det har nu gått nio år sedan jag var i Kenya. Den plats som en gång var en så stor del av mig är nu blott ett minne. Ju äldre jag blir, desto mer har jag upptäckt att dessa minnen har utvecklats till en förfärlig längtan, den liksom gnager. Kenyas frånvaro är som ett stort hål inom mig, ett hål som bara väntar på att fyllas.
I och med att denna längtan växt sig större och större under de senaste åren, så frågar jag mig nu: vad exakt är det jag längtar efter? Faktum är att det kanske inte ens ska beskrivas som längtan utan som saknad. Saknar jag barndomen? Är jag helt enkelt nostalgisk? Jag är ju för ung för att sitta och vara nostalgisk över min barndom, så jag intalar mig själv att det handlar om längtan. Jag längtar efter att känna smaken av det supersöta chaiteet utspätt med massor av mjölk tillsammans med oljiga och frasiga mandazis. Jag längtar efter att träffa min släkt – mina kusiner, moster, sysslingar, vänner och alla ”uncles” och ”auties” som inte är mina morbröder eller mostrar i genetisk mening. Jag längtar efter att andas in den krispiga Nairobi luften, bada i Indiska oceanen och höra monsunregnet smattra mot plåttaken. Det känns inte längre som en längtan utan som ett behov.
Jag är i alla fall inte ensam i min saknad av barndomen och längtan att få återvända till mina rötter. Det är någonting människor strävat efter i alla tider. Att åka hem till familjegården, besöka lågstadieskolan, släktforska eller skriva böcker om barndomen är vanliga symptom på identitetssökande. Att hitta sin identitet är inte alltid enkelt, och det slutar ofta med att vi söker oss tillbaka till barndomen för att förstå vilka vi är idag. Jag har insett att det är naturligt, inte skamligt, att se tillbaka och vilja återvända. Det är ett kraftfullt sätt att förstå vilka vi är och att hitta vår plats i världen.
När jag tänker på Kenya, tänker jag inte bara på en plats, utan på en känsla – en trygghet och en värme i de enkla stunderna. Som barn var Kenya en plats där jag åt Mwikalis kycklinggryta och lekte på morfars farm, där morgonluften var krispig och jorden var röd som blod. Nu har detta hem blivit en fjärran dröm, en längtan som aldrig riktigt lämnar mig ifred. Det är inte bara platsen jag saknar, utan dess koppling till mina rötter – till min släkt, traditionerna, och min barndoms dofter och ljud. Det är dags att fylla det där hålet inom mig nu, dags att återvända hem.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Tamia Kakuli Lionell, Skribent
