Foto: Vanja Johansson Kauppi
I och med min rubrik kan man tro att jag syftar på den faktiska vägen hem till Norrbotten. Känner man mig vet man att det inte är en dum gissning då jag spenderat rätt många timmar på att babbla om de logistiska val som finns när jag ska transportera mig hem. Även om det är både komplicerat och olyckligt, kommer denna text handla om något lite mer abstrakt. Om valet mellan mitt hem och livet jag egentligen vill leva. Mellan familj och karriär, mellan dröm och dröm.
Jag tror alla norrbottningar kan återberätta en historia om Euskefeurats toner en efterfest. Solens strålar som gör det svårt att avgöra vilken tid på dygnet det är, kanske i armkrok med en kär vän, sakta nynnandes att det är hit man kommer när man kommer hem. Det är en otrolig klyscha men med så mycket slagkraft att jag hade kunnat brista i gråt om jag tänkte på det för mycket. Det är nämligen något med norrbottningar och ordet hem. Man kan tänka sig att de största patrioterna är stockholmare eller göteborgare, men tro mig – det är vi. Rätt många kan nog vittna om hur jag fastnat i långa beskrivningar av Norrbotten med djup kärlek i ögonen. Som att det var ett slags fantastiskt väsen ingen förstår. Men det känns ju lite så, som en dikotomi som är både ofrånkomlig och hjärtskärande. Det är lite svårt att sätta fingret på vad det egentligen handlar om, men jag tror att relationen till vad hem är, blir betydligt mer komplicerad när man inte riktigt kan välja. Det är sedan länge att en karriär i vad du vill inte är förenligt med att bo kvar. Hem blir som en olycklig kärlek du egentligen vill ha, men måste komma över. Jag hade nog inte flyttat om samma möjligheter fanns där.
I det svenska språket tillhör “hem” ordklassen adverb. Det betyder att hem är en beskrivning på ett tillstånd, att vara hemma eller att inte vara hemma. Men för mig omfattar ordet hem alla ordklasser. Det är ett verb i och med att det är en handling och en process. Tror många kan förstå mig, att åka upp till norr är likt en religiös akt. Jag blir blödig exakt varje gång jag beskådar Luleskärgård från himlen och åter landar i det skogslandskap jag känner så väl. Jag vet inte ens varför, det är inte så att det kommer försvinna någonstans. Hem är ett adjektiv för det beskriver allt jag vet. Trygghet, värme, solidaritet, mitt land, min kultur och språk. Hem är den största kärleksförklaringen något kan ha. Ett axiom som omfattar allt min existens består utav. Finns inget ord med lika mycket tyngd.
Så en kan ju undra varför man lämnar, när ens relation till hemma genomsyrar hela ens person så fort man inte är där. Men det är förutbestämt att om man vill vissa saker så kan man inte vara kvar. Det är ingen hemma som är förvånad över att jag flyttat så långt för alla har ju gjort det. Det tar dock inte bort det faktum att jag saknar det varje dag. Alla jag sett under min uppväxt, alla som utgör den jag är och vad jag kommer att bli, finns inte tillgängliga när jag behöver dem. Att ses några dagar under jul, sen åker man hem på sommaren. Ingen förstår riktigt när man förklarar hur man har det, för de är ju inte där, och jag förstår inte riktigt dem. Jag saknar maten, skogen, luften, älven, hur man för sig och talar. Jag saknar att bli förstådd med en nickning, att vara runt människor som aldrig hävdar sig, aldrig tävlar om att vara störst. Ett folk som alltid hjälper till och ställer upp ovillkorligt. Men framför allt min familj.
Min favoritkommentar jag får av folk i Lund när jag berättar vart jag kommer ifrån är “men hur, jag hade aldrig kunnat bo så långt ifrån min familj”. Som att jag njuter av att missa alla födelsedagar och att ha “jag saknar dig” som automatiserat förslag på alla sms. Som att jag inte känner skuld för att jag inte vet ännu om jag någonsin vill återvända. Hur accepterar man att inte vara en del av deras liv, när de är hela ens liv. För det är ju dit man kommer när man kommer hem, men jag vet liksom inte hur det ska hänga ihop. Min saknad och romantiserande bild är ju bara ett sätt att kompensera för rädslan att jag nog inte vill tillbaka. Över att jag egentligen trivs så mycket bättre här. Men vad jag önskar att jag hade kunnat vara nöjd med ett liv i Norrbotten. Det hade gjort vägen hem mindre olycklig.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Vanja Johansson Kauppi, Skribent
