Bakvatten. Synonymer: Stillastående vatten; Hamna i bakvatten- bli efter i utvecklingen, stagnera.
Vad händer med en när den man älskar inte vill eller kan vara med en? När allt man har i livet är en radio som går sönder? När familjen slits sönder av den allra hemskaste av hemligheter? I debutromanen Bakvatten av Maria Broberg (Norstedts 2020) får läsaren följa en myriad av sammankopplade livsöden, som utspelar sig i Västerbotten från 40-tal till sent 00-tal. Vi får följa Assar, skogsarbetaren som blir kär i den äldre Margareta. Håkan, pojken vars stora idol och pappa Hebbe går bort, och som är med om något som drabbar honom genom hela livet, brodern Nilas död. Det är just den som hänger över hela bokens handling, vad hände egentligen med lilla Nilas?
I bokens inledande kapitel ligger den vuxne Håkan i sängen med sin tjej Petra. “Om hon fick veta, skulle hon lämna honom då?” tänker Håkan. Om hon fick veta vadå? Undrar jag som läsare, och exakt vad det är får man inte reda på här. Man får veta att något hänt med Nilas, att han inte finns mer. Att Håkan dragit upp honom ur bakvattnet och att han var tung som om han var gjord av bly. Man får veta att mamman lämnat familjen efter det som hänt: “Jag klarar inte av att vara här längre. (…) Jag ser ingenting annat än Nilas här hemma. Och jag ser dig, Håkan.” säger hon till honom. Vad läsaren däremot inte får veta är hur Nilas dog, och vad Håkans roll i det hela var.
Boken är uppbyggd på så sätt att huvudperson, perspektiv och tid skiftar från kapitel till kapitel, främst mellan Assars och Håkans perspektiv. Ur Assars perspektiv får vi se hur han under sent 40-tal blir förälskad i Margareta, som vi sedan får reda på är Håkans mamma. Vi får ur Håkans perspektiv läsa om Margaretas komplicerade relationer till först hans far och sedan till Nilas far Lars. Vi får läsa om hur det är att bli kallad lappjävel av någon som en gång var ens bästa kompis, och vi får läsa om hur det är att vara så ensam att ens enda underhållning och vän är en radio, och ens lillebror. En radio som går sönder, och en lillebror som går bort.
Skiftandet av perspektiv leder till att berättelsen konstant breddas, man får ta del av alla sidor av hur det är att leva i västerbotten under denna tid, men också hur olika syn man kan ha på en person. För Assar är Margareta hans livs kärlek, för Håkan är hon en frånvarande mamma. Som läsare får man på så sätt mycket förståelse för vilka karaktärerna är, man får ta del av gott och ont. Tänk hur mycket mindre komplicerade karaktärernas relationer till varandra hade varit om de fick samma helhetsbild som läsaren. Håkan ser ju inte hur mamman skiner upp när hon träffar Assar, han ser bara hennes tomma blick vid middagsbordet. Stundvis kan detta konstanta skifte i tid och handling vara lite svårt för läsaren att hänga med i, ibland behövde jag gå tillbaka och kolla i början av kapitlet för att se tid och plats, men eftersom detta grepp skapar en så mångfacetterad berättelse tycker jag inte att det gör något.
Boken både handlar om Nilas död, och handlar inte om den. Den diskuteras i början och i slutet, men i större delen av boken är den inte i fokus, då är det istället de andra karaktärernas livsöden som är det. Detta skapar mycket spänning, jag försökte hela tiden dra paralleller mellan det som hände och det hemska som jag visste skulle hända. Jag frågade mig hela tiden: Hur kan det här kopplas till Nilas död?
Så, vad händer med en när den man älskar inte vill eller kan vara med en? När allt man har i livet är en radio som går sönder? När familjen slits sönder av den allra hemskaste av hemligheter? Svaren på dessa frågor får vi av Assar och Håkan under bokens gång. Men vi får också så mycket mer. Vi får en fantastisk skildring av livet på den norrländska landsbygden under andra halvan av det förra århundradet. Vi får också reda på hur det allra hemskaste sker, hur ett barn dör. Vad livslång skuld gör med en människa, hur den får livet att stagnera. Hur livet påverkas av att man hamnar i bakvatten. Vad hände då egentligen med lilla Nilas? Den frågan tänker jag inte svara på, det jag istället tänker göra är att rekommendera boken till alla som söker en välskriven debutroman, som både skildrar stora livsöden och familjerelationer, men också en liten pojkes drabbande ensamhet, och vad den kan leda till.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hilda Molin Oliv, Skribent
