Illustration: Victoria Källström
En kylig kväll i mars satt jag på mitt rum och hade tråkigt. Vad gör man när man har tråkigt? Jo, man letar efter något att kolla på. Efter att ha ratat de flesta streamingtjänsters utbud mindes jag något jag läst om, och efter mycket tankeverksamhet rörande vad det faktiskt var hittade jag det: Vi barn från Bahnhof Zoo (Wir Kinder vom Bahnhof Zoo på originalspråk). När man googlar titeln kommer det upp bilder på ett gäng snygga ungdomar, iklädda coola kläder och med sugande blickar, som står lutandes mot en husvägg. Det fångade mitt intresse och jag tryckte på play.
Serien visade sig vara baserad på en film med samma titel från 1981, som i sin tur visade sig vara baserad på en bok (med samma titel). De alla handlar om Christiane F, en ung tjej bosatt i stadsdelen Gropiusstadt i Västberlin under 70-talet. Boken är författad av journalister som lyssnat på Christianes livsberättelse, den är alltså inte fiktiv.
I serien är Christiane lite utanför i skolan, hennes föräldrar var unga när de fick henne och har en stormig relation, hon letar efter något slags sammanhang. Det finner hon, när hon för första gången ansluter till gänget som står i rökrutan på skolgården, och träffar Stella. Stella är cool, det märker Christiane på direkten. Hon har en äldre pojkvän, och på helgkvällar går hon på disco och röker gräs. Christiane och Stella finner varandra, och Christiane dras in i Stellas värld. Hon går på klubb, röker gräs, provar piller och sedan LSD.
Christiane är ung, det är Stella också, men i Västberlins undre värld hittar hon det sammanhang hon så länge sökt. Och hon hittar Benno, hennes första stora kärlek. Christiane och Benno är oskiljaktiga, så det faller sig naturligt att Christiane, när hon för första gången hittat Benno med kanylen i armen, bestämmer sig för att också prova heroin.
Berättelsen är sorglig i sig, plötsligt står de båda unga tonåringarna vid den kända prostitutionsgatan Kurfurstendamm och säljer sina kroppar till äldre män, för att ha råd med heroin. Trots de otroligt sorgliga livsödena som utspelar sig, är serien genomgående glamorös. Visst, det handlar om unga tonåringar som prostituerar sig för heroin, men de har lyxiga pälsjackor och befinner sig konstant i ett smickrande rosa lysrörsljus.
Efter att ha sett serien kände jag mig uppfylld, dagarna gick men jag kunde helt enkelt inte släppa Christianes öde. Jag bestämde mig för att läsa boken, vilken visade sig vara svårare att hitta än jag hade trott. Efter lite letande fann jag den på Campusbokhandeln och började läsa.
Det som direkt slog mig var hur mycket mer påtagligt tragiken blir i bokform. Här saknades all den glamour som kantade serien, och när Christiane i serien både sett ut som och framstått som en äldre tonåring, är det klart och tydligt att hon i bokens början är tolv år gammal. Boken är skriven av journalisterna Kai Hermann och Horst Rieck som intervjuat den unga Christiane F.; den innehåller hennes livsöde. Den innehåller de flertalet gånger som hon bestämt sig för att bli ren, för att sedan när hon kommer ut på gatan för första gången bestämt sig för att “bara ta en sista spruta”. Den innehåller en ung flicka som dag efter dag får läsa i tidningen om vänner som dött på diverse allmänna toaletter i staden. Den innehåller utvecklingen från rädsla för att dö till likgiltighet, till hopp om att det ska ske.
Jag läste några recensioner av boken, och det var en som fastnade i mig. Recensenten hade gett boken en av fem möjliga stjärnor. Anledningen till detta var att hon tyckte att Christiane var så irriterande, att hon blev för trött på henne när hon läste om hennes konstanta återfall och totala likgiltighet till livets skörhet. Recensenten hade inte kunnat läsa klart boken, hon kände ingen sympati för Christiane.
Jag tycker att recensionen var talande för boken, talande för hur det var för människorna i Christianes omgivning. För visst fan blir man trött på henne, man tänker “inte kan hon vara så dum att hon faller för “bara en sista spruta” för femte gången?” och sen gör hon det igen, och igen, och igen. Man blir trött på att se hur hennes mamma kämpar, på att läsa hur hon ringer runt till behandlingshem och bönar och ber om att de ska ta in hennes trettonåriga dotter, hur hon lyckas, bara för att Christiane några dagar senare ska bryta sig ut, försvinna i några veckor och sedan plinga på mammans dörr med en tom blick och sticksår i armen. Man blir så otroligt trött på henne, och jag tror att det är orsaken till att den här berättelsen kommer finnas inom mig för alltid.
Något boken och serien har gemensamt är att de är porträtt av en stad. I boken beskriver Christiane tidigt hur Gropiusstadt inte var byggt för barn. Hon beskriver att det inte fanns några lekplatser, vilket tvingade barnen till att vara kreativa. De hittade en kulle som de roade sig med genom att cykla ned för, men då satte stadsdelsnämnden upp stängsel runt dem. Barnen tog sig igenom stängslet, men då täckte stadsdelsnämnden kullen med betong. Hon beskriver hur bristen på barnvänlighet fick dem att känna att de inte hörde hemma, hur den fick dem att konstant söka sig utåt, att bryta reglerna. Hur Gropiusstadt, kanske just därför, blev epicentrum för en heroinepidemi bland stadens tonåringar och unga vuxna.
Både seriens och bokens titlar innehåller namnet Bahnhof zoo. Bahnhof zoo, eller Zoologischer garten som är dess fullständiga namn, är en tågstation i dåvarande Västberlin. Jag har varit på Bahnhof Zoo flertalet gånger, första gången måste ha varit när jag var på besök i staden med min familj som tolvåring, och vi skulle besöka den närbelägna djurparken med samma namn. När jag sedan flyttade till Berlin var jag där igen, och när jag nu har läst serien och sett boken slår det mig hur lite av platsens historia jag märkte.
För mig var Bahnhof zoo slutstationen på tunnelbanelinjen jag ibland åkte. Det var en fin station i en ganska tjusig stadsdel, inte mer än så. Det har jag Christiane F. att tacka för. När boken kom på det sena 70-talet skapade den otroligt mycket debatt, att barn i en västeuropeisk storstad kunde leva så hårda liv hade ingen tidigare kunnat föreställa sig. Den här debatten resulterade i en sanering av stationen Bahnhof zoo, platsen som av Christiane utmålats som barnprostitutionens och heroinmissbrukets kärnpunkt. Nu märks det inte att hundratals pojkar och flickor stått lutade mot stationens väggar, i väntan på äldre män i bilar. Det märks inte heller hur många som legat avsvimmade på dess toaletter med kanyler i armarna, eller hur många polisrazzior som utförts där.
En kylig kväll i mars satt jag på mitt rum och hade tråkigt. Vad gör man när man har tråkigt? Jo, man letar efter något att kolla på. Jag letade, och oj vad jag hittade. Jag hittade en serie, som fick mig att hitta en bok, men mest av allt hittade jag en berättelse. Nu har det gått ett bra tag sedan jag läste boken, men jag tänker på Christiane ibland. Jag tänker på hennes mamma, på Stella, på hennes småsyskon. Jag tänker på det faktum att en tonårig heroinist kunde förändra så mycket, att hon kunde skapa samhällsdebatt genom att sätta sig ner och berätta sitt livsöde. Jag tänker på hur Bahnhof Zoo hade sett ut idag, om Christiane inte hade förändrat platsen.
Men jag tänker också på hur de här problemen inte försvunnit, bara för att det inte står pojkar och flickor lutade mot Bahnhof Zoos väggar betyder det inte att de inte längre finns. Var är de, och hur skulle deras berättelser kunna skapa förändring om de fick chansen?
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hilda Molin Oliv, skribent
