Bild: Unsplash, Rostyslav Savchyn
Restaurangen var nästan tom, nästan öde. Förutom han och hon var där endast ett ungt kärlekspar några bord bort. Det unga kärleksparet hade blickarna fästa på sina mobiler. Han hade koll på hur lång tid det gått sedan paret sagt något till varandra. De var nu uppe i fem minuter. Denna banala observation var dock inte det han fokuserade på i detta ögonblick. Det skedde bara i periferin. Istället låg hans fulla fokus på henne. Hon hade precis berättat nyheten för honom. Den ödesdigra nyheten, rättade han sig själv i sitt huvud. Nu satt hon mitt emot. Han försökte titta upp från menyn, men trots försöken att tvinga sina ögon att möta hennes kunde han inte. Det var fysiskt omöjligt.
Han hade på sig sin svarta kostym med röd slips till. Hon hade på sig sin mörkblå klänning med korta ärmar. Hur kunde hon ha gjort något sådant här? Mot honom? Han trodde han kunde lita på henne. De hade såklart haft sina duster, hon och han. De drog såklart inte alltid jämnt. Men under de senaste åren hade de ändå funnit varandra. De hade kunnat lita på varandra. De tyckte inte lika om mycket, men trots sina olikheter hade de inlett något vackert. Han hade litat på henne. Och nu skulle allt snart vara över.
– Var det skönt? Kändes det bra? frågade han lite syrligt, men fortfarande utan att möta hennes blick.
– Vad vill du att jag ska svara på det?
Hennes ögon var sorgsna, men hon hade inte gråtit. Hon visste vad hon hade gjort. Hon hade fattat ett beslut, och även om hon kunde medge att hon då och då ångrat det så var det ett beslut hon var tvungen att stå för.
– Jag vill att du ska veta, fortsatte han, att när vi sågs första gången trodde jag inte mycket om dig. Ingen av mina kompisar trodde mycket om dig. Hon är som de andra tjejerna i gänget, tänkte vi. Fokuserar på sociala medier. Går ut och festar under brinnande pandemi med influencerkompisar. Men sedan insåg jag att detta inte var sant. Jag insåg att du var annorlunda. Han tittade då och då upp från bordet och mötte kort hennes blick som var fortsatt stadig. Du var en person man kunde lita på. En person som sade vad hon tyckte. Till slut fann vi varandra, du och jag. Jag trodde att vi skulle hålla ihop för alltid. Men nu…
Han harklade sig. Och igen. Han fingrade på sin servett. Det gick hål i den. Om han försökte fortsätta prata nu skulle han inte kunna hålla tillbaka tårarna. Hon insåg detta, och gjorde det hon alltid gör. Hon avbröt honom.
– Du vet att jag egentligen inte ville göra det, men det var som om något pressade mig. Du vet också att Ebba manade på mig. Ebba övertygade mig om att det var en bra idé. Jag började fundera på det mer och mer. Sedan kunde jag inte hindra det längre, och det bara… hände.
Han knöt handen synligt på bordet och bet ihop. Hårt. Jävla Ebba, tänkte han. Det var inte första gången hon satte käppar i hans hjul. Ända sedan hon kom in i gänget för drygt sex år sedan hade hon varit en nagel i hans öga.
– Du vet att ett förlåt inte kan rädda det här, va? Han pratade nu med mindre darr på rösten. Den var mer stadig. Hård. Nästan elak.
– Jag vet, svarade hon. Jag ville aldrig att det skulle bli såhär.
– Nej, men nu blev det såhär ändå. Du har gjort ditt val. Du har valt riktning. Jag visste att du skulle lämna mig tids nog. Jag visste att du inte tyckte jag var bra nog för dig. Att vi var för olika. Men jag trodde inte det skulle ske på det här sättet.
– Vi är för olika, det vet jag att du också tycker, sade hon med en suck.
Hon pillade på en olivkärna och störde sig på att en bit från den fastnat mellan hennes hörntänder, men slog snabbt bort tanken.
– Vi var en enkel lösning när vi behövde varandra, du och jag, fortsatte hon. Nu behöver vi inte varandra längre. Jag har mitt. Och du har ditt.
– Jag behöver dig. Kan vi inte hålla ihop lite till? Ett och ett halvt år eller så? Efter det kan du lämna. Jag kan förändras. Jag har ju sagt det. Jag har ju visat det de senaste åren.
Hennes handlingar verkade han nu ha glömt bort. Han ville förändras. Han kunde förändras för henne. Han kunde ändra sig om det mesta, så länge hon stannade hos honom. Men det var för sent.
– Du vet att jag gjort mitt val, Stefan, sade hon med samlad ton och reste sig upp. Jag har bestämt mig. Jag måste gå nu.
– Du ska träffa dem andra, eller hur? Hans valpiga ögon stirrade nu rakt ner i golvet. Han kunde inte ens förmå sig att titta på bordet längre.
– Jag ska träffa Ulf och Ebba nu ja, svarade hon.
Hon blev allt mer irriterad. Hon var trött på att han visade svaghet. Att han jämt ändrade sig och vände kappan efter vinden, bara för att hon och de andra i gänget ville det. Alla förutom Nooshi, som ville att han skulle ändra sig åt motsatt håll. Detta var dock föga troligt.
– Ska ni diskutera förslaget om migrationspolitiken igen? Ska du skjuta ner mitt, Annie, Per och Märtas förslag ännu hårdare? Jag har ju sagt att vi ska strama åt invandringen, precis som ni vill. Jag lovar det. Och marknadshyror? Vi fixar det, den bollen är redan i rullning.
– Sluta, Stefan. Nu är det du som pratar käbbel.
– Kommer Jimmie vara där?
Nu stirrade han henne rakt i ögonen för första gången på flera minuter. Hans ögon var blanka. Det var tyst en lång stund.
– Ja, Jimmie kommer vara där.
Han kunde inte hålla tillbaka tårarna längre.
– Bara gå, Nyamko.
Hon tittade på honom en stund. Hon lade ett par sedlar på bordet, sedan vände hon sig om och gick. Hon hade gjort sitt val. Liberalerna ville ingå i en borgerlig regering 2022. En regering med stöd från ett parti hennes parti svurit att aldrig samarbeta med. Nu fanns det ingen återvändo. Liberalerna var förlorade.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Marcus Steneröd, skribent
