Bild: Mika Baumeister / Unsplash
“USA, Norge och nu Tyskland! Det är ännu inte klart, men allt pekar på ännu en framgång för progressiva/socialdemokratiska krafter, och motgång för den främlingsfientliga högern. Världen vänder blad – för social rättvisa och klimatomställning, emot högerextremism och rasism.”
Så skrev justitieminister Morgan Johansson om söndagens val i Tyskland, men kan vi med säkerhet dra samma slutsats som Morgan? Jag menar att läget är något mer komplicerat. Häng med när vi reder ut det tyska valet!
Valresultatet från Tyskland har rullat in, och precis som opinionen indikerat blev det en stom framgång för Socialdemokratiska SPD, och ett historiskt dåligt val för Angela Merkels parti CDU. Flertalet politiker, journalister och bedömare var på plats i Agendas studio för att dela med sig av sina tankar kring varför det gick som det gick. Att CDUs kanslerkandidat Armin Laschet ska ha utgjort en belastning för sitt parti var de flesta eniga om, likaså att SPD-ledaren Scholz ska ha varit en positiv kraft för sitt parti.
Det fanns dock också de som lyfte faktum att klimatet och ekonomin varit viktiga frågor. Något som kanske gynnat SPD och miljöpartiet De Gröna, som också de gjort ett bra val. Likaså talar vissa om att de svåra tiderna för Europas socialdemokrater nu kan vara förbi. Om Socialdemokraterna kan göra ett så starkt val i det konservativa Tyskland måste det väl betyda något, eller? Jag kommer här presentera en alternativ förklaring till att det gick som det gick. Släng alla djupa analyser i soptunnan, för detta valet avgjordes av personligheter!
Det kan vid första anblick verka konstigt att hävda att underliggande faktorer inte satte någon större prägel på 2021 års val. Statsvetare brukar vanligtvis ge en relativt stor roll åt diverse trender inom väljarbasen och det politiska samtalet när de gör valanalyser. Men i just detta val menar jag att det är felaktigt att lägga för stor vikt vid sådana faktorer. Så vad talar för att det skulle vara så? Jag vill börja med att lyfta fram faktum att den tyska valkampanjen inför valet varit ovanligt turbulent.
I början av året såg det ut att bli ytterligare en seger för kristdemokratiska CDU. Stärkta av uppslutningen bakom regeringen i spåren av coronapandemin låg CDU på dryga 35% i opinionen, ett bättre resultat än partiet fick i valet 2017. Tillfrågades väljarna om sin favorit-koalition föredrog de flesta alternativet CDU-De Gröna, då De Gröna redan då låg en bra bit över sitt förra valresultat. Framåt våren ökade De Gröna till ytterligare höjder och var i ett fåtal mätningar till och med största parti, då de till stor del växte på CDU och SPDs bekostnad. I spåren av framgången valde De Gröna att för första gången någonsin presentera en egen kanslerkandidat: Annalena Bearbock.
På den socialdemokratiska sidan såg det i början av 2021 mycket mörkt ut. Partiet var plågat av falangstrider, och låg så dåligt till i opinionen att nomineringen av Olaf Scholz som partiets kanslerkandidat av många sågs som meningslös. Sedan började det hända grejer. Efter en imponerande uppgång i opinionen följde en lika dramatisk nedgång för De Gröna, då kanslerkandidaten Bearbock dragits in i ett antal skandaler. Hon anklagades bland annat för att ha plagierat delar av den bok hon släppt inför valet, och att ha ljugit om delar av sitt CV. De Gröna tappade och CDU med Armin Laschet i spetsen började åter växa. Efter bara någon månad var det istället Laschets tur att åka på en skandal. Efter förödande översvämningar till följd av kraftiga skyfall i västra Tyskland som ledde till nästan 200 dödsfall, sågs Armin Laschet skratta i bakgrunden när Tysklands president höll ett allvarligt tal till nationen. Händelsen var det allvarligaste av en rad konstiga uttalanden den nya CDU-ledaren Laschet gjort, och den samlade effekten blev att opinionen vände nedåt för Laschets parti.
Med månader kvar till valet var alltså två av tre ledare för de partier som lagt fram en kanslerkandidat tyngda av skandaler och negativ publicitet knutet till dem som personer. Vid denna tidpunkt började SPD istället öka kraftigt i opinionen på bekostnad av både CDU och De Gröna, och det opinionsläge som föranledde septembers val började ta form. Att utgöra ett skandalfritt och i övrigt relativt stabilt alternativ till kanslerposten tycks ha räckt hela vägen fram för Olaf Scholz. Från att ha legat på siffror runt 15% i opinionen i Januari 2021 har Scholz tagit SPD till ett resultat på 25%, vilket också innebär att partiet blir största parti i Tyskland för första på 20 år.
Ser vi till väljarnas resonemang talar siffrorna sitt tydliga språk: en klar majoritet av SPD-väljare angav Scholz som främsta anledning till varför de lade sin röst på partiet, och likaså anger 9 av 10 som i årets val lämnat CDU att partiledare Armin Laschet ligger bakom deras beslut. SPD insåg snabbt att deras starkaste kort var att sätta sin kanslerkandidat i centrum, och det tidigare splittrade partiet enades snabbt kring Scholz kandidatur.
Vidare kan vi introducera en kontrollvariabel vid namn Markus Söder. Söder är partiledare och ministerpresident i Bayern för CDUs systerparti CSU. När Angela Merkels efterträdare skulle väljas var Söder ett av de möjliga namn som cirkulerade. Efter Laschets nominering till kanslerkandidat för CDU togs Söders eventuella kandidatur upp i partistyrelsen i CDU/CSU, då de två partierna lägger fram en gemensam kanslerkandidat. Partistyrelsen ställde sig dock bakom Laschets kandidatur, men allmänheten fortsatte att tillfrågas om hur de såg på Söder som potentiell förbundskansler. Söder presterar konsekvent bättre än Laschet, och får även betydligt högre förtroendesiffror än Olaf Scholz och Annalena Bearbock.
Faktum är att Markus Söder i opinionen med råge slår alla tänkbara alternativ som kansler. Han är i vissa mätningar till och med en populärare politiker än Angela Merkel själv. Med andra ord är det mycket troligt att allt hade fortsatt som vanligt i Tyskland även i årets val, om Söder hade efterträtt Merkel istället för Laschet. Beslutet att ställa sig bakom Laschet som kanslerkandidat istället för Söder hemsöker sannolikt CDUs partitoppar när valresultatet trillar in. Nedan följer en jämförelse av opinionsundersökningar med Armin Laschet respektive Markus Söder som kanslerkandidat för CDU.
Vi kan omöjligen köra verkligheten i repris med Söder som kanslerkandidat istället för Laschet. Men faktum att opinionsundersökningar om kanslerpreferens med både Laschet och Söder finns tillgängligt under samma period ger oss en ungefärlig bild av läget. Hade Söder nominerats är sannolikheten stor att CDU behållit sin dominerande roll i regeringsbildningen. Tar vi bort Armin Laschet ur ekvationen ser situationen mycket annorlunda ut.
Vad kan då det Tyska fallet säga oss om andra fall? Hänger riksdagsvalet 2022 på om Stefan Löfvens efterträdare lyckas undgå att bli indragen i någon större skandal? Med andra ord: bevittnar vi en slags personligheternas återkomst? Nja, en sådan slutsats bör en nog inte dra alltför snabbt. Tysk politik anses ofta präglas av en unik preferens för stabilitet. Sannolikt fick kanslerkandidaterna ett sådant genomslag detta val eftersom att Merkels avgång innebar ett mått av ökad osäkerhet inför valet. Ända sedan Merkels tillträde år 2005 har utgången i tyska val varit relativt säker på förhand: CDU blir största parti och blir Merkel kansler. I politiska sammanhang talas om en “kanslerbonus” för den kandidat som sitter som kansler, ett fenomen som alltså inte var aktuellt i årets val.
Mycket pekar på att Tyskarna i detta val varit precis lika intresserade av kontinuitet och stabilitet som innan. Vad som hände denna gången var dock att en kandidat från ett annat parti än Merkels CDU bäst lyckades positionera sig som den stabila arvtagaren till Merkel. Scholz talade gärna om faktum att han är nuvarande finansminister i Merkels regering, och inledde inte sällan ett anförande med orden: “Förbundskansler Merkel och jag är av samma åsikt i denna frågan”. Bedömare och politiker gör gott i att vara försiktiga när de förklarar varför det Tyska valet stärker just deras sätt att se på samhällsdebatten. Inom socialdemokratiska kretsar diskuteras bland annat om de svåra tiderna nu är förbi, nu när Socialdemokratiska partier leder regeringar i samtliga skandinaviska länder, och framför allt har gjort ett bra val i det konservativa Tyskland.
En sådan analys vilar på en skakig grund mot bakgrunden att Olaf Scholz inte nödvändigtvis var en stark kandidat, utan snarare lyftes av faktum att de andra kandidaterna var ovanligt svaga. När Scholz och Bearbock ställs mot Söder som kansler mer än dubblerar Söder sina två konkurrenters siffror, vilket bekräftats i undersökningar från så sent som veckan innan valet. Hade CDU nominerat en annan kandidat, eller om Armin Laschet hade undvikt att skratta under presidentens tal till nationen den där dagen i juli hade det kanske inte gått att tala om ett socialdemokratiskt trendbrott.
Låt mig understryka att fallet Tyskland dock sannolikt är en avstickare: vanligtvis är variabler som de viktigaste valfrågorna och regeringens förtroendesiffror relativt goda indikator på vad ett val kommer att handla om. Domineras riksdagsvalet 2022 av frågor om kriminalitet och invandring invandring lär det gynna högeroppositionen, och handlar det om klimat och välfärdsfrågor lär det gynna nuvarande regeringskonstellation. Men en gör ändå gott i att hålla ett öga på vilka personer som leder partierna, något som för oss i Sverige är extra relevant när de svenska Socialdemokraterna nu ska presentera en annan statsministerkandidat än Stefan Löfven.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Julius Jönson, skribent
