Bild: pixabay / stayerimpact
Vaknar bakis och får reda på att kriget är kommet . Det var kanske inte förvånande. Det har ju varit lite spänt. Men mitt nyvakna jag fattar ändå inte riktigt att konceptet krig kan förekomma i min relativa närhet. En kompis ringer och gråter över hemskheten att folk kommer dö. Under frukosten diskuteras ömsom gårdagen och ömsom dagen. Varannan mening är i stil med “han blev ju utslängd!” och nästa “ har du sett att dom skyddar sig mot bomberna i tunnelbanan?”. Det är svårt att infinna sig i en kris som är nära i tid och plats, men samtidigt ljusår bort, för vi ska ju käka dumplings ikväll och imorgon är det fest och samtidigt är det krig på denna kontinent? Jag får inte ihop det. Jag kan omöjligen vara ensam om den känslan. Det är lite som när folk med förkärlek för skräckfilm förklarar att anledningen att kolla på obehagliga grejer är att man får vara rädd samtidigt som man lutar sig tillbaka i tryggheten av en soffa och chipspåsar och en låst dörr i en helt normal värld. Här i Sverige kommer det ju inte bli krig, eller kanske: ingen kan föreställa sig krig här. Vi är trygga och observerar skräckscenariot på bekvämt avstånd. Kiev är 1 749,1 km bort. 1 749 100 meter, det är många, bekväma meter. Instagram svämmar över med storys om läget i Ukraina och vart man ska donera pengar. Jag tror inte att man instagrammar om man faktiskt känner att man är i fara. Så länge ni instagrammar är kriget lite som att kolla skräckfilm.
Jag går till skolan och ser snödroppar och tussilago, det börjar knoppa sig. Då känns allt übersorgligt. Med våren kommer kriget. Så ska det ju inte vara. Inte i Europa! Den geografiska närheten i att vara på samma kontinent som ett krig känns i kroppen. Jag tänker på världshändelser som känts i kroppen och kommer fram till: terrordådet i Stockholm, Utøya och detta som händer nu, det är liksom sånt som skakar om en. Det är en fruktansvärd känsla, ni fattar ju för ni har väl också upplevt den, men världsordningen hamnar helt på sniskan och allt är vilset och desperat. Men den är också lite fascinerande, för att alla upplever samma känsla. Kris och katastrof skapar en gemenskap. I misären finns det band till alla människor man ser, vi känner och tänker på samma sak, och det är ju fint. Det är lite som att skriva tenta tillsammans, jag tycker det är supermysigt att finnas i misären tillsammans. Gräma sig och dricka för mycket kaffe och klaga. Detta kriget ger mig samma känsla av samhörighet med människorna runt mig. Fast detta är såklart kanske femtiotusen gånger värre än gemensamt tentaskrivande. Idag äter vi Grönt och Gott och undrar om man kanske ska preppa lite, fylla vattendunkar och köpa en konserv eller två. Sen undrar vi vart i Sverige det är farligast att befinna sig, Stockholm? Gotland? Sen snackar vi skit om Putin. Klart vi inte kan prata om annat, det är som en tyst överenskommelse. Mobilerna ligger på bordet och notiserna som dyker upp ungefär var femte minut tar stor plats. Klickar mig in på alla artiklar där rubrikerna skvallrar om att vi är i fara. Skrämmer upp mig själv. Pratar på alarmistiskt vis. Gemenskapen blir total när alla känner samma, bara för att känslan är skräck inskränker det inte på den direkta kopplingen till allas känsloliv. “Försvaret sätter in stridsflyg längs gränserna” skriker mobilen 12:29. “Det kan verkligen bli krig på riktigt här” säger en kompis. Det är så hisnande och hemskt och läskigt men det är i alla fall så för alla.
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna
Agnes Bengtsson, skribent
