Runt hörnet väntar en mer ojämlik värld. Varför är det så att vi blundar för, och ibland till och med uppmuntrar, att detta sker? Jo en av anledningarna är att Hans Rosling har grundlurat oss alla.
Låt mig först nämna elefanten i rummet. Att kritisera Rosling är som att kissa i snapsen eller lägga hallonsylt på fläskpannkakan: att besudla en nationell stolthet. Så missförstå mig inte, Hans Rosling är en nationell skatt på samma plan som sillamackan och Zlatan innan 2019, men jag befarar att hans idéhistoriska arv utgör ett stort problem. Rosling var statistisk professionalism personifierad och hans faktabaserade hoppfullhet inför världen och dess utveckling är betryggande. Slutsatserna vi har dragit från hans arbete är betryggande likaså. Om dessa slutsatserna är sanna eller inte är en helt annan fråga.
Vi kan utgå från Roslings argument. I sin bok Factfulness (2018) identifierar han, utifrån statistiska undersökningar i flera länder, faktumet att majoriteten av världens befolkning tror att världen blir sämre. Han motsätter sig denna uppfattning och radar upp “dåliga saker på nedgång”: andelen barn som dör innan de fyller 5, andelen av världens befolkning som är undernärda, och antalet barn i arbete har alla minskat drastiskt de senaste hundra åren. Han radar även upp “bra saker på uppgång”: läskunnigheten hos vuxna, andelen människor med tillgång till säkert dricksvatten och andelen människor som lever i en demokrati har ökat explosionsartat under samma period. Detta är bara en droppe i den stora insjö av positiva nyheter som Rosling presenterar i sin bok och sina föreläsningar. Människor är benägna att lägga större vikt vid negativ information än positiv, och vi har ett mediesystem som utnyttjar vår fallenhet för nihilism. Det är därför, enligt Rosling, som vi tror att världen blir sämre trots att den på de allra flesta punkterna blir bättre för varje dag som går.
vi har ett mediesystem som utnyttjar vår fallenhet för nihilism
I sin bok The Divide (2018) målar Jason Hickel upp en helt annan bild av världsutvecklingen. Han betecknar uppfattningen om de ständiga förbättringarna, som Rosling får anses vara en anhängare av, som “the good-news narrative”. Den diskursen är till viss del sanningsenlig menar han och lyfter de sjunkande dödstalen bland barn och mödrar, ökad förskoletillgång världen över och sjunkande smittfall av HIV och malaria som viktiga framsteg. När analysen sträcker sig till utvecklingen av fattigdom framkommer däremot en helt annan bild.
Konsten att få fattigdom att försvinna
År 2000 slog FN:s millenniedeklaration fast att global extrem fattigdom skulle halveras till år 20153. Tolv år in i projektet, medan världen fortfarande höll på att hämta sig från den finansiella krisen, hävdade FN att fattigdomsmålet hade uppnåtts. Extrem fattigdom världen över hade halverats. Om detta stämde var det en fantastisk nyhet, men Hickel fann två stora problem med beräkningarna.
Först så hade FN ändrat mätningarna flera gånger. Mätningen ändrades först från absolut antal fattiga till proportion av världsbefolkningen3. Sedan ändrades det från andel av världsbefolkningen till andel av befolkningen endast i utvecklingsländer. Slutligen ändrades också startdatumet från 2000 till 19902. Genom dessa förändringar kunde FN tillgodoräkna framsteg som inte haft någonting med arbetet mot millenniemålen att göra. Förflyttningen av startdatumet gav ännu en stor fördel: det inkluderade Kinas stora ekonomiska lyft i beräkningen. Kinas utveckling de senaste decennierna har lyft hundratals miljoner ur fattigdom. Det kan däremot inte anses vara representativt för världsutvecklingen, på grund av anledningar som jag återkommer till senare. Om man räknar bort Kina står antalet människor levandes i extrem fattigdom kvar vid 1 miljard, vilket är exakt samma siffra som det var 19812. FN presterade alltså samma provresultat men ändrade betygsskalan, och sedan marknadsförde de deras A som bevis på att utbildningssystemet fungerade väl.
Ett ännu större problem ligger i definitionen av fattigdom. För millenniemålens ändamål har extrem fattigdom definierats som att leva på under 1$ om dagen (över tid justerat för inflation)2. Denna siffra har kommit att i allt större grad ifrågasättas av forskare. Ny forskning hävdar att medan 1$ må vara tillräckligt för att överleva så kan den dagliga inkomsten behöva vara så mycket som fyra gånger högre för att människor ska ha tillräckligt att äta och en genomsnittlig livslängd4. Om man räknar global fattigdom på denna mer rimliga nivå, träder en helt annan bild av verkligheten fram. 4.3 miljarder människor världen över räknas in i kategorin. Alltså 60% av världsbefolkningen, över 1 miljard fler än 19832. Denna ökning av fattigdom har skett under samma period som det globala välståndet (räknat i GDP) mer än sjudubblats5. Vid närmare inspektion vilar ‘the good-news narrative’ alltså på skakig grund. Kapitalismen och globaliseringen har oundvikligen skapat enorma rikedomar, men dessa rikedomar har inte sipprat ner till världens fattiga.
Kapitalismen och globaliseringen har oundvikligen skapat enorma rikedomar, men dessa rikedomar har inte sipprat ner till världens fattiga.
Följdfrågan måste då ställas: varför har målen förblivit ouppnådda trots att så mycket arbete och resurser har lagts ner på dem? Och dessutom, varför har västvärlden blivit mycket rikare medan antalet fattiga världen över har ökat? Svaren till båda dessa frågor finner Hickel i det globala ekonomiska systemet och främst i dess koloniala rötter.
En ojämn spelplan
Att västvärlden kom att dominera den globala ekonomiska arenan beror på en mångfald faktorer, varav Hickel menar att kolonialismen är en av de viktigaste. Under århundraden byggde de koloniala makterna upp sitt välstånd genom ockupering, plundring och exploatering av vad vi idag kallar utvecklingsländer. När denna era av militär ockupation led mot sitt slut under andra halvan av 1900-talet, infördes ett mer dolt system av exploatering. Efter att ha blivit självständiga belånade många före detta kolonier sig för att finansiera investeringar och välfärdsprogram. Under 80-talets olje- och finanskriser sköt räntorna upp, och länderna fann sig plötsligt oförmögna att betala tillbaka sina skulder. Som tur var skred IMF och Världsbanken till verket och erbjöd finansiell assistans, men det fanns en hake. För att få tillgång till stödet behövde länderna genomföra reformer, så kallade ‘structural adjustment programmes’. Dessa program innebar att en neo-liberal agenda skulle införas. Arbetsmarknader skulle öppnas upp, multinationella företag välkomnas och subventioner till inhemska industrier upphöra. Tanken var att stimulera tillväxt, men resultatet blev den totala motsatsen. Tillväxten minskade, inkomsterna sjönk och andelen fattiga i utvecklingsländer började återigen att öka2.
De ekonomiska reformerna som infördes med statsskulder som hållhake innebar en förändrad världsekonomisk situation. Inhemska industrier i utvecklingsländer, tidigare skyddade av subventioner och tullkvoter, togs återigen över av utländska företag. I flera av de länder där reformerna mötte statligt motstånd organiserades kupper, i många fall finansierade av USA, England och Frankrike, och regimer som var vänligt inställda till västvärlden tog makten2. Här återkommer vi till Kina. Det är ett av de få utvecklingsländer där fattigdom i absoluta tal faktiskt har minskat markant. Detta är en central poäng då det också är ett av de få utvecklingsländer som i hög grad har skonats från ‘structural adjustment programmes’.
Utvecklingsländer måste alltså försöka förbättra sin ställning på en ojämn ekonomisk spelplan, skapad och styrd av vad som i flera fall är deras före detta härskare. Årligen innebär denna orättvisa att de bl.a tappar 211 miljarder dollar i räntebetalningar på statsskulder6, 500 miljarder dollar i naturresurser som utländska företag extraherar från deras mark7 och 480 miljarder dollar i ojämna handelsvillkor fastställda genom ‘structural adjustment’8. För att sätta detta i perspektiv var det årliga biståndet till utvecklingsländer 128 miljarder dollar år 20159. I jämförelse med dessa massiva förluster utgör inte biståndet mycket mer än ett plåster på såren. Sår, för övrigt, som västvärlden kontinuerligt skär upp på länderna de hävdar sig försöka hjälpa.
Ett monumentalt svek
Bortom de exakta gränserna för fattigdom och frågan om ojämlikheternas ursprung kvarstår ett faktum. Det är ett simpelt faktum som i ett slag fördömer det globala systemet av fattigdomsbekämpning. Thomas Pogge formulerar det väl i sin artikel “The End of Poverty?”.
“The morally relevant comparison of existing poverty is not with historical benchmarks but with present possibilities: How much of this poverty is really unavoidable today? By this standard, our generation is doing worse than any in human history”
Thomas Pogge10
Ingen tidigare generation har haft samma slagläge att förpassa extrem fattigdom till historieböckerna som vi har idag. Misslyckandet att göra det, trots resurserna och välståndet som finns att fördela, är ett monumentalt svek mot världens fattiga. Det bör få oss att ifrågasätta de grundantaganden som tillåter sveket att fortsätta.
Betryggande lögner
Här kommer vi till kärnan i mitt argument. Tanken om mänskliga framsteg, till stor del sann och till stor del driven av Roslings idéer, förvränger bilden av hur världen verkligen ser ut. Optimismen är långt från allomfattande, oron över krig, pandemier och klimatkris är stor. Men det finns en allmän uppfattning om att de fattiga i världen långsamt får det bättre; att kapitalismen och globaliseringen, trots sina brister, leder till en bättre, mer jämlik värld. Som Hickens visar är detta i mångt och mycket en lögn. Det globala ekonomiska systemet är skapat av västvärlden för västvärlden. Dess vinster fördelas inte jämnt och de fattiga som hävdas lyftas ur fattigdom hålls istället i stor utsträckning ner i en beroendeställning gentemot det globala kapitalet.
Det globala ekonomiska systemet är skapat av västvärlden för västvärlden
Framstegen människosläktet har gjort de senaste tvåhundra åren inom områden som folkhälsa, utbildning, sjukdomsbekämpning och mänskliga rättigheter är fantastiska och svindlande i sin omfattning. De förtjänar att hyllas och glädjas åt. Där vi går fel är när dessa besked om framsteg får oss att blunda för de problem som finns idag. Vi misstar oss när vi tror att systemen som har byggts upp oundvikligen lyfter folk ur fattigdom; att vi endast måste fortsätta leva som vi gör för att låta globaliseringens stigande tidvattnet lyfta alla världens båtar. Det är dags att förpassa denna skeva, men ack så betryggande, världsbild till historieböckerna, för att då ha en chans att göra detsamma med global fattigdom.
Att hedra Hans Rosling
Tar man från Rosling den hoppfulla slutsatsen att världen har blivit bättre och kan fortsätta bli så, då är man på fast mark. Drar man slutsatsen att systemen som har satts på plats oundvikligen leder till utveckling för alla, då begår man ett ödesdigert misstag. Och vem skulle hålla med mig om detta? Jo, Hans Rosling.
“När vi hör någon säga ‘Det blir bättre’ verkar vi tro att de också säger ‘Oroa dig inte, slappna av’ eller rent av ‘Blunda’. Men när jag säger ‘Det blir bättre’ säger jag inte alls något sådant. Jag vill definitivt inte att du blundar för de fruktansvärda problemen i världen. Jag säger att saker och ting kan vara både dåliga och bättre än de var innan.”
Hans Rosling1
Så blunda inte! Inte för faktumet att världen blir allt mer ojämlik; inte för faktumet att de institutioner och system som skapar så mycket välstånd också håller ner folk i fattigdom; inte för att den privilegierade position vi i västvärlden åtnjuter till stor del beror på ett systematiskt förtryck av världens utsatta. Låt oss hedra Rosling genom att se hans arbete inte som en ursäkt att titta bort, utan som en uppmaning till att se världens problem i vitögat, förkasta de betryggande lögner vi håller så hårt om och bestämma oss för att bidra med vårt strå till stacken för att vända på utvecklingen.
Källförteckning:
1. Hans Rosling, Ola Rosling, Anna Rosling Rönnlund, Factfulness, Natur & Kultur, 2018
2. Jason Hickel, The Divide – A Brief Guide to Global Inequality and its solutions, Windmill Books, 2018
3. Millenniedeklarationen, artikel 19. Tillgänglig online: https://www.ohchr.org/en/instruments-mechanisms/instruments/united-nations-millennium-declaration
4. P. Edward, ‘The Ethical Poverty Line: a moral quantification of absolute poverty’, Third World Quarterly 27(2), 2006
5. World bank national accounts data, and OECD National Accounts data files https://data.worldbank.org/indicator/NY.GDP.MKTP.CD [2022-11-24]
6. World Bank, International debt statistics. https://www.worldbank.org/en/programs/debt-statistics/ids
7. Jesse Griffiths, ‘The State of Finance for Developing Countries”, Eurodad, 2014. Tillgänglig online: http://iffoadatabase.trustafrica.org/iff/The_State_of_Finance_for_developing_countries_2014.pdf
8. Beräknat snitt i utvecklingsländer under 80- och 90-talet. Robert Pollin, Contours of Descent, New York: Verso, 2003
9. “Official Development Assistance (ODA)”, 2013-09-20, Development Initiatives. Tillgänglig online: https://devinit.org/resources/post-oda/
10. Thomas Pogge. “The end of poverty?”, Cyprus-Mail (ursprungligen: Marknews), 2014-05-30. Tillgänglig online: https://cyprus-mail.com/2014/05/30/the-end-of-poverty/
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hampus Ågren, Skribent
