Bild: Unsplash
Jag hade turen att få biljett till Macron. Ha ha! Så kände jag innan. Men den som skrattar bäst är den som skrattar sist, och denna gång tror jag inte att det var jag. Över fyra timmar av mitt liv för 45 minuters EU-predikan och tre studentfrågor som jag knappt kommer ihåg. Detta är en liten rapport över kvällen som jag kommer minnas mer för låten Les Champs-Elysées, än att jag såg självaste Emmanuel Macron.
Den franska presidentens besök på Studentafton var nog det största spektaklet jag har varit med om. Inte bara en, utan två gånger blev jag kroppsvisiterad. Alla som hade vägarna förbi Universitetshuset såg att det var Sveriges, kanske genom tiderna, mest bevakade plats. Jag vet inte vad de tror om Lunds studenter, men det var nästan lite smickrande att de trodde att vi kunde ställa till med så mycket.
Väl inne blev vi väntandes i en och en halv timme, utsatta för två allsångsledare som min vän påstår är professorer i franska. Men det får stå för henne. Man kan tro att de var utsända av Gud för att lära oss texten till Les Champs-Elysées och den enda som verkade uppskatta detta var en fransk journalist som stod bakom mig och tog i från tårna. Själv vägrade jag, då jag läste spanska i skolan och därmed gjort det till mitt livs klasskamp att bekämpa alla Sveriges frankofiler.
Franska pressen imponerades inte av oss (utom ovan nämnda journalist bakom mig) och vill istället höra ABBA. Vi sjunger Dancing Queen. Minst sagt lika pinsamt som Ulf Kristerssons vid det här laget ökända insta-reel. Personligen tycker jag att Voulez-Vous eller Waterloo hade varit mer på temat, men aja. Samtidigt plingar det i mobilen, min kompis i Lundagård har skickat en video på demonstranterna. Men den kontrasten är det bara jag och mina grannar som förvånas över.
Studentafton drar äntligen igång sin presentationsvideo som traditionsenligt spelas precis innan talaren ska gå på. Förväntansfullt blir det knäpptyst i hela aulan. Men in kommer ingen Emmanuel, ingen Brigitte, ingen kung och ingen Silvia. Istället är det enda vi hör demonstranternas slagord, och vi får uppmaningen att fortsätta våra samtal.
En timme och 25 minuter senare än planerat dyker han upp. Jag är hungrig, kissnödig och varm vid det här laget. Dörrarna har varit stängda hur länge som helst och ventilationen i universitetsaulan är obefintlig. Nu är tiden knapp och de hoppar rakt in i samtalet utan något inledande anförande. Jag tror moderatorn hinner ställa sammanlagt tre frågor. Även från publikens frågor blir bara tre. Sen är slut, 45 minuter och sex frågor om EU senare.
För att avsluta kvällen visar vi upp för presidenten och kungaparet vad vi hade lärt oss under den långa väntan. Les Champs-Elysées spelas och vi sjunger trevande med. I Paris blockeras gatorna av bajs, utanför byggnaden anklagas Macron för att vara krigsförbrytare, men här inne sitter vi och trallar.
Kvällen i fråga blev tyvärr inget politiskt samtal – det fanns inte tid för det. Macron gjorde det man kunde vänta sig och predikade EU-samarbetet. Fyra timmar och 150 kronor fattigare går jag därifrån, och undrar om det var värt det? Men jo, kanske lite ändå. En sak lärde jag mig dock: allsång på en oförberedd publik är aldrig är en bra idé.
Sa jag förresten att vi sjöng Sommartider också? Fy fan.
“Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna”
Alex Rappoccio, Skribent.
