Foto: Reproductive Health Supplies Coalition, Unsplash
Efter många år tillsammans med samma p-piller slängdes jag huvudstupa ner i ‘preventivmedelsträsket’ igen. Min lugna tid med pillerna jag åt har stoppats av ett hinder. Jag har fått migrän med aura, vilket innebär en ökad risk för blodpropp i kombination med pillerna jag åt. Jag påminns om kampen kvinnor drivit och fortfarande driver för att hitta ett skydd som fungerar för dem och skammen som varit styrande i frågor om kvinnors sexualitet. Kommer jag lyckas ta mig ur träsket igen?
Det är ett svårnavigerat träsk; det finns både en överväldigande mängd alternativ samtidigt som inget av dem verkar riktigt bra. Biverkningslistorna är långa och det är omöjligt att veta hur eller om man kommer att drabbas innan man provar. Kanske har man tur och får lite akne eller minskad sexlust, eller så drabbas man av depression, blodpropp eller någon annan allvarlig biverkning. “Man måste pröva sig fram, preventivmedel är individuellt!” skanderas, men tanken på att potentiellt behöva spendera månader och återigen månader med olika biverkningar innan man hittar rätt lockar inte.
Nu när den här frågan återigen har blivit relevant i mitt liv har jag tänkt mycket på kvinnorna som levde runt förra sekelskiftet, när preventivmedelsupplysning var förbjudet i Sverige och fertiliteten inte var något som vanliga kvinnor kunde kontrollera. Kvinnors sexualitet skulle kontrolleras med skam. Även fast så mycket har hänt sedan dess har jag, när jag har försökt navigera genom detta träsk, känt en tillhörighet med dessa kvinnor. Bristen på vettiga alternativ får det att kännas som att jag blir straffad för mina syndiga lustar. Är det så mycket begärt att vilja ha sex utan att vilja ha barn? Är det verkligen rimligt att sitta framför en barnmorska och bli presenterad med alternativen ökad risk för blodpropp, ökad risk för depression, ökad risk för graviditet eller att, obedövat, få något upptryckt i livmodern, bara för att kunna ha sex? Att ställas inför ett sådant val får det att kännas som att jag har rest tillbaka i tiden till ett annat sekel.
Självklart känner jag en enorm tacksamhet mot alla de kvinnor som har kämpat för rätten att kontrollera sin fertilitet det senaste seklet. Elise Ottesen-Jensen som grundade RFSU och utbildade om preventivmedel trots att det var olagligt, de amerikanska kvinnor som slogs för utvecklingen av p-piller och rätten till laglig abort som feminister på 70-talet drev igenom i Sverige. Tack vare dessa kvinnor har synen på den kvinnliga sexualiteten förändrats i takt med att fler rättigheter har uppstått. Samtidigt känner jag att vi borde kunna förvänta oss mer. Tacksamheten borde inte få utvecklingen att stanna av och göra oss nöjda med att vi ju i alla fall har det bättre än förr. Finansieringen av forskning för att göra preventivmedlen bättre eller för att utveckla manliga hormonella preventivmedel är pinsamt liten.
När jag sitter i väntrummet på barnmorskemottagningen snurrar känslor av tacksamhet och ilska gentemot historien inom mig. Tacksamhet över möjligheten till val och orättvisan i att behöva vara tacksam för något sådant samexisterar i mig. Sedan ropas mitt namn upp och jag slår mig ner framför en kvinna i medelåldern med empatiska ögon. Kommer jag lyckas ta mig ur träsket den här gången, eller kommer jag att sitta här igen om 3 månader?
Källa: RFSU
Panorama är en politiskt och religiöst obunden studenttidning och de eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Svea Malmros, Skribent
