Spår framtiden?

Carl-Johan Kullving har tröttnat. Han är urled. Ska det behöva vara så här? År 2010? Denna veckas krönika handlar om något vi alla råkat ut för.

Idag pratar man gärna om vikten av att vara miljövänlig. Fabriker ändrar produktionssätt för att leva upp till högt satta miljömål, återvinningstationerna blir fler och skatten på bensin höjs för att straffa de som inte bor i en stad med god kollektivtrafik. I reklamen hårdlanserar storföretagen sin miljöimage, miljöcertificering sker i olika branscher och folk uppmanas att inte äta kött för att det påverkar koldioxidhalten.

Det känns ju uppenbarligen som att det här med miljö är på tapeten, och har kanske aldrig varit mer på tapeten, än just nu. Därför känns det ju naturligt, trendigt och ungdomligt att försöka vara en del av den här nya, fräscha miljörörelsen. Ungefär så gick mina tankegångar när jag för dryga månaden sedan bokade min tågbiljett tur och retur mellan Lund och Stockholm.

Det skulle bli en härlig tågfärd upp till Nordens Venedig, visade det sig. På en fredageftermiddag klev jag på tåget i Lund med mitt pick och pack och installerade mig vid sätet. I höjd med Hässleholm var biljetten klippt, de småländska gröna skogarna svischade förbi rutan, östgötarna som klev på i Mjölby pratade lustigt och sjön utanför Gnesta låg vacker i höstblåsten.

Helgen i Stockholm spenderades på bästa tänkbara sätt, och måndag morgon skulle jag ta tåget tillbaka till Skåneland. Efter en viss försovning kommer jag med andan i halsen in på Centralstationen och kommer fram till Spår 10, där mitt tåg ska gå ifrån, och upptäcker – inget tåg på perrongen! Om två minuter ska detta X2000 avgå för att ta mig till Lund där en viktig och obligatorisk föreläsning ska äga rum. Speakerrösten ljuder ut över perrongen och meddelar att tåget är 10 minuter försenat på grund av spårbrist. Efter femton minuter dyker tåget upp och vi kan kliva ombord. Personalen berättar att vi kanske kan köra ikapp tiden ned till Köbenhavn, men att det inte är säkert.

Tyvärr klarar den stackars tågföraren inte av det. Inom tågpolitiken funkar det som så, att det de tåg som är i tid ska belönas med att få avgå i tid, medan de tåg som är försenade ska behöva bli ännu mer försenade än vad de redan är. Så, trots hög hastighet vissa sträckor hamnar mitt X2000 bakom flera olika lokala pendlingståg, som inte alls har lust att bränna på i 180 km/h, vilket gör att förseningen blir ytterligare 30 minuter. Resultat: Jag får ringa en god vän som plockar mina väskor i en bil och sedan springa till föreläsningssalen och kasta mig in precis innan den börjar.

Efter vinterns stora tågtrafiksammanbrott och vårens askmoln över Europa som omöjliggjorde flygning trodde jag att våra kära riksdagsmän skulle komma till insikt om att tågrälsen i Sverige måste förlängas och göras fler av. Höghastighetståg mellan Stockholm – Köpenhamn – Oslo måste vara möjligt att genomföra under 2010-talet, annars bör det anses som ett misslyckande.

Men hädanefter blir det till att kolla lågprisflyg eller utnyttja studenterbjudanden från SAS när jag ska ta mig norrut. Och vilja komma fram i tid.

av Carl-Johan Kullving