Bolivia är och har länge varit det fattigaste landet i Sydamerika och när Evo Morales vann presidentvalet 2005 var det många som var rädda att ekonomin skulle förvärras ytterligare. Samtidigt lider landet av svåra inre motsättningar och komplicerade relationer med omvärlden, men hur har det då gått för Bolivia sedan Morales blev president?
Den socialistiska politik som Morales förespråkade stod i direkt kontrast till den nyliberala linje som drivits före honom, en linje som i många hänseenden varit framgångsrik då man genom utförsäljningar och avregleringar lyckades öka utländska investeringar, sanera de offentliga finanserna och kvalificera landet för skuldsanering ifrån IMF. Men hur har det då gått för Morales ekonomiska politik?
2006 förstatligade Morales naturgasindustrin vilket ledde till ökade inkomster för staten men minskade den ekonomiska utvecklingen i sin helhet då de utländska investeringarna och handeln sjönk kraftigt. Men i takt med att Brasiliens ekonomi växer så ökar handeln kraftigt inom regionen och Bolivia exporterar merparten av sin naturgas till Argentina och Brasilien. Samtidigt har Morales förhandlat fram investeringar ifrån annat håll, bland annat så tecknades ett stort avtal med Sydkorea för utvinningen av litium. Litium är en mycket viktig metall inom dagens teknikindustri och används främst till batterier i t.ex. mobiltelefoner. Om elbilar slår igenom så kan man vänta sig en kraftigt ökad efterfrågan av litium till elbilsbatterier och eftersom Bolivia sitter på över hälften av jordens kända litiumtillgångar så kan avtalet betyda mycket för landets ekonomi.
Om man ser till den ekonomiska utvecklingen i sin helhet så kan man konstatera att det går framåt: Bolivia har en årlig ekonomisk tillväxt på 3,7 %, en inflationstakt på 0.3 % och ett stort handelsöverskott. Den ekonomiska utvecklingen må ha saktats ner av finanskrisen men Bolivias ekonomi växer medan granländernas stagnerar, så visst finns det skäl till optimism på den ekonomiska fronten.
Angående Bolivias relationer med omvärlden så kan man konstatera att det har skett en tydlig förändring sedan Morales kom till makten. Avregleringarna av kokaodlingen och den socialistiska politik som drivits har lett till mycket dåliga relationer med USA samtidigt som man inlett ett tätt samarbete med Castros regim på Kuba. Nära 40 år efter Che Guevaras död så är relationerna mellan länderna nu bättre än någonsin. Värt att notera är dock att det inte bara är relationerna med Kuba som förbättrats: Venezuela, Brasilien, Chile, Paraguay, Ryssland och Iran är exempel på andra länder där Morales genom nya ambassader, handelskontrakt eller lösta gränsdragningskonflikter har förbättrat relationerna markant.
När det gäller det inhemska stödet för Morales så har det vuxit i takt med ekonomin och i valet 2009 så vann han överlägset med 65 % av rösterna. Det kan verka som om allt går framåt för Morales men samtidigt som ekonomin blomstrar och klyftorna minskar så växer de inre motsättningarna. Den europeiska minoritetsbefolkningen känner sig missgynnad av Morales utjämningspolitik då de inte får ta del av tillväxten i samma grad som den fattigare ursprungsbefolkningen. Men det är inte bara fördelningspolitiken som upprör den europeiska befolkningen. I den stora grundlagsändringen 2009 så blev landet en sekulär stat och den katolska kyrkans roll byttes ut mot inkagudinnan Pachamama.
Det är svårt att bedöma vad framtiden har att erbjuda Bolivia, samtidigt som stödet för Morales ökar så ökar motståndet. De växande inre motsättningarna delar in befolkningen i två läger och efter flertalet våldsamma protester så är det många som är oroliga inför framtiden. Man kan också jämföra situationen i Bolivia med 1970-talets Chile men där är skillnaderna större än likheterna: Morales har ett starkt stöd, armén är svag och USA har varken möjlighet eller intresse av att ingripa. I slutändan så finns det skäl att vara optimistisk för Morales Bolivia men om inget görs åt de inre motsättningarna så går landet mot en problematisk framtid.
av Olof Elfwering
