Idag delas Nobels fredspris ut. Kinesen Liu Xiaobo tilldelas priset för sitt arbete för mänskliga rättigheter i landet som ofta ses som världens ledare när det gäller brott mot dem. Men har det alltid varit så? Och varför delas priset ut just idag?
Den kinesiska regeringen har uttryckt skarpt ogillande över utnämningen och har inga som helst planer på att släppa Liu tidigare från fängelse. Han sitter fängslad för sin roll som medskapare av manifestet Charter 08 – en parallell till Charter 77 som skapades i Sovjetunionen – som manar till politiska reformer, respekt för mänskliga rättigheter och ett oberoende juridiskt system. Detta kallade kinesiska regeringen för ”samhällsomstörtande verksamhet” och gav Liu elva år i fängelse. För att minska nobelprisets legitimitet säger regeringen nu till sina medborgare att merparten av världens länder håller med Kina om att priset bara är ett uttryck för västs kinahat. Regeringen har även instiftat ett eget fredspris som igår utdelades till en taiwanesisk politiker som öppnat dörrar till fastlandet. Dessutom tillkommer den sedvanliga internetcensuren. Kina har uppmanat andra länder att bojkotta prisceremonin och säger också att merparten av världens nationer hörsammat detta, men enligt nobelkommitén själv är det endast 19 nationer som tackat nej till inbjudan, av olika anledningar. Som vanligt är det populärt att vända bort blicken för att inte förolämpa den ekonomiska giganten.
Varför delas då fredspriset ut just idag? För 62 år sen, den 10 december 1948, antogs FN:s deklaration för mänskliga rättigheter av den då tre år gamla organisationens generalförsamling. Allt sedan dess har den 10:e december firats som den internationella dagen för mänskliga rättigheter. Men att detta råkar sammanfalla med utdelandet av fredspriset är faktiskt ett sammanträffande. Fredspriset delas ut på detta datum för att det var den 10:e december 1880 som Alfred Nobel dog, och det har delats ut ända sen 1901. Särskilt i år kan detta tyckas vara ett märkligt sammanträffande. Faktum är dock att det nästan är en röd tråd genom historien att fredspriset går till förkämpar för mänskliga rättigheter, vilket gör det hela ännu märkligare – och passande. Sen är det självklart mindre passande vissa år, till exempel förra.
Deklarationen var definitivt inte det första dokument att tala om mänskliga rättigheter men det kom att bli det allra mest erkända. För efter nazisternas horribla övergrepp under andra världskriget stod det tydligare än någonsin att formuleringarna om mänskliga rättigheter i FN-stadgan var i stort behov av precisering. Den huvudsakliga författaren kom att bli kanadensaren John Peters Humphrey. Han fick hjälp av bland annat Eleanore Roosevelt (se förstabilden) och den kinesiske professorn P.C. Chang. Att en professor boende och verksam i Kina var medförfattare till deklarationen och att Kina inte tillhörde de åtta av de 56 medlemsstaterna som röstade blankt angående deklarationens antagande kan idag verka märkligt, men kom ihåg att Mao och kommunisterna inte tog makten i Kina förrän året därpå. (De som röstade blankt var sex öststatsländer, Sydafrika och Saudiarabien. För övrigt gick inte Öst- och Västtyskland med i FN förrän 1973.)
Att deklarationen bryts mot dagligen av de flesta av världens länder och på de mest avskyvärda sätt är ingen nyhet och säger mycket om FN:s egentliga makt, men egentligen mer om att många regeringar gärna säger en sak för att sen göra en annan. Av de 30 artiklarna i deklarationen följer nedan ett axplock, varav samtliga regelbundet bryts mot överallt på jorden.
Artikel 2
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.
Artikel 5
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Artikel 10
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.
Artikel 17
1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra.
2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.
Artiklarna är fina men är i praktiken allt annat än bindande eftersom makten att få dem att följas oftast är inskränkt till alltför sena och otillräckliga FN-interventioner eller världspolisingripanden med mer eller mindre dolda ekonomiska motiv – och det är bara för de extremt storskaliga skeendena. Allt som oftast är det ingen som straffas för att ha torterat någon, tvingat någon att arbeta under vidriga förhållanden eller för att ha nekat någon att delta i sitt lands styre. Det kommer alltid andra intressen i vägen, ekonomiska såväl som nationell säkerhet, och vi verkar alla ha köpt de argumenten. Suveränitetsprincipen används som bortförklaring. Ja, visst är det känsligt att gå in och peta i hur andra ska styra sina länder, men när vi nu har ett sånt här dokument som 192 länder har erkänt borde mer kunna göras.
Detta påpekas dagligen av många organisationer och individer. De vars röster hörs tydligast är de internationella organisationer som har byggt sin verksamhet på FN-deklarationen och som ofta med fara för sina liv gör ett kritiskt arbete. Två exempel är Amnesty (bildat 1961 i England) och Human Rights Watch. Den sistnämnda bildades efter Helsingforskonferensen 1975 under namnet Helsinki Watch. Syftet med konferensen var att förbättra relationerna mellan öst och väst och en av det resulterande dokumentets punkter handlar om mänskliga rättigheter. Den lyder ”Respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inklusive frihet för tankar, samvete, religion eller tro” och det var för att kontrollera dess efterlevnad som organisationen bildades. (Den svenska organisationen Civil Rights Defenders, före detta Svenska Helsingforskommitén för mänskliga rättigheter, härstammar också från Helsingforskonferensen.)
Denna punkt är alltså långt ifrån lika omfattande och precis som FN-deklarationen. Är detta medvetet? Hade vissa länder ångrat sig? Ville de tona ner betydelsen av mänskliga rättigheter för att kunna följa andra mål? Jag vet inte och kanske låter det konspiratoriskt. En sak står dock säker: även om FN:s deklaration för mänskliga rättigheter är det enskilt mest översatta dokumentet i världen är det definitivt inte det mest lästa.
av Tim Isaksson
